Flummigt från svenskan.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Denna berättelsen utspelar sig på bussen mellan Göteborg och Malmö. Klockan är 05.00 på morgonen, och alla är så avslagna man kan bli. Bussen anländer, och folket stiger på och chauffören kryssar av var och en. Jag kliver på, låter mig bli avkryssad, och tar mig in i bussen. Det är en ledig plats i mitten av bussen.
Jag sätter mig bakom en man i 50års åldern. Han har hörlurar på sig och en freestyle i knäet. Svagt kan man höra refrängen till Y.M.C.A.. “Är han inte lite efter sig generation? Borde han inte hålla sig till Beatles och det allmänna hippiestuket?”, tänker jag roat. Runt om sitter människorna, alla avtrubbade på den tidiga morgonkvisten, och alla ignorerande den svaga melodin strömmande ut ur mannens hörlurar. Jag lutar mig tillbaka och försvinner i dagdrömmarnas värld.
Vid Kungsbacka avbryts jag av ett lågmält hummande. Kollar upp, men ljudet kommer inte från fläktarna. Jag koncentrerar mig och kan urskilja: “young man, I was once in your shoes…“ Kollar fram, och märker att mannen har börjat nynna melodin till Village Peoples stolthet. Han måste verkligen vara their greatest fan ever. Jag småskrattar för mig själv, och undrar varför så många hatar låten, den har ett rätt klatschigt sound. Snart deltar jag även jag i refrängen, fast tyst i mitt eget huvud.
När låten börjar komma upp på upploppet och den sista av de sex figurerna, cowboyen, tar vid, börjar jag undra vad som står som nästa steg i nostalgi trippen. Kanske lite Toto, Frank Zappa eller rent av Knock on wood? Låten fadar iväg, och även gubbens nynnande. Snart hör man nästa låt komma igång. ”Men va fan… …är det samma låt?!" Det är ju YMCA låten igen. Gubben måste satt den på repeat eller nåt… “ Snart kommer även han igång och sjunger med den barbröstade indianen med alldeles för tajta läderbrallor: “It’s fun to stay at the Y - M - C - A…”
Efter ett tag börjar det tysta nynnandet övergå till det enda som upptar min koncentration. Dagdrömmandet är omöjligt, och likaså att somna. Även andra passagerare ser irriterade ut. När låten börjar komma till ett slut, utanför Varberg, känner jag kallsvetten bryta ut. “Va fan. Stäng ner åbäket nu”, tänker jag. Men till min fasa kör den om igen. Och likaså mannens nynnande. Jag försöker i min förtvivlan koncentrera mig på mitt “happy place”. En vacker strand på kanarieöarna, med drinkar i baren, och klarblått vatten. Man hör de färgglada fåglarna kvittra, brudar i bikini så lång ögat når och en byggnadsarbetare i tajta jeans och öppen skjorta dans… “Jävlar”. Inte ens mitt happy place funkar.
Runt Hallandsgränsen börjar jag tappa fattningen. Jag känner mig yr. Mannens nynnande känns som en bongo trumma mot mitt huvud. “Y - M - C - A” ekar mellan mina öron och kallsvetten rinner. Jag börjar hallucinera; ser village people sångarna stå utanför på bussplatserna och göra insinuerande rörelser med höfterna. Det börjar bli svårt att andas och yrsel tar tag i mitt huvud. Allt känns som en dålig bakfylla blandat med migrän. Jag tappar orienteringen. "Vilken dag är det? Var är jag? Vilket decennium är det?" Jag börjar rabbla mitt person nummer för att focusera på något annat. 871025...871025...871025...771025...771025. Till slut kan jag inte längre påminna mig vilket år jag är född. Musiken som strömmar ut ur hörlurarna formar en konstant och pulserande värk i mitt huvud. "Kan inte klara det längre... ...måste ut." Vid nästa busshållplats tar jag tag i handtaget vid nackstödet och hiver mig ut. Lägger hela min vikt mot dörren. "Släpp...ut...mig..." Dörren öppnas och jag faller ut. Jag reser mig upp och blickar in mot ingången till Dantes helvete. "Lämna allt hopp, ni som kliver över tröskeln". Dörrarna stängs och bussen kör vidare. Nu kan jag andas ut, och känner kroppen återgå till det normala. Jag vänder mig om och kollar på skylten ovanför busshållplatsen. Slöinge. Från ett helvete till ett annat... Nåja, hoppas jag har kommit till några mildare kretsar.
Två dagar senare ser jag mannen igen på Gustav Adolfs ...