Arbete om journalistik

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INLEDNING: 2
EN JOURNALIST ÄR 2
JOURNALISTIK ÄR 3
OLIKA FORMER AV JOURNALISTIK ÄR 3
NYHETSFÖRMEDLING ÄR 3
JOURNALISM HANDLAR OM 3
STÄLL RÄTT FRÅGA - OCH DU KAN FÅ ETT STRÅLANDE SVAR 3
Intervjulaboratorium 4
Enkel uppdelning 4
Korrekt svar men vilseledande 5
Ändra ja/nej-frågan 5
Inta en neutral attityd 5
Ställ enkla frågor 5
SAWATSKY LOCKADE FRAM DUBBELSPIONENS BEKÄNNELSER 6
Avslöjade mer och mer 6
Husrannsakan 7
Blyg och stammande 7
REPORTERNS TIO DÖDSSYNDER 7
1. Frågor som ger ja- eller nej-svar 7
2. Ingen fråga 7
3. "Dubbelpipiga" frågor 7
4. Överlastade frågor 7
5. Ledande frågor 8
6. Kommentarer/värderingar i frågorna 8
7. Outtalade förutsättningar i frågorna 8
8. Laddade ord i frågorna 8
9. Överdrifter i frågorna 8
10. För komplicerade frågor: 8
FÖRRÅDSFRÅGOR 8
GRÄVJOBB SKA ATTACKERA 9
AVSLUTNING 10
KÄLLFÖRTECKNING 10

Inledning:

Detta säger lagen om yttrandefriheten och tryckfriheten:

”1 kap. 1 §

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidigt upplysning och ett konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.
Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Vad som sägs om filmer gäller även videogram och andra upptagningar av rörliga bilder.

3 kap. 1 §

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd.
kommentar: Med radioprogram avses således också TV-program. I denna paragraf hänvisas också till begränsningar ifråga om våldsframställningar, pornografiska bilder och hets mot folkgrupp.

2 §

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd villkor för att sända.
Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjligaste yttrandefrihet och informationsfrihet.

4 §

Den som sänder radioprogram avgör självständigt vad som skall förekomma i programmen.

4 kap. 1 §

Radioprogram och filmer skall ha en utgivare. Utgivare av radioprogram skallutses för varje program eller för hela eller delar av pogramverksamheten. Utgivaren utses av den som bedriver sändningsverksamheten eller låter framställa filmen.

3 §

Utgivaren skall ha befogenhet att utöva insyn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess innehåll så att ingenting får införas i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara utan verkan.”

En journalist är en publicist eller skribent som huvudsakligen är verksam inom press, radio och TV. 1967 bildades en statlig utbildningsanstalt för journalister. 1977 blev journalisthögskolorna yrkesförberedande linjer vid respektive universitet, i och med högskolereformen. I dag är journalisthögskolorna institutioner för utbildning och forskning i journalistik, medier och masskommunikation vid bl a Göteborgs och Stockholms universitet och högskolan i Sundsvall. Ett- och tvååriga journalistlinjer finns också vid många folkhögskolor.

FOJO, Institutionen för fortbildning av journalister, är sedan 1972 en utbildningsenhet vid Högskolan i Kalmar för yrkesverksamma journalister, från företrädesvis små och medelstora tidningar.

Journalistik är den verksamhet - i press, radio, TV och andra medier - som går ut på att förmedla nyheter, uttrycka åsikter och ge underhållning. En professionell journalistkår började växa fram under 1700-talet. Olika metoder utvecklades för att beskriva och kommentera olika aktiviteter.

Tidiga former av journalistik var rättegångs- och riksdagsreferat samt artiklar som syftade till politisk och kulturell opinionsbildning. Under senare tid har reportaget, dvs omvärlden sedd genom reporterns egna ögon, blivit allt viktigare. Betydelsefulla former av reportage är social-, kriminal-, krigs- och bildreportage. Intervjun är sedan 1800-talets mitt också en viktig journalistisk form. En artikel av bakgrundsbelysande karaktär kallas ofta med ett engelskt ord för feature. Material på familjesidor och liknande kallas ibland human interest, dvs ungefär ”av medmänskligt intresse”.

