Modernismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Existentialism - "Deus est mortus, nihil est - Gud är död, inget är."
Alla dessa epoker som har avlöst varandra har på något sätt varit motsägande den tidigare, detta gäller även modernismen! Men själva vetskapen av detta har gjort att modernismen även motsagt sig själv. Detta är ett dilemma som dras väldigt mycket åt det existentiella hållet. Något typiskt modernistiskt är att känslan är viktigare än motivet. Typiskt postmodernistiskt, i sin tur, är att motivet är upp till var och en. Åskådaren ska själv kunna avgöra vad som är skapat. Även detta har många likheter med existentialismen, nästan allt som har med modernismen att göra innehåller en gnutta existentialism.

Existentialismen handlar väldigt mycket om den totala valfriheten. Genom att avskaffa både moral och värderingar har man gett utrymme till ett ändlöst urval av möjligheter. Någonting av värde har bara ett värde eftersom man har själv har valt det. Detta är den främsta skillnaden mellan existentialismen och nihilismen. Nihilismen har tagit avstånd från alla sorters värderingar i huvudtaget, vilket är både det mest väsentliga och det största problemet. En nihilist kan inte säga att denne är nihilist, utan skapar då en sorts värdering och blir automatiskt en existentialist!

Det främsta problemet inom existentialismen blir då det stora urvalet av möjligheter! Det blir helt enkelt för mycket och man drabbas slutligen av beslutsångest, eller existensångest i huvudtaget. Detta gör att existentialismen är väldigt lik pessimismen, för att man slutligen hamnar i en ond cirkel. För hur positivt på en skala är det att tycka att världen inte borde finnas, och att sedan tro att världen, sådan som den borde vara, inte existerar!?

Det ställs högra krav på en existentialist! Därför kan man säga att de enda sanna existentialisterna och nihilisterna befinner sig i böckerna eller är författarna själva. De viger sitt liv åt att skapa en egen verklighet, varav de har valt allting själva (troligtvis.. såvida de påstår sig vara besatta). Det var även inom litteraturen existentialismen först framträdde. De främsta författarna inom existentialismen är Jean-Paul Sartre och Albert Camus. De var båda fransmän och förespråkare av någon sort av existentialismen De var väldigt filosofiska och Sartre skrev ett antal böcker, bl.a. "La Nausée" och "Le Mur". Camus däremot hade lite annorlunda tankar än Sartre, han tyckte att vår existens var mer eller mindre absurd. Han skrev, även han, några böcker, som behandlade detta ämne. "L´Étranger" och "La Peste" tillhör några av hans mest kända verk.

Surrealism - "ett vetenskapligt försök att tämja det irrationella med rationella tekniker"?
Även surrealismen är en fråga om motiv. Här är motivet väldigt viktigt, men man vet inte riktigt vad det är man ser. Allting är väldigt symboliskt och tolkningarna är oändliga. Surrealismen är då uppenbarligen något som frodats inom konsten, och den främste surrealisten är givetvis Salvador Dalí. Man vet knappt ut eller in när man ser en Dalí tavla. Det myllrar av detaljer och fysikaliska omöjligheter. Just detta har antagits berott på uppfinningen av kameran och fotokonsten. Varför fortsätta måla landskap och porträtt när man kunde ta en enkel bild med kameran? Nej, surrealisterna ville måla det man inte kunde fånga med kameran. Man ville istället avbilda sådant som drömmar och fantasier.

Kim Levin skrev en gång i en artikel att surrealism är "ett vetenskapligt försök att tämja det irrationella med rationella tekniker". Och vad menar han med det? Kanske att själva konsten är inte speciellt surrealistisk, utan enbart motivet. För dessa så kallade "freudianska drömlandskap" presenteras på samma sätt som vilken tavla som helst.
Även i surrealismen ser man likheter med existentialismen, kanske inte samma sorts verklighetsförnekande (surrealisterna ville återge en verklighet utanför den vanliga och ge uttryck åt det undermedvetna), men ändå liknande drag med tanke på valmöjligheterna (surrealisterna: av motivet!). Och både Camus och surrealisterna finner verkligheten lite absurd, men samtidigt är de varandras motsatser. Surrealisterna ville verkligen göra en djupdykning i själens alla mysterier och förvrida verkligheten, medan existentialisterna snarare ville förneka alltihop.

