Frihet och valmöjlighet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I våra moderna tider pratas det mycket om frihet, och innebörden av detta begrepp. Vanligtvis, när man diskuterar skillnaderna mellan demokrati och fascism, brukar ett vanligt argument lyda "demokrati ger individen frihet, medan fascism inte gör det". Frihet – vad betyder detta ord? För olika personer har det uppenbarligen olika innebörd, men låt oss utgå ifrån att frihet innebär, att du som individ, får säga, tycka och handla hur du vill. Redan här stöter vi på paradoxala problem; om en individs frihet innebär att andra individer mister sin frihet, hur löses detta? Eller ännu värre; var finns friheten till att inte ha frihet? Om du står mellan att trampa på gasen på en bil, eller att stå stilla, har du uppenbarligen en frihet till valmöjlighet, men du kan inte välja, att inte välja – eller med andra ord; du måste göra ett val. Är det frihet, att vara tvungen att göra ett val? För vårt universum fungerar utifrån denna premiss: allting är i ständig verkan. Oavsett om du sover, cyklar eller lyssnar på Brahms tredje symfoni, så gör du någonting. Det är inte frihet, och heller inte total valmöjlighet.

Så vi har lyckats komma fram till att total frihet eller total valmöjlighet omöjligt kan existera, eftersom dessa begrepp är absolutistiska konstanter – ungefär som att ingenting i vår värld är 100 % perfekt – och därmed i längden motsäger sig själva. Nästa fråga man då ställer sig är "hur mycket frihet kan en individ få?" – eller snarare – "hur mycket frihet bör en individ få ha?" Denna fråga, som ofta övergår till retorisk form, slåss både Höger och Vänster ständigt om i TV-rutan, där väljarna slits mellan att få ökad eller minskad frihet, och vad det i slutändan leder till. Detta är nämligen det, som sägs skilja demokrati från fascism; i demokratier kan man rösta på olika partier, medan alla måste "tycka likadant som diktatorn" i en fascistisk stat.

Låt oss syna demokratins valmöjligheter närmare. Vi har alltså en s.k. "politisk skala", från Höger till Vänster, som sägs pendlas mellan liberalism och socialism. Bortsett från olika ekonomiska ställningstaganden ("ska Reporäntan höjas eller sänkas?", "var ligger fastighetsskatten någonstans?", "hur många miljoner ska vården få i år?"), så är samtliga rikspartier ense om ett flertal saker; demokrati, mångkultur, kapitalism, liberalism, humanism...ja, när man tänker efter, så finns det ett flertal punkter, som inte skiljer partierna åt alls. Dessa är s.k. "grundläggande värderingar", som förutsätts av både väljare och partimedlemmar.

Redan här uppstår ett dillemma för den godtycklige demokraten; varför finns inte valmöjligheten, eller "friheten", till att tro på andra "grundläggande värderingar"? Hur kommer det sig att antidemokrater inte tillåts in i gemenskapen? Varför förutsätter man att alla demokrater håller med om mångkulturens principer? Visserligen kommer vissa demokrater att hävda det motsatta; "det där stämmer inte, vi är t.ex. inte alla liberala, så du har fel" – men trots det lägger samtliga rikspartier fokus på individen och individens frihet. Är inte det liberalism? Sanningen är – och för de flesta är detta knappast en nyhet – att samtliga rikspartier i dag bäst kan beskrivas som "mittpartier", vilket i korta ordalag innebär, att de smält samman till en sammanverkande helhet.

De olika rikspartierna "debatterar" i TV och radio, men så fort någon får nys om att ett nationalsocialistiskt parti kandiderar till kommunfullmäktige någonstans, då samlar sig samtliga partier och genomgår en klonprocess, som utmynnar i kollektiv demokrati; "vi tolererar inte era åsikter!" – "men... detta är ju en demokrati?" Sanningen är, att ingen stat, oavsett om den är demokratisk eller fascistisk, tillåter individen att uttrycka sig och handla hur den vill. Om jag bestämmer mig för att bygga ett massförstörelsevapen hemma hos farfar, kan du lita på att jag råkar i klistret. Argumentet om att demokrati skulle skänka individen "frihet", medan fascism inte gör det, är därför motsägelsefullt.

