Che Guevara

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehåll

1 Vem var egentligen Che Guevara?
2 Barn- och ungdomstiden
3 Studierna och Hilda Gadea
4 Aleida March
5 Fidel Castro
6 Che träffar Fidel Castro i Mexiko och de lyckas störta Batista
7 Ches sista dagar
8 Efter hans död
9 Kroppen återfinns
10 Ches barn
11 Che Guevaras avskedsbrev till Fidel Castro
12 Synpunkter på arbetet
13 Källförteckning


”Han skulle finnas överallt, för alltid. Hans idealistiska korståg och allt
för tidiga död gjorde honom till en ledstjärna för vänsteranhängare över
hela världen.”

- Ernesto ”Che” Guevara


Mer än tre decennier efter sin död kvarstår hans starka legend. Hans liv som argentinsk revolutionär och gerillaledare fascinerar många. Men hans gerillaledarskap slutade i misslyckande och död. Revolutionen som han försökte sprida släpar efter.
Ändå vägrar hans legend att dö.


” Världen är alldeles för farlig att leva i - inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står bredvid och låter det ske”


Vem var egentligen Che Guevara?

Vem var egentligen Che Guevara? Ett vackert ansikte på tröjor, klockor, skidor och CD-omslag? En kommunistisk James Dean, snygg och död? Nej, Che var mycket mer. Han var, och är, en förebild för 1000-tals människor i världen.
Det finns människor som anser att Che Guevara var Kristus. Och visst finns det en likhet mellan honom och Jesus; båda vigde sitt liv åt, och dog för, vad de ansåg vara rätt. Visst, Che är känd som martyr. Men inte bara det .När påven talade på Kuba stod han mellan en bild på Jesus och en bild på Che Guevara.

Mest är det som Den Hjältemodige Gerillaledaren, mannen som vigde sitt liv åt att kämpa mot förtrycket, som han är känd.
I det kubanska hemmet är en inramad bild på Che nästan obligatorisk. Che betraktas som ett slags kommunistiskt helgon. Man kan kritisera Fidel Castro, eller vilken annan revolutionär som helst, men Che Guevara är på något vis tabu. Allt som sägs eller skrivs om honom är motvilligt beundrande.

Innan jag började med det här arbetet visste jag inte mycket mer om Che Guevara än att han var kommunist och revolutionär, och att han mördades någon gång i slutet av 1960-talet. Men när jag såg hans bild på en killes T-shirt började jag undra: vad gjorde då denne man som var så speciellt? Det var det som fick mig att börja forska om honom. Här är det jag har kommit fram till:


Ches liv

14 juni* 1928, Rosario**, Argentina
Celia de la Serna y Llosa, en ung socialist och medelklassfru, föder sitt första barn av fyra. Denne spansk-irlänskättade son kommer att betyda mycket för många människor runt om i världen. Hennes son får namnet Ernesto Guevara Lynch de la Serna.

*Enligt sin mors uttalande senare, föddes Che egentligen 14 maj, en hemlighet som hon bevarat under mycket lång tid. Detta p.g.a. att han föddes utanför äktenskapet, vilket de inte ville att andra skulle få reda på.

**Argentinas tredje största stad med ca 12,5 miljoner människor.


Barn- och ungdomstiden.

Che (ett argentinskt ord som betyder ungefär ”hörru du”, ett ord som han lade till i var och varannan mening senare och som därför blev ett smeknamn han fick i gerillan) led av astma sedan 2 års ålder och familjen flyttade till en liten bergsby nära Rosario, där klimatet var torrare, men det försämrade bara astman. Där levde Che under sin barndom. Den tidigare utbildningen fick han mest av modern, Celia de la Serna, som hela livet kom och bli hans största förebild tillsammans med Fidel Castro. När han blev äldre var han mycket atletisk, sin astma till trots. Han ägnade sig åt rugby, skidåkning och glidflygning.
I tidig ålder var läste han historiska böcker, och var speciellt inspirerad av den chilenske kommunistiske poeten Pablo Neruda. Che som ung var nästan inte alls intresserad av politik och anslöt sig inte till någon politisk förening, men han var mycket intresserad av schack, arkeologi och olika sjukdomar, särskilt spetälskafall.
1949 reste han på sin första längre resa med cykel i norra Argentina. De fattiga indianer han såg påverkade honom starkt.