Olika former av journalistik är:

uppsökande journalistik (journalisten lägger själv fram nyheten)

rapporterande journalistik (journalisten förmedlar enbart vad nyhetsproducenten meddelar)

undersökande journalistik (journalisten/tidningen gör egna undersökningar)

aktiv journalistik (journalisten/tidningen skapar nyheter - t ex bekostar upptäcktsresor, arrangerar tävlingar - i stället för att enbart rapportera om dem)

och "ny journalistik" (eng new journalism, dvs subjektiv journalistik som använder litterära stilmedel).

Nyhetsförmedling är den process varigenom händelser av mer eller mindre allmän betydelse kommer till enskilda individers kännedom. Från början överfördes nyheter genom personlig kontakt (t ex genom resande), men numera sker det oftast indirekt genom. Några av nyhetsförmedlingens problem är osaklighet och brist på objektivitet och källkritik, vilket har flera orsaker. Nyhetsproducenten är ofta talesman för en organisation eller myndighet.

Journalister och andra fungerar som s k gatekeepers, dvs de granskar och gallrar bland nyheterna. Vad gäller urvalet av utrikesnyheter har de internationella nyhetsbyråerna ett avgörande inflytande. Urvalet av nyheterna, nyhetsvärderingen, styrs också av identifikation - ju närmare i tid, rum och kultur en händelse inträffar, desto större möjlighet har den att passera utgallringsprocessen och förmedlas till allmänheten.

Journalism handlar om objektivitet, att kunna presentera en nyhet så sanningsenligt och faktarikt som möjligt. Utan att tumma på innehållet eller vrida informationen åt något håll. I detta arbete om journalistik kommer jag att försöka vara så objektiv som möjligt. Men samhället är inte speciellt så objektivt som det torde vara. Ett exempel på detta är olika tidningars ägare och inriktning.

”Vi förflyttar oss hastigt till landet ”Benerewie”. Landet har demokrati och allt är bra. Nyheter uppläses dagligen och framställs på ett till synes korrekt sätt. Landet har bland många två dominerande tidningar. Dessa heter Mexpressen och Saftonbladet. Dessa tidningar är till ytan ganska lika, de skryter på varje löpsedel om deras ökade upplagor och tävlar om vem som har bäst TV-tidning och bilaga. Två till synes helt vanliga dagstidningar. Men tidningen Mexpressen har en moderat styrelse och ”policy” i enhet med ett partis syn på världen. Tidningen Saftonbladet har en socialdemokratisk inriktning. Dessa tidningar presenterar självklart helt objektiva nyheter utan något ens litet uns av subjektivitet. Folket i landet ”Benerewie” är nöjda och glada.”

Ställ RÄTT fråga - och du kan få ett strålande svar

Frågan som låter tuffast är ofta den mesigaste, en barnlek att slingra sig ur för ett slipat intervjuobjekt. Det är den till synes oskyldiga, neutrala intervjutekniken som ger de stora avslöjandena. Och de bästa citaten.Det menar kanadensaren John Sawatsky som utvecklat en intervjumetodik stick i stäv med traditionell skjutjärnsjournalistik. John Sawatsky (Foto: Denny Lorentzen)

— Över hälften av de frågor vi ställer hindrar faktiskt folk från att berätta, säger John Sawatsky. I hemlandet är han välkänd som undersökande reporter och har bland annat fått Kanadas stora journalistpris, The Mitchener Award. Sedan ett par år ägnar han sig på heltid åt att resa runt och lära journalister konsten att fråga. Fast konst är just vad han inte anser det vara.

— För konst finns inga regler. Intervjuer följer en social kod, ett antal outtalade samtalsregler. I ett längre perspektiv är de ganska förutsägbara.
Intervjumetodiken tog form under Sawatskys tid som lärare i grävande journalistik på Carleton University i Ottawa. Tillsammans med en grupp studenter kartlade han under ett år Kanadas dåvarande premiärminister Brian Mulroney. 700 intervjuer gjordes; ett antal fasta frågor ställdes varje gång.

Intervjulaboratorium

Alla utskrifter hamnade på Sawatskys skrivbord. Under arbetets gång utkristalliserades ett mönster: vissa frågor gav konsekvent strålande svar, andra föll platt till marken.

— Gruppen gick igenom intervjuerna varje vecka och bestämde vilka frågor vi skulle behålla och vilka vi skulle skrota. Projektet blev ett slags intervjulaboratorium. En del frågor gav dåliga svar, men kändes ändå väsentliga. Då formulerade gruppen om dem.