När det väl kommer till kritan, är demokratier, precis som andra statsformer, intresserade av att vinkla och rikta information, så att individer ska tycka och tänka på ett visst sätt. Scenariot kan bäst jämföras med den lilla pojken som besöker stadens cirkus; han erbjuds tre bollar av en till synes snäll clown (antagligen socialdemokrat sedan unga år). Innan pojken får lov att välja, gömmer clownen en boll i smyg; den är brun, och antagligen antidemokratisk. Pojken har nu alltså två bollar kvar att välja mellan, men när han tänker efter, utbrister han i tårar (till clownens förtret, då han nu kommer att förlora jobbet): "Båda är ju blåa!" Ja, givetvis är de det, för demokrati handlar inte om "valmöjligheter" – demokrati är en ytterst raffinerad form av psykologisk politik, där man framställer olika "alternativ", men som i grund och botten vill samma saker.

Tänk efter; samtliga rikspartier vill bibehålla mångkulturen i Sverige, och hävdar till och med att demokrati och mångkultur inte kan skiljas åt. Samtliga rikspartier vill behålla kapitalism, trots att vissa är "röda" och andra "blåa" – de har inte en tanke på att ersätta klassamhället med någonting nytt. Samtliga rikspartier är humanistiska – de värnar alla om de grundläggande mänskliga rättigheterna, och ställer sig emot kränkandet av människoliv. När det väl gäller, finns det inte mycket att välja mellan, utan endast en rad olika personer i olika färger, fast med samma grundtankar; individen bör gå före helheten.

Här finner vi den största skillnaden mellan demokrati och fascism; medan demokratin ser till individen, lägger fascismen endast fokus på helheten. Med "helheten" menas folket, kulturen och naturen – dessa ses som en samverkande organisk enhet, något som brukar kallas "integralism". I en fascistisk stat har man inga valmöjligheter, och det är något som – till skillnad från demokrater – fascister inte ljuger om. Fascister hävdar att det är viktigare att göra rätt val, än att kunna välja mellan så många alternativ som möjligt. Föreställ dig att du ska köpa hem sallad. Tre sallader är ruttna, medan den fjärde salladen är utmärkt fräsch och väldoftande. Vilken väljer du? Plötsligt blir inte valmöjligheten i sig viktig längre, utan i stället blir slutsatsen uppenbar; du vill ha den friska salladen, oavsett hur ruttna de andra är.

Vad är det då som gör att människor i demokratiska stater tror att de lever i ett samhälle med frihet och valmöjlighet? Demokratier baseras på en majoritetsopinion, vilken styr vilka beslut, som är bättre än andra. Ju fler som tycker en sak, desto bättre, hävdar demokraten. Eftersom de flesta människor dagligen tar in massmedial information genom TV, radio, tidningar och vänner, får de efter flera år en ganska likriktad bild av sina "valmöjligheter". Detta gör att majoriteten drivs åt ett visst håll, ett håll som inte kolliderar med demokratins grunduppbyggnad. Och om de flesta tycker likadant i det mesta, vad ska man med valmöjlighet till?

När majoriteten inte är intresserad av alternativa inriktningar, än de som demokratin har tillgodosett dem med, kommer de heller aldrig att bryta gränser. Detta förstärker efterhand deras upplevelse och tro på att de är "fria". Därmed blir det irrelevant om frihet och valmöjlighet ens existerar, eftersom du ändå aldrig kommer att utmana och testa om detta verkligen är fallet. Det är som flickan, som skryter om hur hon kan hoppa jämfota fyra timmar i sträck; så länge hon inte sätts på prov, kan hennes vänner utan vidare tro på vad hon säger, eftersom motsatsen inte är bevisad.

Den pragmatiska innebörden av demokratisk frihet, leder dock – paradoxalt nog – till minskad frihet för individen. Vem som helst som någonsin suttit i ett klassrum i dagens svenska skolor, och bevittnat elever löpa amok, vet väl om detta faktum; när människor tillåts göra lite som de vill, testar de först gränser, tills det att läraren (staten) säger "STOPP!", och därefter blir tvungen att förstärka maktkontrollen. Demokratier har genom tiderna, efterhand som inre konflikter och brist på samstämmighet ökat, övergått till totalitära regimer.