Studierna och Hilda Gadea


När Che var 19 antogs han till universitet i Buenos Aires. Che ville bli läkare, och han var en flitig student. Nu började han också bli politiskt intresserad, och började läsa Marx, Engels och Lenin ur föräldrarnas stora bibliotek.
När Che var 24 tog han en paus i studierna för att resa med en vän, Ricardo Rojo*. De åkte motorcykel till Chile, åkte flotte på Amazonfloden, och flög till Florida.
Ett år senare (1953) blev han färdig doktor i medicin och kirurgi. Che lämnade genast Argentina, den här gången för gott, och reste till Guatemala och Peru, där han träffade sin första fru Hilda Gadea, en peruansk sociolog ”åt vänster” som starkt influerade Che´s sätt att tänka. De gifte sig 1954. I februari 1956 födde Hilda en dotter, Hilda Beatriz (” Hildita”).
I början av 1959 berättade Che för Hilda att han hade blivit kär i en vän från gerillan, Aleida March. I maj skilde de sig. Hilda dog sedan i cancer 1974.

*Richardo Rojo skrev senare boken ”Min vän Che”.


Aleida March

När Che och Aleida möttes första gången var det inte kärlek vid första ögonkastet. Aleida tyckte att Che såg gammal, mager och lortig ut. Aleida var en 24-årig söt blond flicka som reste från Santa Clara till Ches bas på uppdrag av ”Diego”, hennes bas i Las Villas hemliga rebellrörelse. Under det kaos under de slag som de utkämpade växte en kärlek fram. En natt när hon inte kunde sova satte hon sig vid vägen, och Che kom farande i sin jeep. Che frågade om hon ville följa med på en attack med honom och hon hoppade in bredvid honom. ”Och från det ögonblicket”, återberättade Aleida ,”lämnade jag aldrig hans sida—eller släppte honom med blicken.”
Efter Ches död gifte hon om sig, precis som Che velat.


Fidel Castro

Fidel Castro föddes 1926 på Kuba och är idag alltså lite över 60 år. Fidel var initiativtagare till den kubanska revolutionen, och också dess ledare. Sedan 1959 är han Kubas premiärminister, och sedan 1976 även president.
Fidel är son till en sockerplantageägare och studerade juridik på universitet. 26 juli 1953 ledde han en attack mot regeringen, men den misslyckades och Fidel hamnade i fängelse. Efter att ha suttit i fängelse ett år gick han i landsflykt i Mexiko, där han fortsatte att planera en revolutionär rörelse. I december 1959 landsteg han på Kuba med en grupp revolutionärer och lyckades på två år att få fullständig kontroll över Kuba genom att föra ett gerillakrig från Sierra Maestra. Fidel var inte kommunist då, men håller nu på att införa kommunism i Kuba. Han har bl a gjort om det kubanska samhället och ekonomin, och trotsat USA genom att ansluta sig till Sovjetblocket 1962. Tillsammans med Che Guevara och sin bror Raúl ledde han många revolutionära attacker.


Che träffar Fidel Castro i Mexiko och de lyckas störta Batista

1955 drevs Che ut från Guatemala av CIA, men sökte asyl i Argentinska ambassaden, där han stannade tills han kunde resa till Mexico. Det var där han träffade Fidel Castro och hans bror Raúl. Fidel Castro planerade en expedition mot den kubanska diktatorn Fulgencio Batista, och Che gick med på att följa med som doktor. I Castro hade han funnit den ledare som han så länge sökt. De lyckades störta Batista, och diktaturen föll.

1959 tog revolutionärerna makten och Castro blev premiärminister. Che Guevara blev kommendant för den militära fästningen i Havanna, kubansk medborgare , chef för industriavdelningen vid Nationella jordreforminstitutet, och Nationalbankens ordförande. Samma år gifte han om sig med Aleida March. Han skrev även boken Gerillakrig. 1961 blev han även industriminister och fick därmed verkligen ansvar för hela den kubanska ekonomin.

Che fortsatte att resa. Han reste till USA, Europa , Asien och Afrika.1965, när Che hade kommit tillbaka till Kuba, försvann han helt överraskande för att aldrig mer synas offentligt. Fidel Castro offentliggjorde det avskedsbrev* som Che skrivit till honom. Che reste till Afrika för att leda ett uppror som misslyckades. Han återvände till Kuba för att förbereda ett par kubanska officerare som skulle vara med på hans nästa uppror i Bolivia. Men det gick inte som Che väntat sig, 8 oktober 1967 blev hans armé besegrad av Bolivianska armén som hade stöd av CIA och Che togs till fånga.

*Se senare del av arbetet.