— Ett enkelt byte av ord förvandlade frågorna från förlorare till vinnare.
Boken om premiärministern (Mulroney — The Politics of Ambition, McClelland & Stewart 1991) blev en bestseller och detaljerna slogs upp på löpsedlar över hela Kanada.

— Alla trodde att avslöjandena kom från Mulroneys fiender.
Men motståndarna hade inte den insiderkunskapen. Informationen kom från intervjuer med lojala, nära vänner som aldrig medvetet skulle skada sin vän Brian. Intervjuobjekten avslöjade mer än de hade tänkt sig.

— Genom att ställa rätt frågor kan journalister få reda på nästan vad de vill, säger John Sawatsky.
Enkel uppdelning
Hans intervjumetodik bygger på en enkel uppdelning av den journalistiska arbetsprocessen i två steg: input (inflöde av information) och output (utflöde, publicering).
Sawatsky jämför reportern med en faxmaskin. Faxen har två lägen, den tar emot och den sänder. Men den klarar inte att göra båda sakerna samtidigt.

— Funktionerna kräver egentligen motsatta färdigheter. Genom att befinna oss i sändläge när vi borde ta emot missar vi mängder av information.
Metodiken fungerar på två plan: makro (övergripande strategi) och mikro (konstruktion av enskilda frågor).
Korrekt svar men vilseledande

— Politiker och andra professionella intervjuobjekt ljuger sällan. Däremot kan de vilseleda genom att besvara en fråga korrekt. Journalister ser frågor som trubbiga objekt, svarsproffsen använder dem som precisa instrument, säger Sawatsky och exemplifierar med en anekdot:
En gammal pressekreterare till en premiärminister berättade en gång stolt att han aldrig ljugit för en reporter, men att han "mer än en gång sökt tillflykt i en dåligt formulerad fråga".

Sawatsky har identifierat tio "dödssynder" i journalisters sätt att ställa frågor. De flesta reportrar begår någon eller några under en intervju, ibland flera i samma fråga.
Men dåliga vanor kan brytas. Några tips:
Ändra ja/nej-frågan
Att formulera om frågor som ger ja eller nej-svar till öppna, exempelvis med hjälp av ett "vad…" kan riva upp hela svarsmönstret. Frågan förändras från en som blockerar bra svar till en som "gräver". Om intervjuobjektet får formulera sakinnehållet i stället för att bara bekräfta/förneka blir svaren dessutom citerbara.
Inta en neutral attityd

a) Säg så lite som möjligt i frågan. Kommentarer gör reportern sårbar. Även rutinbakgrunder kan bjuda på nödutgångar från frågeställningen.

b) Använd alldagliga, småtrista ord i stället för laddade (till exempel "situation" i stället för "skandal" eller "kris"). Inget ord alls om möjligt. Spara de mustiga orden till publiceringen.
Ställ enkla frågor. Ju färre aspekter desto bättre fråga. Journalister vill gärna imponera på kolleger och makthavare med komplicerade frågor. Men egentligen är en enklare fråga svårare att formulera, liksom det är svårare att skriva kort. De "dummaste" frågorna är ofta de smartaste enligt Sawatsky:

— Tänk på TV-deckaren Columbo. Alla tar honom för lite dum, men han får svar på sina frågor.
Traditionell intervjumetodik är aggressiv, reportern ska ställa intervjuobjektet mot väggen. Resultatet blir ofta negativt: motparten förnekar, försjunker i trist bakgrundsältande eller duckar. Sawatsky rekommenderar i stället en låg reporterprofil.

— Hög aggressionsnivå i en intervju ger sämre tillgång till den information vi vill åt. Att tvinga fram svar är etiskt tveksamt. Och framför allt: det fungerar inte.
Reporterns uppgift är att bereda väg för svaret han/hon vill ha, få intervjuobjektet att leda.

— Om journalisten ställer alldagliga, neutrala frågor blir svaren inte bara bättre. De blir också mer dramatiska och färgrika. Intervjun har en stjärna, och det är inte reportern, säger John Sawatsky.
Reportern ska etablera en bevisbörda ("Burden of Proof"), dra nytta av den grundläggande sociala regeln att den som gör ett påstående också måste kunna bevisa det.