Och är inte detta redan något, som håller på att växa fram i dagens Sverige? Vi har aldrig förr haft en sådan markant åsiktspolis, där elever, redan från gymnasiet, lär sig att stolthet över att vara svensk, klassas som rasism. Vi har ett antal statligt drivna organisationer (Levande historia, Centrum mot rasism, RFSL etc.) som ser till att människor inte säger eller tycker "fel" saker ("det är ju för ert eget bästa…"). EU:s nya lag om datatrafiklagring känner alla till vid detta laget, och kameraövervakning är i dag en vanlig företeelse. Vi lever i ett land, vars stat håller på att smyga in ökad statlig kontroll, lite här och där. Alla som någon gång sagt eller uttryckt "fel sak", har utan tvekan upplevt detta, och hur konstigt det känns, då vänner och bekanta fortsätter att prata om "valmöjligheter" och hur bra det är att man får säga och tycka "vad man vill", fastän detta uppenbarligen är illusioner och lögner.

Men demokratin är lurig, eftersom den använder sig av illusionära slagord som "frihet", "valmöjlighet" och "tolerans", för att fortsätta driva på sin uppenbara intolerans och brist på valmöjlighet. Om man frågar en demokrat varför den statliga kontrollen har ökat, svarar han nämligen att "det är för att skydda andra individers frihet", eller att "det är för att öka människors trygghet i samhället... ja, mot till exempel nynazister och andra extremistgrupper i vårt samhälle". Frågan är då, hur demokraten kan stoltsera med att förespråka frihet och gemenskap för alla individer i samhället, trots att vissa grupperingar utdöms, och att friheten för samtliga individer i det demokratiska samhället, måste regleras. Frihet… till att inte ha frihet?

Här uppstår därmed en balans mellan att paradoxalt rättfärdiga en minskad frihet, för att upprätthålla påstådda slagord, som förespråkar det motsatta. Till sist finns det ingen skillnad mellan en demokratisk stat och en totalitär stat, förutom vem som är ärlig om frihetsregleringen. En fascistisk stat gömmer inte sina avsikter, utan påstår rätt ut, att individers frihet måste begränsas, så att folket som helhet kan finna en samstämmighet och enade mål att sträva mot. Det är här som demokraten, i grund och botten, känner sig kränkt; han vill gå sin egen lilla väg och vara "unik" och "speciell". Kort och gott, han vill vara en individualist. Det är därför som demokraten alltid hävdar att "diktatorn tvingar folket att tycka som han" – han inser att en fascistisk regim inte är intresserad av att i evighet debattera problem, som aldrig ges en lösning. Fascismen vill att folket ska enas om ett mål och sträva mot det, vilket automatiskt resulterar i omedelbar handlingskraft (samt det faktum, att utdragna demokratiska debatter inte blir nödvändiga) – demokraten föredrar att distrahera och debattera, eftersom det tillåter alla att vara "unika" och komma med sina "speciella åsikter".

Det omedelbart ologiska i demokratens resonemang blir här uppenbart; bara för att en ledare fattar beslut som rör alla, betyder inte det automatiskt, att diktatorn fattar beslut, som varken gynnar folket eller för att på något sätt "gå emot" vad de flesta människor tycker. Varför skulle han? Var ligger det rimliga i att försöka "gå emot" andra människor, bara för att framstå som "speciell"? Det är just detta som genomskådar demokratens sanna fårinstinkt; om alla försöker vara "unika", blir alla automatiskt normaliserade till samma inriktning, nämligen individualism. Individualismen gör inte människor till "unika" individer, utan tvingar dem att gå sin egen lilla väg, och utifrån detta, blir individualismen så förutsägbar, att den övergår till en kollektiv form av brist på egen vilja och tanke. "Jag gör så här för att verka annorlunda" – jättebra – men om alla tänker likadant, blir du inte längre så "annorlunda", som du hade hoppats på. En diktator bör alltid utgå ifrån folkets, naturens och ...