Även om det mest är konsten som förespråkar surrealismen, var det den franska författaren André Breton som gav upphov till den. Han skrev det första surrealistiska manifestet redan 1924! André Breton var en så kallad "surrealistisk teoretiker" och hans mest kända verk är romanen "Nadja". Hans bästa kännetecken var annars hans bisarra poesi. En författare som dock har inspirerat de surrealistiska målarna är Sigmund Freud. Det är ett flertal teman som man känner igen. Freud sysslade väldigt mycket med drömtydning, det undermedvetna och det omedvetna samt människans sexualdrift. Allt detta återges speciellt i Dalís tavlor.

En 100%-surrealistförfattare skrev dock inga romaner, typiskt surrealistiskt skrivande är att skriva ner precis de ord man har i huvudet, utan att ändra på någonting man sedan skrivit. Författarna skulle på ett undermedvetet plan göra läsarna förstådda av meningen med texten.

Dadaism - "i protest mot tomma konventioner och urartat förnuft"
Dadaismen är en spontana delen av modernismen, dvs ännu en motsägelse till det förutsebara. Nästan allt inom dadaismen är baserat på slumpen och lutar lite åt absurdismen, men ska försökta att provokativt bryta mot tidigare konstformer. Dadaismen har stora likheter med nihilismen eftersom de ville bort med alla gamla värderingar. Man hyllade det meningslösa på ett satiriskt vis.

Den tankegång som dadaismen hade, att fokusera på det irrationella och oförnuftiga, har likheter med bland annat surrealismen. Dock var surrealisterna inte lika hängivna till det meningslösa, men man skulle kunna se dadaismen som en föregångare till surrealismen. Många dadaister bröt från dadaismen och blev surrealister istället.

Konsten är väldigt kontroversiell, exempel på dadaistiska konstverk är en tekopp i skinn och Mona-Lisa med mustasch. Dock känns det som om även dadaisterna föll offer för det "modernistiska problemet". Att de tillslut motsade sig själva och "målade in sig i ett hörn", att själva dadaistiska tanken följde konceptet men att själva utförandet sedan bara blev, en aning, pretentiöst.

Dadaismen är även i likhet med den naivistiskt konsten en reaktion mot olika former av moderniseringar.

Futurism
Modernismens starka koppling med vetenskap och utveckling återspeglas starkt i futurismen. Det ligger även väldigt nära de politiska strömningarna, vilket egentligen även det är en del av utveckling i samhället. Futurismen startade i Italien och ville återge nuet! Dess kaotiska mångfald! Futuristerna fokuserade sig även på att förhärliga tekniken, farten, kriget och revolutionen. Detta kan tänkas som den mest våldsamma -ismen i modernismen, men vad de mest strävade efter var farten, fläkten, kaoset och ett virrvarr av allt det samtidigt. Detta märktes allra bäst inom konsten. De futuristiska konstnärerna försökte alltså sammanfoga massor av olika rörelsemoment till en enda helhet som då symboliserade kaoset. Och det är just detta kaos som är så karaktäristiskt inom hela modernismen. Främst med tanke på tekniken, som accelererade så i hastighet under 1900-talet. Men vad som då även utmärker futurismen är dyrkan av styrkan och våldet (som sedan medförde anslutning till fascismen..). Detta i samband med strävan efter det antitraditionella är som en sorts anarkism. Idag känns futurismen fortfarande aktuell, men kanske en aning uppslukad av sig själv. Nästan som om tekniken och farten har stigit en över huvudet och man hinner helt enkelt inte med.