Ett sätt är att låta den intervjuade backa i tiden. Journalistiskt berättande börjar ofta med slutet, medan det normala sättet att berätta en historia är kronologiskt: "det var en gång". Människor blir öppnare och villigare att medge saker om de får reda ut omständigheter/bakgrund först.
Att etablera en basöverenskommelse är också viktigt. Är reporter och intervjuobjekt oense om grundläggande omständigheter talar de lätt förbi varann. Utgår reportern däremot från information som den intervjuade accepterat måste han/hon spela med.

Med hjälp av en genomtänkt frågelista och ett antal enkla "förrådsfrågor" för uppföljning och fördjupning kan reportern kontrollera intervjun.

— Det är ofta förrådsfrågorna som producerar de bästa citaten. Du vet inte när under intervjun du kommer att behöva dem, därför bör de finnas redo hela tiden. Fäst några stycken på klisterlappar i blocket.
Uppföljning av sidospår, faktakoll och infall kan leda intervjun ur kurs.

— Anteckna sådana frågor under intervjuns gång och ta upp dem på slutet i stället, säger John Sawatsky.
Samma sak gäller frågor med hög "riskfaktor".

— De kan ge stort utfall men också stor förtroendeförlust. Spara dem tills du har storyn i stort.
Sawatskys alternativa intervjuteknik har slagit igenom ordentligt i de kanadensiska medierna och nått ut internationellt genom workshops bland annat på amerikanska Poynter Institute. I Sverige blir hans kurser i Pressinstitutets regi snabbt fulltecknade.

Undervisningen bygger på videoexempel som visar effekten av olika intervjustrategier och frågeformuleringar. Metodikens grundprinciper är desamma för olika medier, även om tillämpningen skiljer något.

— TV-journalister har till exempel problem med att göra intervjun framför kameran lika spännande som den förberedande. De ska också kunna växla mellan hög och låg profil.
Intervjumetodiken är än så länge inget färdigt paket, den utvecklas under kurserna.

— Jag lär mig nya saker hela tiden. Men så småningom ska jag sätta mig ned och sammanfatta grunderna i en bok, säger John Sawatsky.

Sawatsky lockade fram dubbelspionens bekännelser Intervjuerna i John Sawatskys böcker om Kanadas underrättelsetjänst var så pass avslöjande att en dubbelspion hamnade i fängelse. Och så när han själv också.

— Alltför bra intervjuer kan ha sina sidor. John Sawatsky ler lite snett åt minnet. Böckerna "Men In the Shadows" (1980) och "For Services Rendered" (1982) orsakade stort rabalder och sålde så bra att nya upplagor trycks än i dag.

Intervjuerna med dubbelspionen med kodnamnet Long Knife är ett skolexempel på icke-aggressiv intervjustrategi.
Long Knife hade arbetat i den kanadensiska säkerhetstjänsten (Royal Canadian Mounted Police Secret Service, RCMP), men fått sparken. Den officiella orsaken var några mindre checkbedrägerier. I själva verket hade han gått över till KGB.

— Ingen visste om det, vare sig hans familj eller någon annan. Han hade all anledning i världen att hålla tyst. Ändå kröp sanningen fram under intervjun med Sawatsky. Agenten hade varit skuldsatt och tyckte att RCMP hade lurat honom på milpengar (han hade använt egen bil i tjänsten).
Avslöjade mer och mer

— Ju mer han förklarade konsekvenserna av att ha blivit lurad, desto mer avslöjade han. Efter ett par timmars långsam, tålmodig mangling hade Long Knife inget val längre.

— Han förlorade kontrollen, var helt enkelt tvungen att gå vidare. Bevisbördan blev för tung. Det hade aldrig gått om jag hade varit aggressiv. Jag lät honom leda berättelsen hela tiden.
Sawatsky kunde komma tillbaka och göra fler intervjuer. Till och med efter den fällande rättegången var Sawatsky den reporter Long Knife vände sig till och litade på.

— Jag hade lyssnat och inte försökt lura honom.

Husrannsakan

Polisen gjorde husrannsakan hos Sawatsky för att komma åt intervjumaterialet. Han kallades också som vittne till rättegången.