Ches sista dagar

”Var än döden må överraska oss, låt den vara välkommen”
Che, april 1967

Vid middagstid den dagen började striden. Delvis gömd bakom en klippa skjöt Che med sin M-2 karbin, men vapnet blev snart träffat av en kula och blev oanvändbart. Magasinet till hans pistol var redan slut och han var nu obeväpnad. En andra kula träffade honom i vaden; en tredje genomträngde hans basker. När en soldat skulle skjuta honom till döds ropade han ”Skjut inte. Jag är Che Guevara. Jag är värd mer för dig levande än död .”

En liten stund senare kom en kapten fram och frågade vem han var, och Che svarade honom. Efter att han identifierat Che, genom hans ärr nära örat som Che hade fått under en invasion som nästan dödat honom, band han ihop Che´s händer med sitt eget skärp. De låste in Che, bunden till händer och fötter, i en skolbyggnad i La Higuera, Bolivia. Bredvid honom på lergolvet lade de kropparna av två av hans vänner.

Senare började en löjtnant fråga ut honom. När han frågade varför han fick intrycket att Che var deprimerad svarade Che: ” Jag har misslyckats. Allt är över, och det är anledningen att du ser mig i det här tillståndet.” Efter samtalet började officerarna leta igenom Che´s dokument och de hittade hans två dagböcker, som de läste.

Nästa dag landade en helikopter med en kubansk-amerikansk CIA-agent, Felix Rodríguez , i La Higuera. Rodríguez var född på Kuba, och var medlem i den CIA-tränade anti-Castro 2506 -kåren. Rodríguez beskrev i sin rapport sitt första intryck av Che:” Han såg hemsk ut. Glanslöst hår, trasiga kläder och plågad.” Hans stövlar hade blivit till grova lädersulor. Rodríguez försökte fråga ut Che, men Che vägrade svara. Rodríguez tog då med sig Che´s dagböcker och andra dokument ut och började fotografera dem.

När Rodríguez var klar gick han och löjtnanten som frågat ut Che tidigare, in och pratade med Che. De fick inte ur honom något ont om Fidel Castro ,eller något om hemliga operationer, hur mycket de än försökte. Che vägrade att säga någonting som kunde skada Castro eller deras arméer. De blev avbrutna av ljudet av vapenavfyrning. En av Ches vänner från gerillan, ”Willy”, som också hade blivit fångad låg död över ett bord i ett annat rum. Soldaten som hade skjutit sa att han hade ”försökt fly”.
Rodrìguez tog med sig Che ut och tog några foton av honom. Ett foto föreställande Rodrìguez och Che bredvid varandra fick senare hedersplatsen på Rodrìguez vägg.

Efter att de hade tagit fotona gick de in i skolhuset igen för att Rodrìguez skulle sammanfatta deras samtal. De blev avbrutna av ljudet av vapenavfyrning igen. Den här gången var det en annan av Ches vänner från gerillan som blivit avrättad. ”Che slutade tala” återberättade Rodríguez. ”Han sa ingenting om skjutandet, men hans ansikte reflekterade sorg och han skakade på huvudet sakta från vänster till höger åtskilliga gånger.

Kanske var det i det ögonblicket som han insåg att han, också, var dömd till undergång, även om jag inte berättade det för honom förrän just före klockan 13.00”.
När Rodríguez gick ut igen dök byns skollärare upp och frågade när de skulle döda Che Guevara. Hon hade hört dem säga på radion att Che hade dött av sår från striden.

Rodríguez insåg att han inte längre kunde undvika att berätta för Che, så han gick in i skolhuset igen. När han berättade för Che sa han att han hade gjort allt som stod i hans makt för att förhindra det, men att ordern kom från högsta befäl. Trots att han inte avslutade meningen förstod Che. Han skulle avrättas.
På frågan om han hade några personliga meddelanden till sin familj svarade han ”Berätta för Fidel att han snart kommer att få se en gigantisk revolution i Amerika. …Och säg till min fru att gifta om sig och att försöka vara lycklig”. Rodrìguez gick ut. Sergeant Mario Téran , en man som erbjudit sig att skjuta Che , gick in. Téran ville hämnd på Che för att tre av hans egna kamrater hade dött i striden dagen innan. Téran fick order om att bara skjuta från halsen och neråt, så att det skulle se ut som att han dött av sår från striden.

Jag har hittat många olika versioner på vad Ches sista ord ska ha varit, men det som jag har hittat flest gånger är : ”Skjut, ynkrygg, du kommer bara att döda en man”. Téran tvekade, men skjöt sedan Che i armarna och benen. Che bet sig i ena handleden för att undgå att skrika av smärta. Sedan skjöt Téran ännu en kula som träffade Che i bröstkorgen och hans lungor fylldes med blod.

