Eutanasi-dödshjälp

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har valt att fördjupa mig inom frågan om dödshjälp för att jag tycker att det är en viktig fråga som trots dess betydelse är tabulagd här i Sverige. Jag hoppas att med detta arbete få förståelse för båda parter (för och emot) trots att jag innan arbetet är för dödshjälp.

Dödshjälpdebatten flammade upp häftigt år 1973 och har i stort sett pågått sedan dess. Auktionsgruppen Rätten till vår död bildades detta år med Berit Hedeby i spetsen. Hon skrev en artikel i Dagens Nyheter där hon skildrade sin mors död i cancer, och de – som hon intensivt upplevde det – onödiga plågor hennes mor fick utstå innan döden kom som en befriare.

Berit Hedeby återkom senare med en ny artikel i DN med ett förslag att bilda en aktionsgrupp för att på det sättet föra kampen om rätten till vår död vidare. Hon fick då ett stort gensvar, och därefter bildades i oktober 1973 Rätten till vår död. Människor kunde därifrån få så kallade livstestamenten. I detta papper står det klart och tydligt att man undanber alla onödiga livsförlängande handlingar om man är döende, man begär bara att få tillräckligt med smärtstillande medel. Livstestamentet är dock inte formellt juridiskt giltigt i Sverige och betraktas därför inte som ett vanligt testamente. På denna punkt ligger vårt grannland Danmark steget före, där dessa testamenten redan är giltiga. Men Sverige är också på god väg att införa det. För det har bland annat stått så här i Socialstyrelsens häfte Vård i livets slutskede;

”Om patienten tidigare lämnat skriftliga besked om att han vägrar viss behandling väger det tungt i beslutprocessen. I princip bör dessa direktiv respekteras, även om livstestamenten inte är juridiskt bindande i vårt land”

När man slår upp ordet dödshjälp i Nationalencyklopedin står det barmhärtighetsdödande, eutanasi.

Ordet eutanasi kommer från grekiskans eu-god och thanatos-död. Nu för tiden använder man ordet som en synonym till dödshjälp. Eutanasibegreppet är ett komplext begrepp som ofta medför missförstånd och oenighet, mycket beroende på att det saknas en generell och övergripande definition. Man brukar dock skilja mellan passiv och aktiv dödshjälp.

Passiv dödshjälp innebär att undvika livsuppehållande behandling hos en svårt sjuk och döende patient. Detta för att undvika onödigt lidande. Att ge passiv dödshjälp innebär ett svårt avgörande som läkaren måste fatta i samråd (om möjligt) med patienten och i varje fall med patientens anhöriga. Passiv eutanasi har blivit allt mer accepterat. Eutanasi förknippas idag oftast med aktiv eutanasi, medan den passiva mer eller mindre har blivit en del i sjukvårdspraxis och bedöms ofta som etisk godtagbar.

Aktiv dödshjälp är att ge en svårt sjuk patient en behandling för att förkorta dennes liv. Den aktiva dödshjälpen är förbjuden här i Sverige. Men, enligt en artikel i Aftonbladet förra året förekommer aktiv dödshjälp i Sverige. En överläkare i Stockholm berättar att det finns fall med mycket svårt sjuka som får aktiv dödshjälp genom en så kallad cocktailpåse. Den har fyra beståndsdelar, höga doser av morfin, medel mot åksjuka och allergi i kombination med medicin mot schizofreni. Denna påse hängs upp på en ställning och injiceras i patientens kropp via ett vanligt dropp. Detta dör patienten av inom två dygn. Anhöriga måste dock ha givit sitt samtycke till detta. Detta är alltså enligt lag förbjudet i Sverige och en läkare kan dömas till fängelse för dråp eller vållande till annans död.

Aktiv dödshjälp utövades i stor skala i Tyskland under naziregimen, där hundratusentals gamla, kroniskt sjuka och utvecklingsstörda dödades därför att de ansågs belasta nationen. Denna skrämmande verksamhet har skapat försiktighet i debatten om hur modern avancerad sjukvård ska utformas i livets slutskede och för t. ex kroniskt medvetslösa patienter.

