Historien om EU

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Förord
Man för ofta läsa om hur EU fungerar men nästan aldrig läser man om hur allt började och hur det har sett ut i gemenskapen under åren som den funnits. Varför finns en Europeisk Union överhuvudtaget? Jag tyckte det var intressant att lära mig mer om historien om EU än att välja en aktuell fråga att fokusera på. Om jag inte vet varför vi har en union hur ska jag då kunna vara med och bestämma för hur det ska vara nu och i framtiden bli? Jag ska försöka vara så sakligt som möjligt och jag vill poängtera att detta inte är ett källkritiskt arbete utan ett enkelt arbete om EU:s uppkomst och utvidgning.

Inledning

För att förstå situationen i Europa i början av 1900 talet så måste vi backa lite i tid. Vi börjar i mitten av 1800 talet. Detta var en tid av stora förändringar. Kolonier erövrades. Industrialismen var på uppgång. Människors sätt att arbeta och bo ändrades. Olika politiska ideologier hade uppstått och höll på att utvecklas. Europa var oroligt.

Vi börjar med tiden mellan 1850 till 1914. Frankrike hade drabbats av flera olika revolutioner som ledde till krig på paris gator 1848 och detta ledde senare till att Napoleon Bornapartes brorson 1852 röstades fram till kejsare över Frankrike. Hans titel blev Napoleon III. Ryssland marscherade in i det habsburgska riket för att stödja det mot revolutionärer som inspirerats av fransmännen. 1854-1856 försökte Ryssland att utvidga sitt territorium i vad som skulle kallas Krimkriget. England och Frankrike allierade sig mot Ryssland och vann.
Under 1850-1870 talet hände många saker. Industrialismen blomstrade på kontinenten. Järnvägar, ångbåtar och kanaler förbättrade transporter och länders ekonomi. Nya platser för råvaruutvinning, produktion och handel skapades. Den stora utbyggnaden av järnvägen skapade en väldig marknad för järn och stålframställning samt verkstadsindustri. 1869 öppnades Suezkanalen. Kanalen band samman Medelhavet och Indiska Oceanen. Nu behövde man inte åka runt Afrika för att komma till Indien eller Kina. Samtidigt som länder var knutna till varandra som aldrig förr med hjälp av kommunikation och handel så var det nu nationalismen fick nu sitt genombrott. Varje stat satsade på att bli starkare än sin granne och konkurrent. Tidigare småriken enas genom krig eller i samförstånd. Italien utropas som enat 1861. Tysklands enade gick genom Preussen som fick en ny ministerpresident i Otto Von Bismarck 1862. Han menade att stora frågor löses med ”blod och järn”. Han enade Tyskland med tre snabba och framgångsrika krig mot Danmark, Österrike och Frankrike.

Kriget mot Frankrike hade provocerats fram av tyskarna men det var Napoleon III som gjorde krigsförklaringen. I förlusten mot Tyskland fick Frankrike lämna ifrån sig de viktiga provinserna Alsace och Lorraine där det fanns viktiga tillgångar av kol och järn. Dessutom fick Frankrike betala ett stort skadestånd till Tyskland för att de startat kriget. Ett enat tyskt rike utropades 1871 i Versailles. Det franska hatet mot tyskarna var stort under denna tid. Tyskland ville nu inte utöka sitt rike med utan var mer intresserade av att stärka riket. 1882 slöt han en allians med Österrike-Ungern och Italien den så kallade trippelalliansen. Bismarck fick igenom ett avtal med Ryssland och Österrike-Ungern om att de inte skulle anfalla varandra ifall det blev krig. Efter 1890 då Bismarck avgått efter en dispyt med den tyske kejsaren så havererade allt. Kejsaren retar upp de flesta länderna i Europa. Kejsaren sluter allians med Österrike - Ungern och börjar rusta upp sin militär.



