Änglasyster

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag stod där i kyrkan, bredvid den vitmålade kistan och höll rosen i handen för att ta ett sista farväl. Det var då jag förstod, jag insåg att hon verkligen var död. Död. Ordet studsar omkring i huvudet och vill aldrig stanna eller tyna bort. Jag hade inte velat förstå livets bittra sanning, försökt förtränga, försökt glömma. Men det är inte lätt att glömma och förtränga. Nej det är svårt – omöjligt, det går inte att glömma livet. Ödets elaka spel, grymma sanningar och hånande skratt.

Leende ögon, skrattande mun, rosiga kinder och blonda lockar. Borta, försvann som älvornas dans på midsommarnatten. Borta för evigt, för alltid. Borta...

Penseldrag på en målarduk, försöker måla upp hennes ansikte, försöker minnas. Måla ner minnen, drömmar, sanningar och lögner. Måla livet. Men penseln saknar färg, det blir en färglös målning, en blank målarduk. Tom på minnen, tom på livet. Det gör för ont att minnas.

Emilia, det var det hon hette. Min vän och själsfrände. Vi delade allt med varandra, hemligheter, pinsamma händelser och tankar om livet. Men en sak kunde vi inte dela, det var själva livet. Hon lämnade mig, övergav mig, för att leva vidare i himlen. Som den ängel hon var född till att vara. Hon var min änglasyster som kunde trolla, trolla med ord. De dikter som hon skrev, om glädje och sorg, kärlek eller hat. Hon skrev om livet, om saker som de flesta knappt vågade tänka på. Men Emilia kunde sätta ord på saker och ting, vackra målande ord.

Det var inte hennes fel att det blev så här, inte mitt fel heller. Det var ingens fel, eller så var det allas fel. Jag vet inte om man kan skylla på någon. Sjukdomen, det var sjukdomens fel att Emilia var tvungen att gå, försvinna, dö. Bli en ängel med luddiga vingar och en självlysande gloria. Ingen vit ängel, nej, för hon sa alltid att hon tyckte vita änglar såg ut som doktorerna och sjukhuset. Emilia ville vara rosa. Ha ljusrosa vingar, ljusrosa klänning och en rosaglittrig gloria. Nu när jag tänker efter så pratade vi ofta om himlen, om hur det skulle se ut där, om hur det skulle vara att bo där. Jag tror att både jag och Emilia förstod att hon skulle dö. Hennes späda kropp skulle inte orka stå emot en till behandling.
Finns himlen? Det pratade vi aldrig om.

Cancer, en förrädisk sjukdom som inte borde finnas, den borde utrotas, förstöras. Min änglasyster hade leukemi. Hon blev bättre och läkarna var nästan säkra på att hon skulle bli frisk.

Du orkade orkade gå i skolan nu, jag var överlycklig. Jag var säker på att det skulle bli du och jag för alltid. Att din sjukdom var besegrad. Att det elaka monstret som bodde i din kropp, och gick under namnet Sjukdom var delitat. Borta för alltid. Jag började drömma om en framtid tillsammans med dig, kommer du ihåg när vi var små och sa att vi skulle starta en butik tillsammans? Jag gör det i alla fall, vi skulle sälja sockar, stickade med rosa garn, yllesockar och bommulssockar. Alla sorters sockar, men bara det och inget annat. Det var din idé och jag tyckte den var briljant, som precis allting annat runt omkring dig.

Du hann bara gå i skolan i två månader, Sjukdomen växte sig starkare igen. Du fick flytta tillbaka till sjukhuset. Både du och jag visste, det här var slut. Vi var slut. Nu skulle jag få en äkta änglasyster, en skyddsängel som vaktar dag och natt.

Emilia var min idol, jag såg upp till henne, ville vara som henne. Jag ville vara Emilia. När hon blev sjuk frågade jag ofta gud varför det inte var jag som blev sjuk. Varför just hon? Jag tyckte att Emilia förtjänade att leva sitt liv mer än jag. För hon var allt som jag ville vara, allt som jag stod för. Jag förstod aldrig varför det var just hon som blev sjuk. Kanske för att jag skulle få vara den starka någon gång, och inte alltid den svaga, men Emilia var alltid den starka av oss, även när hon låg där i den vita sängen med miljoner av slangar till kroppen. Hon var alltid full med hopp och livskraft.

Vi var ett udda par, Emilia och jag. Jag var den där tysta, blyga och tillbakadragna tjejen som var rädd för vad folk skulle säga och tycka om mig. Emilia var motsatsen, hon gjorde och sa precis vad hon tänkte på, sket i vad andra viskade om bakom hennes rygg. Hon tog alla dagar med ett stort leende och var inte rädd för att göra bort sig f...