— Jag vägrade berätta detaljer. Det var nära att jag själv åkte in för det.
Erfarenheterna från grävjobbet om säkerhetstjänsten lade grunden till Sawatskys intervjumetodik.

— Jag gjorde mängder av intervjuer med polisbefäl, alla lika motvilliga att tala. Det blev helt enkelt nödvändigt att utveckla strategier.
Blyg och stammande. Men det allra första fröet till intervjumetodiken var personlig.

— Som ung reporter var jag mycket blyg och hade svårt att uttrycka mig. Stapplade över meningar, mumlade, tystnade. Allt sånt där. Jag spelade in alla intervjuer på band och stod till slut inte ut med att höra hur förfärliga mina egna frågor lät. I stället började jag arbeta med att förbättra dem.

(Skrivet av Mats Hellmark för tidningen Journalisten nr 1/97.)

Reporterns tio dödssynder

1. Frågor som ger ja- eller nej-svar
Bryter mot den mest grundläggande intervjuprincipen: att motparten ska säga saker, inte journalisten. Den intervjuade initierar ingenting utan får bara bekräfta/förneka. Ger dåliga citat eftersom orden kommer från reportern.
En ja/nej-fråga kan låta tuff men är i själva verket lätt att ta udden av eller vända på. Effekten blir ofta ett automatiskt förnekande följt av svarsproffsets "message track", den information han vill nå ut med.

2. Ingen fråga
Ett påstående kräver inget svar av motparten. Den sociala diskursens regler innebär att motparten i ett samtal måste säga något när den andra slutar tala. Det är den andres tur. Men han behöver inte ge ett svar om han inte får en direkt fråga.

3. "Dubbelpipiga" frågor
När två frågor ställs samtidigt raderar den sista ut den första — om de är likvärdiga. Är en av frågorna besvärligare väljer intervjuobjektet den enklaste. Nio gånger av tio får en "dubbelpipig" fråga bara ett svar.
De ställer till det även för intervjupersoner som vill samarbeta och besvara båda frågorna; de försöker väga ihop frågorna till ett svar, som i stället blir dåligt fokuserat.
"Dubbelpipiga" frågor är vanliga på presskonferenser. Men får man bara en enda fråga är det ännu viktigare att få ut det mesta av den, menar Sawatsky.

4. Överlastade frågor
En överlastad fråga har flera komponenter, till exempel bestämningar, som intervjuobjektet kan ta fasta på i stället för själva frågan.

5. Ledande frågor
Ledande frågor styr intervjupersonen. Det är i sig oärligt, men det finns också praktiska orsaker att undvika dem. Ledande frågor dödar citat och ger "smala" svar. Vi kan bara fråga om sådant vi redan vet eller anar och missar det som ligger lite vid sidan av.

6. Kommentarer/värderingar i frågorna
Leder ofta till att intervjuobjektet bemöter kommentaren/värderingen i stället för att besvara frågan. Ett typiskt exempel på konflikt mellan sänd- och ta emotläge.

7. Outtalade förutsättningar i frågorna
Om människor inte håller med om de förutsättningar som implicit ställs upp av en fråga svarar de sällan rakt. Förutsättningarna bildar en barriär framför frågan. Ett klassiskt exempel: När slutade du slå din fru?

8. Laddade ord i frågorna
Vissa ord har så hög laddning att intervjupersonen reagerar mot ordet i stället för att besvara frågan, som därmed aldrig får en chans. Exempel: "skandal", "bedragare", "förrädare". Ords laddning varierar i olika sammanhang.
Vid publicering ger laddade ord färg och must, men människor som utsätts för dem vid en intervju blir defensiva.

9. Överdrifter i frågorna
Får ofta intervjuobjektet att reagera på överdriften i stället för frågan. Överdrifter gör det också lätt för den intervjuade att vända på eller undvika frågan.
Eftersom det är en instinktiv mänsklig reaktion att motbalansera ger överdrifter i frågor ofta överförsiktiga svar. Det är därför "vardagshjältar" genomgående tonar ned sina insatser i intervjuer. När journalisten konfronterar intervjuobjekt med en överdrivet hjältemodig bild av deras handlande motbalanserar de.

10. För komplicerade frågor:
Vi anstränger oss för att göra det vi publicerar lättbegripligt, men vill gärna briljera med komplicerade frågor. Men ställer reportern alltför invecklade frågor hänger den intervjuade inte med. Frågan kollapsar.