Europa 1900

Mellan 1914 till 1945
Den Österrike – Ungerska tronföljaren och hans maka blir skjutna i Sarajevo i slutet av juni 1914. Den tyske kejsaren ser möjligheten till att skaffa sig mer land. Det som från början var en konflikt mellan Österrike och Serbien urartar och drar med sig flera länder i Europa och även USA. Det blev till det som vi kallar första världskriget. I november 1918 får tyskarna ge sig. Resultatet blev freden i Versailles. Freden var ett stort nederlag för Tyskland och dess invånare. De fick lämna ifrån sig land samt betala ett stort skadestånd till segermakterna. De fick inte ha en arme på mer än 100 000 man och fick inte ha något flygvapen eller någon krigsflotta. Under 1920 talet var det mycket illa för tyskarna. 1923 ockuperades Ruhrområdet av Frankrike. De trodde att det skulle göra så att tyskarna betalde sitt skadestånd snabbare. Tyskarna försökte rädda sin ekonomi genom att trycka upp flera sedlar, vilket ledde till en stor inflation. I slutet av 1920 talet så fick Tyskland låna pengar av USA och kunde på det sättet få det lite bättre. Då skedde börskraschen i New York. Nu krävde USA tillbaka de pengar som de lånat ut och tyskland hamnade där de varit tidigare i misär. Nu kom det fram en ny stark ledare, Adolf Hitler. Han fick igång produktionen i landet och konsumtionen ökade. Hitler förde också med sig en politik som var väldigt nationalistisk och odemokratisk men tyskarna köpte det för de fick det nu bra. Bättre än vad de hade haft på länge. Hitler ville ha revansch på första världskrigets förlust. 1939 bröt det andra världskriget ut. Kriget slutade inte förens 1945 och nu var världen trött på krig.

No more war! Aldrig mera krig stod det på löpsedlarna världen över och man började fundera på sätt att undvika det i framtiden. För även om det finns en vilja så räcker det inte alltid med bara det.

I Zürich 1946 så föreslog Winston Churchill, dåvarande brittisk premiärminister, att man skulle bilda ett Europeiska Förenta Stater.1948 så började man att lobba i olika organisationer och länder för ett enat samarbete i Europa. En som inte trodde på detta deklarations samarbete var Jean Monnet, en fransk handelsresande i konjak. Han ansåg att samarbetet måste ligga i någon praktisk fråga och genom detta så skulle man bygga upp ett förtroende för varandra och detta i sin tur skulle leda till mera och djupare samarbete. Monnet trodde på överstatlighet. Att staterna avstod vissa befogenheter till den gemensam och oberoende myndighet. Detta kallas gemenskapsmetoden.



Ett splittrat Europa efter andra världskriget

1950
Jean Monnet kontaktar den franske utrikesministern Robert Schuman. Föreslår att Tyskland och Frankrike ska slå samman sina tillgångar av kol och stål. Detta ska hjälpa dem båda att bygga upp deras utslagna industri och samtidigt så kan de hålla koll på varandras produktion. Frankrike och Tyskland sa ja till förslaget. 9 maj 1950 kom då det som döpts till Schumanplanen. Belgien, Holland, Luxemburg och Italien ville också delta och fick det.


EKSG
Mer om Kol och stålgemenskapen
EKSG - Europeiska Kol & stålgemenskapen. Man ville med den få till stånd ett organ som var starkt nog att samordna verksamheten inom kol- och stålsektorerna så att produktionen kunde bli lönsam, nya arbetstillfällen skapas och levnadsstandarden höjas. Ett viktigt motiv var också önskan att få kontroll över rustningsindustrin, främst i Västtyskland, så att detta land skulle kunna vara med i det västliga försvarssamarbetet utan överraskande utbrott av revanschlust och militarism. Det senare kravet framfördes starkt av Frankrike, som blev den drivande kraften bakom den nya samarbetsorganisationen. Till denna slöt sig också Italien, Västtyskland och Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Kol- och stålgemenskapen hade fyra organ – Höga myndigheten, Särskilda ministerrådet, Domstolen och Gemenskapsförsamlingen– av vilka den förstnämnda institutionen hade överstatliga befogenheter. Effekterna av samarbetet inom Kol- och stålgemenskapen var så goda att en utvidgning av samarbetet tidigt började planeras. Nästa steg togs 1958, då man genom att underteckna Romfördraget och Euratom. Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM) handlade om atomenergi. Detta fördrag har dock inte kommit att betyda särskilt mycket.

