Rafael kap. 2

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nu står vi här på tågstationen.
Det har gått en vecka sen pappa kom hem från Sao Paulo där han sålt sin ena njure.
För pengarna vi tjänade köpte vi varsin tågbiljett till Brasilia.
Vi stiger på tåget.
Jag tycker det är härligt att vi äntligen ska lämna denna tråkiga staden, kanske får vi leva upp till våra drömmar när vi är framme i Belém, där vi har planerat att avsluta våran resa och där vi ska stanna resten av våra liv.
Det tog två dagar innan vi var framme i Brasilia.
Vi hoppade av tåget och fortsatte vår färd mot Belém.
Vi följde floden Tocafins, som skulle leda oss till Belém.
I vår svåra vandring längs floden så var vi tvungna att stanna eftersom pappa hade blivit svårt sjuk, vi misstänkte att han kunde ha inre blödningar.
Vi övernattade mitt i buschen under bar himmel.
När jag vaknade på morgonen tittade jag till min pappa för att se hur han mådde, när jag kom fram till honom var hans ansikte vitt som lakan, jag la min hand på hans panna, den var iskall.
Jag väckte mamma direkt hon blev helt blek, men det var inte oväntat, det var risken pappa tagit innan han sålt njuren.
Jag försökte förklara för mina småsyskon om vad som hade hänt.
Dom smög sig försiktigt fram till honom, men dom stannade inte hos honom en lång stund, vi hämtade varsin blomma som vi la på pappas bröstkorg.
Vi ville ta farväl nu innan vi skulle fortsätta våran vandring.
Redan nästa morgon gav vi oss iväg, det tog oss ungefär fem dagar att komma fram till Belém.
Platsen var inte som vi väntade oss.
Det verkade till och med värre en det var i Sao Paulo.
Men trots detta försökte vi skaffa en lägenhet för pengarna som var över, men olyckligtvis ville ingen sälja till oss, så vi fick bo på gatan igen.
Allt var sig likt. Detta var som den gamla tiden i Rio, men, men kanske ännu värre, man såg barn som jobbade för rika familjer. Männen hade spön som dom slog dom med när dom inte gjorde som dom sa till dem. Vi hittade en plats där vi kunde övernatta, det var i en gränd mitt i byn. Det var mörkt men ganska tyst å det skulle nog att vara skönt och sova där. När jag vaknade var vi på en främmade plats, det påminde lite om ett utställningsområde. Det första jag tänkte på var att rymma, ...