Det finns ytterligare ett begrepp som diskuteras inom eutanasi debatten, nämligen assisterat självmord. Begreppet antyder att det är frågan om självmord med hjälp av en andra person, då självmördaren av en eller annan anledning inte kan eller saknar medlen att avsluta sitt liv själv. Detta kan man kalla frivillig aktiv eutanasi. Detta handlar inte om någon olaglig handling. Att t. ex på uppmaning från en svårt sjuk person vill dö, plocka fram dennes medicin och portionera i önskad mängd är inte olagligt. Att dessutom se när personen tar den dödande dosen och stanna kvar tills döden inträtt utan att tillkalla vårdpersonal är inte heller olagligt. Däremot kan det finnas anledning att närmare undersöka var gränsen går för medhjälp.

Länder där eutanasi är relativt accepterat är Holland och Danmark. I Holland har dödshjälp officiellt förekommit sedan 1980- talet. Eutanasi var i princip olagligt men läkaren slapp åtal om han följde vissa strikta regler, bl. a skulle patientens begäran om dödshjälp vara frivillig, dennes lidande skulle vara svår och sjukdomen skulle vara obotlig. Dessutom var läkaren tvungen att skriva protokoll som redovisade vem som utförde dödshjälpen, vilka som var närvarande etc. Därefter var det rättsläkarens tur att gå igenom protokollet och utfärda en dödsattest om onaturlig död. Materialet lämnades senare till åklagaren som beslutade om dödshjälpen tillåts eller inte.

Men, den 14 april skrev Holland historia. Det blev då det första landet i världen där läkare helt lagligt kan hjälpa patienter att dö. Överhuset i Haag röstade igenom lagen om aktiv dödshjälp med 46 röster mot 28. Enligt enkäter tycker en förkrossande majoritet, över 85 %, av holländarna att lagen är bra. Lagens kritiker har dock varnat för kanske oväntade effekter som ”dödsturism” – att obotligt sjuka från hela världen lockas till Holland för att få hjälp att dö. Lagen säger ingenting om att patienterna måste vara holländare...

Holländska läkare har mellan november 1998 och januari 2000 sammanlagt hjälpt 2565 patienter att begå självmord. Nio av tio led av obotlig cancer, få var över 75 år och i endast tre fall har nämnden sagt att läkaren inte följt reglerna.

Nästan 70 % av svenskarna anser att aktiv dödshjälp ska tillåtas för dem som själva önskar det. Det visar en Sifo-undersökning som Svenska Dagbladet låtit göra. Knappt 20 % säger nej och 13 % är tveksamma av de tusen svenskar i skilda åldrar som har tillfrågats.

Mest positivt inställda är unga i åldrarna 15 – 29 år och moderater och LO – medlemmar. Det visar alltså att synen på dödshjälp skiljer sig åt mellan olika yrkesgrupper. Medan 77 % av LO: s medlemmar säger ja till aktiv dödshjälp, är motsvarande siffra bara 56 % för Saco - medlemmar.

I politiken är dödshjälpfrågan verkligen tabulagd. Det är inget parti som förespråkar aktiv dödshjälp i sitt program. Det är heller inget parti som tar riktig ställning i frågan och man kan ju fråga sig varför. I Sifoundersökningen visar det dock att moderaterna är klart mer positivt inställda än de som röstar på centerpartiet.

Nu ska jag ta med argument från både de som ser positivt och negativt på dödshjälp. Jag har tagit materialet från två debatter uttagna från Läkartidningen.

Argument från de positiva:

· Etiska regler har behov av förändring

· Människan bestämmer över sitt eget liv. Man måste då också få bestämma
om man inte vill leva längre.

· Läkaren bör i en kritisk situation vara patienten behjälplig på alla tänkbara sätt, då även på det förtroendemässiga planet. Då ska läkaren stå i tjänst in i det sista för patienten

· Vi borde närma oss attityder från andra länder där det är tillåtet med dödshjälp och ta lärdom av dessa.

Argument från de negativa:

· Det innebär en stor risk med en lagstiftning som ger tillstånd att döda.

· En människa som vill ha hjälp att dö, är aldrig i psykiskt normaltillstånd

· Handlingen strider mot vår kultur och vårt samvete

· Gud tillåter inte en sådan kränkning av livet

· Läkare som medverkar i dödshjälp förvandlas till dråpare.