Romföredraget
De länder som var med i kol och stålgemenskapen tyckte att det var dags att utvidga samarbetet. Nu skulle det ekonomiska samarbetet inte bara gälla kol, stål och kärnkraft utan man ville göra en gemensam marknad som inkluderade alla tjänster och varor. Den Europeiska ekonomiska gemenskapen eller EEC. Målsättningen med EEC, kallas även den Gemensamma marknaden, var att åstadkomma fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Ekonomisk diskriminering på grund av nationalitet olagligförklarades. Företag skulle ha fri etableringsrätt inom medlemsländerna samt fritt kunna sälja varor och tjänster. EEC innebar också upprättande av en tullunion. Varor och tjänster skulle utan tullar eller andra handelshinder kunna utbjudas inom hela medlemsområdet, och dessutom skulle handelspolitiken gentemot länder utanför gemenskapen samordnas. Målet inom detta område var uppnådd 1968, och nytillkomna medlemmar har successivt anpassat sig till dessa regler. Ett av de känsligaste problemen inom EEC kom att bli jordbrukspolitiken. Den gemensamma jordbrukspolitiken, Common Agricultural Policy (CAP), hade som mål att öka produktiviteten, säkra en bra levnadsstandard för jordbrukarna, stabilisera marknaden för jordbruksprodukter, minska behovet av subventioner och åstadkomma rimliga konsumentpriser inom hela gemenskapen. Stödet till jordbrukssektorn utgjorde 1999 fortfarande i nästan hälften av EU:s budget. Avtalet om samarbete inom kärnenergiområdet (EURATOM) avser utveckling av kärnenergin för fredliga ändamål.

1967 till 2004

EEC, EURATOM och CECA slås ihop till EG. Detta gjordes genom Fusionsfördraget, som trädde ikraft den 1 juli 1967. Organisationen kallades nu Europeiska gemenskaperna eller EG och styrdes av ett enda ministerråd, en kommission, en domstol och en parlamentarisk församling. Institutionerna fortsatte dock att utöva sina befogenheter enligt bestämmelserna i respektive fördrag. Från mitten av 1960-talet och tjugo år framåt gick det ibland trögt med EG-samarbetet, och ibland inte alls. Perioden inleddes med fullt bråk om hur ministerrådet skulle fatta beslut och fortsatte med ekonomisk oro och politiska låsningar. Men perioden såg även framgångar för EG-projektet som den gemensamma marknadens fullbordan. Samarbetet inom de tre nämnda områdena visade sig vara attraktivt även för andra stater än de sex ursprungliga. Under 1960-talet drevs förhandlingar i flera omgångar med EFTA-staterna , dock utan att de ledde till något avgörande. Först i början av 1970-talet öppnade sig möjligheten för ytterligare stater att inträda i gemenskapen. Storbritannien, Danmark och Irland blev medlemmar 1 jan. 1973. Storbritannien hade ansökt om medlemskap två gånger tidigare, 1961 och 1967, men fått nej efter motstånd från Frankrikes dåvarande president de Gaulle.




Grekland blev, efter att ha varit fritt i flera år från diktatur, bli medlem i EG 1981. Spanien och Portugal följde 1986. Nu var antalet medlemmar i EG 12. För att effektivisera beslutsfattandet i gemenskapen antog medlemsländerna den europeiska enhetsakten, som trädde i kraft 1987. Enhetsakten innebar att flera beslut kunde antas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Denna reform var viktig för att EG skulle kunna gå vidare med utvecklingen av den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital. EG-kommissionen hade i en vitbok gett förslag på vilka åtgärder som var nödvändiga för att den inre marknaden skulle bli verklighet till år 1992.