Legenden säger att han log in i det sista.
9 oktober 1967 i ett skolhus i La Higuera, Bolivia trettionio år gammal dog Che Guevara.

(Källa: Che Guevara A Revolutionary Life)


Efter hans död

”Bara för att du har fallit
lyser ditt ljus inte mindre klart”
Nicolas Guillén, Che Commandante, 15 oktober 1967

När Ches far fick höra att hans son var död vägrade han först att tro det. Han ansåg att det inte fanns några bevis på att hans son var död. Några dagar senare hade han ingen anledning att misstro det.

På eftermiddagen 9 oktober placerades Ches kropp på en bår och flögs till Vallengrade.

Där lades Ches kropp upp så att människor kunde se honom. Där låg han till allmänt beskådande i två dagar. Sjukhusets nunnor, nunnan som tvättade hans kropp och många av Vallengrades kvinnor tyckte att Che hade en ovanlig likhet med Jesus. De klippte av hårlockar från hans huvud för att spara dem som lyckobringande ting. Än idag har de kvar dem, och de ber för Ches själ.

Nu skulle Ches kropp ”försvinna”, som så många andra av hans vänners kroppar hade gjort. För att motverka de reaktioner av misstro som skulle komma från Havanna ville en general låta kapa av hans huvud och skicka det till dem. Felix Rodríguez tyckte att det var för barbariskt och tyckte att de bara skulle kapa ett finger. Generalen kompromissade: de skulle ta Ches händer. De sågades av och skickades iväg. Fingeravtrycken stämde med de som fanns i det argentinska registret. Händerna tillhörde Nr 3.524.272 : Ernesto Guevara Lynch. Nu gick det inte längre att tvivla; Che var död.

11 oktober, två dagar efter Ches död, begravdes hans kropp under flygplatsen i Vallengrade några mil från platsen där han blivit avrättad. En bulldozer hade grävt hålet där de dumpade Ches kropp. Hans kropp utan händer. Var de hade begravt hans kropp förblev ett mysterium i nästan 30 år.
När hans bror Robert ville identifiera Ches kropp nästa dag fick han svaret att det tyvärr var försent, Che hade blivit kremerad.

Fidel blev skakad när han fick reda på Ches död. Först ville han inte tro det, men efter att Aleida hade identifierat Ches handstil på ett foto av en sida i hans dagbok, var han tvungen att inse sanningen. 15 oktober bekräftade han i TV att Ches död var ”smärtsamt sann”, påbjöd tre dagars sorg och kungjorde att hädanefter skulle 8 oktober, dagen för Ches sista strid, vara officiellt känd som ”Den Hjältemodige Gerillasoldatens Dag”.

På kvällen 18 oktober höll han ett tal för en av sina största publiker på Plaza de la Revolución i Havanna. Närmare en miljon människor hade samlats i en nationell vaka för Che.”…Om vi skulle vilja uttrycka hur vi vill att våra barn ska vara, måste vi säga precis från våra hjärtan som glödande revolutionärer: vi vill att de ska vara som Che!” Detta var en av de saker Fidel sa i sitt tal om Che.


Kroppen återfinns

I nästan 30 år var försvinnandet av Ches kropp ett mysterium. Men en pensionerad general vid namn Mario Vargas, bestämde sig att berätta om kroppen. 15 juli 1997 återfanns hans kvarlevor i bergen nära Vallengrade. Kroppen är med största säkerhet Ches: den saknar händer. 17 oktober samma år ombegravdes hans kropp tillsammans med sex andra i ett mausoleum (en monumental gravbyggnad, enligt ordboken) i Santa Clara på Kuba. Tusentals kubaner, inklusive Fidel Castro, var närvarande vid ceremonin.


Ches barn

Ches första barn Hilda Beatriz ( född i februari 1956) gifte sig med en mexikansk gerillamedlem. Senare skilde de sig och ”Hildita” återvände till Kuba med två unga söner. Hon började sätta ihop en källförteckning över sin fars skrifter. ”Hildita” dog av cancer (precis som hennes mor gjort) 1995. ”Hildita” var då trettionio år gammal, lika gammal som hennes far varit då han dog.

Che fick fyra barn med Aleida March : Aleida ”Aliusha”(född i november 1960), Camilo (född i maj 1962), Celia (född 14 juni 1963, på Ches trettiofemte födelsedag) och Ernesto (född i februari 1965).

Precis som sin far blev ”Aliusha” doktor, med allergier som specialitet. På 1980-talet erbjöd hon sig till världsomfattande tjänstgöring i Nicaragua och Angola på toppen av Kubas militära engagemang i dessa länder, vilket hennes mor inte var speciellt förtjust i.