Analys

Alla vill ha en ångestfri och smärtfri död men framför allt vill de flesta av oss leva. Livets idé är ju livets självt och då är det naturligt att allt inom oss protesterar mot den egna utplåningen. Nu är jag ung och hoppas på att mina livsplaner förverkligas. Men vem vet, vad som helst kan hända och plötsligt kanske man ställs inför döden. Då om inte förr är det hög tid att fundera vad som väntar i livets slutskede.

Eutanasi är en etisk fråga för samhället. En fråga svår att sätta sig in i och ta ställning till. Jag tror att det krävs kunskap och livserfarenhet att kunna besvara denna fråga, något som jag är för ung för att inneha. Jag tror även att man måste vara insatt i människors lidande vid livets slutskede för att kunna svara ärligt på frågan om eutanasi. Det däremot, har jag egen erfarenhet ifrån. Min farmor fick vid 58 års ålder veta att hon led av Parkinsons sjukdom. Hon fick stark medicering för detta men sjukdomen förvärrades drastiskt. När man flera år efter konstaterandet gjorde nya tester fann man att man gjort en felbedömning, min farmor led aldrig av Parkinsons utan troligen av en arbetsskada. Detta upptäcktes dock för sent och på grund av den starka mediceringen var hon då för dålig för att kunna återhämta sig - inläggning på sjukhus var ett faktum.

Min familj och jag såg min förr så livsglada farmor tyna bort, tappa minnet, försvinna från omgivningen. Hon kom att glömma bort oss närstående i takt med att hennes kropp förtvinade till att slut se ut som ett skelett. Jag såg att hon för varje dag fick grövre och grövre smärtor, hon kunde inte tala, om det men hennes plågade blick talade så tydligt. Så låg hon på sjukhuset, år efter år. Min farfar var hos henne på sjukhuset varje dag, och såg sin hustru lida. Trots att jag var ett barn önskade jag många gånger att hon bara fick dö, somna in och bli befriad. Det tog tolv år. Hon led i tolv år för att sedan få slippa smärtan. Mina föräldrar har flera gånger sagt att om min farmor kunnat framföra sin önskan skulle hon säkerligen ha önskat avsluta sitt liv. När jag tänker på det känner jag att aktiv dödshjälp är något jag tror på. När inte smärtlindrande medel räcker till och döden är ett faktum finns det ingen orsak att förlänga lidandet.

Ändå är det en märklig rättighet att kräva. Rätten till vår död innebär också rätten att bli mördad av staten. Det kommer att ge felaktiga vinkar ifall att döda en annan människa godkänns av staten.

Risken finns också att rätten att dödshjälp med tiden förvandlas till en plikt att dö. Att äldre och sjuka känner sig som en last för samhället och känner en skyldighet från omgivningen att begära dödshjälp. Det kommer kanske inte gå an att ligga i en sjuksäng och se gammal, sjuk och kostnadskrävande ut.

Enligt en rapport från Socialstyrelsen har mer än hälften av alla som dör svåra plågor under sin sista levnadsvecka. Bland cancerpatienterna är det nio av tio som i slutstadiet lider av svår smärta. Människor mot eutanasi anser att man ska dö värdigt utan hjälp. Men är det värdigt och hjältemodigt att dö i svåra smärtor? Det är enligt mig minst lika värdigt att avsluta sina smärtor och somna in när man känner att det är dags.

I Sverige idag finns det inget parti som driver eutanasifrågan. Vad alla partier samtidigt är väldigt mycket för, även kristdemokraterna, är rätten att få göra abort. Riksdagen har genom abortlagen givit varje kvinna rätt att fatta beslut om att ta bort det foster som lever i hennes kropp. Dessutom har gränsen för abort har satts nära den tidpunkt då fostret kan överleva utanför kvinnans kropp. Misstolka mig inte, jag stödjer till fullo kvinnans rätt till fri abort. Alternativet i en värld med ofullkomliga människor skulle bli att kvinnor förblödde efter illegala aborter och andra hemskheter.

Men jag tycker att det råder dubbelmoral i vårt land. Om man bör vara ytterst restriktiv med att skapa möjligheter att bestämma över liv och död på egen hand, borde samma sak gälla aborter. Istället är det tvärtom. Alla verksamma inom vården måste acceptera aborter, ingen har rätt att under utbildningen slippa undan den delen, och vå...