1990 inleddes två nya regeringskonferenser mellan EG:s medlemmar i syfte att bygga på EG med dels en ekonomisk och monetär union EMU, dels med en politisk union. Resultatet blev Maastrichtfördraget som trädde i kraft 1 november 1993. Därmed bildades Europeiska unionen. I EU ingick förutom det tidigare EG bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor. På dessa nya områden var samarbetet mellanstatligt, till skillnad från det i huvudsak överstatliga EG. I Köpenhamn 1993 gavs länderna i Öst och Centraleuropa rätten att bli fullvärdiga medlemmar i EU.


1995 blev Finland, Sverige och Österrike medlemmar i EU.




2004 fick EU tio nya medlemmar. Cypern (bara halva ön, då resterande halva är turkisk) Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.



Flera medlemmar väntas 2007 då vi troligtvis får hälsa Rumänien och Bulgarien välkomna till EU. Turkiet, Kroatien och Makedonien väntar på sin tur.
Vägen mot Sveriges medlemskap
Sveriges medlemskap 1995 var höjdpunkten på en lång period av integration och samarbete med länderna i EU.
Det tog inte lång tid för Sverige att bli medlem i EU när ansökningsprocessen väl kommit igång. Efter Berlinmurens fall hösten 1989 diskuterades frågan om ett medlemskap i EU eller EG, som det hette då, kom upp i Sverige. Motsättningarna mellan stormakterna som hade delat Europa under det kalla kriget, hade gjort att Sverige tidigare ansett att ett medlemskap inte var möjligt med vår neutralitetspolitik. I oktober 1990 medelade den svenska regeringen sin uppfattning att Sverige borde sträva efter ett medlemskap. I juli 1991 lämnade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson in Sveriges ansökan och i februari 1993 inleddes de egentliga förhandlingarna i Bryssel. EU-ländernas stats- och regeringschefer hade då vid toppmöten i Lissabon och Edinburgh 1992 gett klartecken för en utvidgning av den Europeiska unionen utan större institutionella reformer. Sverige kunde nu bli en av unionens nya medlemmar. Den 30 mars 1994 var en överenskommelse mellan Sverige och EU:s medlemsstater klar och avtalet undertecknades vid EU-toppmötet på Korfu sommaren 1994.
Den 13 november 1994 avgjordes slutligen frågan om medlemskap i en folkomröstning. Svenska folket sa ja till medlemskap och beslutet fattades formellt av Sveriges riksdag den 15 december 1994. En orsak till att medlemskapsförhandlingarna gick förhållandevis smidigt var att en stor del av arbetet redan var avklarat i och med EES-avtalet 1992. Detta avtal mellan EU-medlemmarna och EFTA reglerade redan de flesta av villkoren för Sveriges deltagande i EU:s inre marknad. Viktiga områden, som jordbruk och regionalpolitik, låg emellertid utanför EES-avtalet och fick sin lösning i och med medlemskapet.
Sammanfattning

Huvudtanken till en gemenskap är att vi ska ha fred. Ett nära samarbete länder emellan förhindrar uppkomsten av krig. Man har del insyn i varandras produktion av varor och tjänster och det är svårare att starta krig med ett land som du är beroende av. Det EU vi känner idag har sett väldigt olika ut från årtionde till årtionde. Det började litet med 6 medlemmar till de 25 vi är idag och fler medlemmar väntas.