Camilo gick igenom 5 års studier på KGBs träningsakademi i Moskva. Numera jobbar han på Fiskedepartementet under ledning av Ches gamla vän Enrique Oltuski.

Ernesto gick igenom samma utbildning som sin bror Camilo. Han jobbar på en statligt ägd elektronikfirma.

Celia är marinbiolog och jobbar med delfiner och sjölejon på Havannas Sjöakvarium.


Avskedsbrevet till Fidel

Che skrev detta avskedsbrev till Fidel Castro innan han försvann ur offentlig åsyn. 3 oktober 1965, under den TV-sända ceremonien för det nya kommunistpartiet i Kuba, läste Fidel Castro upp detta brev.
Jag har översatt ungefär hälften från engelska och hälften från danska, så allt kanske inte stämmer så perfekt , men till stor del är det ordagrant.
…………………………………………………………………


Fidel: I denna stund minns jag många saker—när jag lärde känna dig i Maria Antonias hem, när du föreslog att jag skulle komma med , all spänning vid förberedelserna. En dag gick de runt och frågade, vem som skulle underrättas, om vi skulle dö. Den möjligheten, att det verkligen kunde ske, slog oss alla med kraft. Senare förstod vi, att det var sant, att i revolutionen segrar man eller dör (om den är riktig). Många kamrater föll på vägen mot segern.

I dag är allt mindre dramatiskt, för att vi är mer mogna, men möjligheten upprepar sig. Jag känner, att jag har gjort den del av min plikt, som band mig till den kubanska revolutionen på dess territorium. Och jag säger farväl till dig, till kamraterna, till ditt folk, som nu är mitt.

Jag frånsäger mig formellt mina poster in partiets ledarskap, min post som minister, min grad som kommendant, min status som kuban. Inget legalt binder mig till Kuba. De enda banden är av annan natur—sådana som inte kan brytas så som utnämnelser kan.

När jag ser tillbaka på mitt liv, tror jag, att jag har arbetat med hederlighet och hängivenhet för att befästa den revolutionära segern. Mitt enda stora misslyckande är, att jag inte trodde mer på dig den första tiden i Sierra Maestra och inte snabbt nog förstod dina egenskaper som ledare och revolutionär. Jag har upplevt förunderliga dagar, och vid din sida följde jag stoltheten över att tillhöra vårt folk i de lysande och tråkiga dagarna i Oktoberkrisen. Sällan har en statsman strålat klarare en i de dagarna. Jag är stolt över att ha följt dig utan att vackla, sammansmält med ditt sätt att tänka på och ditt sätt att se och värdera farorna och principerna på.

Andra områden i världen kräver mina anspråkslösa krafters medverkan. Och tiden är kommen att vi skiljs åt.

Man ska veta, att jag gör det med en blandning av glädje och smärta: Här lämnar jag det renaste av mina hopp som uppbyggare och de käraste bland mina kära…. och jag lämnar ett folk som tog mig till sin son. Detta har sönder en del av min själ. På de nya slagmarkerna vill jag bära den tro, som du lärde mig, mitt folks revolutionära anda, känslan av att uppfylla den heligaste av plikter: att kämpa mot imperialismen överallt, var den än är. Detta tröstar och helar till överflöd varje förtvivlan.

Jag uppger än en gång, att jag fritar Kuba från varje ansvar, undantaget det som härrör från dess exempel. Om min sista stund kommer till mig under andra himlar, kommer min sista tanke att gå till detta folk och speciellt till dig. Jag tackar dig för din lärdom och ditt exempel, och jag ska försöka vara trogen till de yttersta konsekvenserna av mina handlingar. Jag har alltid identifierat mig med vår utrikespolitik och vill fortsätta göra det. Jag kommer att, vart jag än kommer, känna ansvaret av att vara kubansk revolutionär och ska handla som sådan. Jag efterlämnar inte mina barn och min fru något materiellt och beklagar inte detta; jag är glad för, att det är så. Jag ber inte om något till dem, för staten kommer att ge dem tillräckligt for deras utgifter och utbildning.

Jag har många saker att säga dig och vårt folk, men jag känner, att det är överflödigt. Orden kan inte uttrycka, vad jag önskar, och jag tror inte att det är värt besväret att skriva ned ett tal. Alltid intill segern. Fosterlandet eller döden! Hasta la victoria siempre. Patria o Muerte!
Jag omsluter er alla med hela min revolutionära glöd.

- Che


Mina synpunkter på arbetet:

Det ha...