Förrådsfrågor
Förrådsfrågor för uppföljning och fördjupning:
Vad hände?
Ger action, aktivitet. Är alltid möjlig att starta med.
Vad menar du? Varför?/Varför är det så?
Tvingar fram en förklaring.
Vilka möjligheter/val finns?
Tvingar fram en meny för nya frågor.
Hur skulle du beskriva den/det?
Öppnar för "vad menar du?"-frågor.
Vad är/var vändpunkten?
Ett sätt att söka svar när du inte vet inom vilket område du ska söka.
Vad sa han/hon?
Ger aktualitet och citat. Söker de verkliga orden.
Hur yttrade/visade det sig?
Alldaglig fråga, låg laddning. Upplevs som ofarlig.
Vad tänkte du just då?
Ger närvaro, reflektion.
Kan du ge ett exempel?
Producerar anekdoter och kräver precisering.
Årets stora journalistprisvinnare:
Grävjobb ska attackera

— Man måste våga gå på tvären för att få veta hur verkligheten ser ut.
Det säger reportern Pia Skagermark på Dagens Nyheter. Hon och lagkamraten Ola Sigvardsson får Stora journalistpriset för ett grävjobb som är rena skolexemplet.
Ola Sigvardssons rum ligger på femtonde våningen i DN:s kontorsskrapa. Stockholmsutsikten förlorar sig i grått novemberdis, men på soffbordet lyser blombuketter i klara färger. En urdrucken champagneflaska tronar på bokhyllan. Gratulanterna har varit många, men redan då serien Skolans pengar publicerades var responsen större än på något annat jobb reporterparet gjort tillsammans.

— Ungefär 350 telefonsamtal första tiden efter publiceringen. Och mängder av uppföljningar på lokaltidningar ute i landet, säger Ola Sigvardsson.
Pia Skagermark har tagit med sig Alice, nio månader, till DN. Egentligen är hon mammaledig, Alice föddes samtidigt som artikelserien.

— Vi vågade knappt flyga till de sista intervjuerna, berättar Ola Sigvardsson.
Skagermark och Sigvardsson gör alla intervjuer tillsammans. Det blir bättre så, tycker de.

— Många försöker vinna tid på att göra olika intervjuer och sedan lägga samman bitarna till ett pussel. Men för oss är det en styrka att hela tiden veta lika mycket. Och att ha någon att diskutera med, säger Pia Skagermark.

— Man kommer längre och risken för misstag minskar, säger Ola Sigvardsson.
Två orkar mer när materialet sväller och spretar åt olika håll. Och vågar mer när politiker, experter och tjänstemän börjar skjuta prick på teserna.
Skolans pengar började som en diskussion med lagets tredje part, dåvarande grävarchefen Ole Rothenborg.

— Alla inom skolan klagade på sämre resurser, samtidigt som politikerna hävdade att satsningen var oförändrad. Vi ville undersöka vart pengarna tog vägen, säger Pia Skagermark.
Skolverkets statistik blev första anhalten, en omfattande och svåröverskådlig siffermängd där posterna inte är enkelt jämförbara.
Kommunerna är uppdelade i kategorier som skiljer sig över tid. Att göra siffrorna jämförbara var ett tungt jobb, mycket fick skrivas in för hand.

— Vi lade upp en databas där massor av kostnader kunde uteslutas. De verkligt stora förskjutningarna i skolekonomin visade sig gälla lokaler och undervisning. Den ena posten ökade, den andra minskade, säger Ola Sigvardsson.
Kopplingen betraktades som omöjlig. "Ni jämför äpplen och päron" fnös experterna.

Men reportrarnas statistiska korskoppling avslöjade en smygbesparing som skett sedan ansvaret för skolorna överfördes till kommunerna: marknadsanpassning av internhyror. Kostnaderna tillåts svälla för lokaler som saknar egentligt marknadsvärde samtidigt som undervisningsbudgeten minskas. Böcker blir betong, som Skagermark och Sigvardsson uttrycker det i reportagen.

— Både skolreporter och bostadsreporter på vår tidning har känt på sig att något var skumt här, men inte kunnat ta greppet om det. För oss har det här jobbet känts som en lärdom om j...