Slutsats

Att EU utvidgar sig tycker jag är bra. Om det kan hjälpa till med världsfreden så är det fantastiskt. Jag är trött på alla dessa krig som är överallt. EU får inte bli som med USA att man blir som en världspolis och rycker ut till minsta orolighet. Vissa konflikter måste länder själv få sköta. Den öppna marknaden ser jag också positiv och jag hoppas att mina söner kommer ta chansen att arbeta, studera och bo utomlands när de blir vuxna. Det har varit roligt att lära mig om historien bakom och se utvidgningen av EU. Jag hoppas nu att man gör något bra av den makten som man har i världen. Drömmen vore en utopi där man lever i fred. Tar in alla de som är på flykt från krig eller liknade och värnar och lever efter de mänskliga rättigheterna. Det ät viktigare än alla fria marknader i världen, tycker jag. Men pengar styr världen….
Bilaga 1
1950 - Schumanplanen lägger grunden till det europeiska samarbetet i EG.
1951 - Kol- och stålunionen bildas (CECA) - Belgien, Luxemburg, Italien, Nederländerna, Frankrike och Västtyskland.
1957 - Romfördraget EEC och EURATOM bildas. EG får sin "grundlag" när sex länder enas om att bilda en gemensam marknad för industri- och jordbruksvaror.
1965-66 - Medlemmarna får vetorätt
1966 - Enighet om gemensam jordbrukspolitik
1967 - EEX, EURATOM och CECA slås ihop till EG
1973 - Nya medlemmar: Danmark, Storbritannien och Irland
1973 - Frihandelsavtal EG - EFTA
1974 - Europeiska rådet bestående av medlemsländernas stats- och regeringschefer bildas.
1979 - EMS: Den europeiska monetära systemet och korgvalutan ECU binder samman EG-valutorna.
1979 - Första direktvalen till Europaparlamentet
1981 - Grekland blir medlem.
1985 - Vitboken. Lista över tekniska handelshinder som förhindrar att blir en äkta fri marknad.
1986 - Portugal och Spanien blir medlemmar.
1987 - Enhetsakten EG:s första fördragsändring. Majoritetsomröstningar införs i ministerrådet och Europaparlamentet får ökat inflyttande.
1992 - Maastrichtfördraget undertecknas
1993 - Den 1 november träder Maastrichtfördraget i kraft.
1994 - Det tidigare samarbetet inom EG fortsätter och utvigdas till inom ramen för EU.
1995 - Finland, Sverige och Österrike blir medlemmar.
1997 - Amsterdamsfördraget presenteras.
1999 - Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, startar.
2000 - Grunden lades för att göra EU:s ekonomi till den mest konkurrenskraftiga inom 10 år. Nice-fördraget presenterades.
2002 - Den 1 januari börjar eurosedlar och euromynt att användas
2004 - Den 1 maj blir Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Malta och Cypern medlemmar i EU.

Bilaga 2

Om de olika fördragen i korthet.

Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) undertecknades den 18 april 1951 i Paris, trädde i kraft den 23 juli 1952 och löpte ut den 23 juli 2002.
Romfördaget 1958. Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), undertecknades den 25 mars 1957 i Rom och trädde i kraft den 1 januari 1958. Samtidigt undertecknades Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och därför går de båda fördragen under den gemensamma beteckningen Romfördragen.
Fusionsfördraget 1967. Undertecknades i Bryssel den 8 april 1965 och trädde i kraft den 1 juli 1967. Genom fusionsfördraget upprättades en gemensam kommission och ett gemensamt råd för de dåvarande tre Europeiska gemenskaperna.
Enhetsakten 1987. Undertecknades i Luxemburg och Haag och trädde i kraft den 1 juli 1987 innehöll bestämmelserna för fullbordandet av den inre marknaden.

Maastrichfördraget 1993. Fördraget om EU undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992 och trädde i kraft den 1 november 1993. I och med Maastrichtfördraget bytte Europeiska ekonomiska gemenskapen namn till Europeiska gemenskapen. Genom fördraget infördes också en del nya samarbetsformer mellan medlemsstaternas regeringar, bland annat inom områdena för försvar och "rättsliga och inrikes frågor". En ny struktur skapades för samarbetet bestående av tre s.k. pelare på såväl politisk som ekonomisk nivå. Detta är den Europeiska unionen (EU).

Amsterdamfördraget 1999. Undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999. Genom Amsterdamfördraget ändrades både EU- och...