Den litterära futurismen stod ryssarna för, och den var inte alls lika extrem. Den främste författaren hette Majakovskij och hade en betydande roll i den ryska revolutionen. Det Majakovskij gjorde kallades för "proletariatets konst". Han skrev väldigt mycket dikter, bland annat "Ett moln i byxor", men även en satirisk komedi "Vägglusen". Som en lågklass hjälte var han dock missförstådd och den ryska futurismen överlevde inte länge.

Kubism
Kubismen var en revolt mot den traditionella konsten, precis som dadaismen och surrealismen strävade konstverken efter det orealistiska, irrationella. Det var en del av den modernistiska rena konsten! För man ville förenkla formerna. Man menade att allting naturen var uppbyggd av klotet, konen och cylindern och att man skulle måla allting därefter. Kubismen strävade mot impressionismen och mot fauvismens väldigt stilistiska konst. Vad som utmärker kubisterna är att de ville "veckla ut" 3D-föremål till 2D för att de skulle bli mer korrekt avbildade på en tavla (som då är i 2D). Även om det såg rätt orealistiskt ut så var det väl ändå det mest verkliga man kan göra av ett föremål som ska avbildas på en tavla.

Den mest klassiska kubistiska konstnären är spanjoren Pablo Picasso, några av hans tavlor har han använt starka färger. En av anledningarna till att kubisterna oftast använde utmärkande färger var för att just komma bort från det där naturalistiska. Detta var dock på ett tidigare stadium, man började sedan med mer mjukare färger.

Vad man märker av kubismen är dag är faktiskt "resterna" av funktionalismen, för funktionalismen använde sig mycket av kubismen i form av arkitektur och dylikt. Det är fortfarande även idag väldigt "modernt" med ren konst och framför allt inom teknologin är det för mesta kuber som gäller, även om man försöker komma ifrån det. Även reklam försöker vara så uppseendeväckande som möjligt med starka färger och enkla linjer. En annan sak som kubismen ledde till var kollaget som utan tvekan är en av de största nya konstformerna under hela modernismen.
Problemlösning 3
Hej då modernismen, hej postmodernismen!

Som en revolt mot realismen och naturalismen uppenbarade sig modernismen och bröt mot alla tidigare estetiska former. Nyckelorden var fart, fläkt och rena ytor, allt som var nyskapande och provocerande. Efter det kom postmodernismen, eller?

POSTMODERNISMEN är ett oklart begrepp med än så många olika betydelser. Dess innebörd har onekligen diskuterats och kritiserats mer än en gång, och ingen har ännu sagt sista ordet. Detta mest beroende på den ovisshet som råder, ifall vi fortfarande befinner oss i modernismen eller postmodernismen, eller kanske inte i någon av dem alls? Hur råder man då bot på denna förvirring? Första steget kan vara att definiera modernismen.

MODERNISMEN brukar beskrivas som en ultramodern riktning inom konst och litteratur. Det förändrade samhället var en stor inspirationskälla. Speciellt vetenskapen, teknologin, renheten och dynamiken. Viktigt var att man fick experimentera och tänja på gränserna. Modernismen är egentligen ett samlat namn för en mängd olika -ismer med liknande drag, eller som på ett eller annat sätt avlöst varandra. Det är väl knappast någon som har undgått de största som kubism, surrealism och fauvism.

SOM EN REBELLISK TONÅRING tågade modernismen fram och motsade allting. Allting skulle ses med nya ögon, och det säger ju nästan sig självt, när man tänker "modernt" idag går tankarna genast åt det rena, symmetriska.

TYDLIGEN, mitt upp i alltihop, lyckades modernismen slå knut på sig själv, och knuten resulterade då i postmodernismen. Postmodernismen är lätt att kritisera, främst på grund av en del bristande teorier, den är även lättast att förstå om man jämför med själva modernismen. En absurd jämförelse skulle vara att modernismen står för paranoia och postmodernismen mer står för schizofreni. Eller att modernismen står för djupet medan postmodernismen står för ytan. Hur man än tolkar det kommer de vara varandras motsatser, men med densamma, gemensamma nämnare.

VAD POSTMODER...