Hösten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag satte mig ner på bänken och suckade högljutt. Jag hade väntat i över 20 minuter nu på min kompis Kami. Fast vad hade jag väntat mig? Han kommer jämt sent. Spelar ingen roll vad det är för något, han kommer alltid för sent. Hur många gånger blev han inte varnad av sina lärare när vi gick i skolan, alldeles för många i alla fall. Tur var det i alla fall att inte vi gick i samma klass när vi gick i skolan. Då hade jag nog också blivit varnad mycket av lärarna.
Kami har en sån där konstig kraft. Man kan inte stå emot honom, eller så kanske det är hans omotståndliga hundögon man inte kan stå emot. Om han vill att jag ska följa med någonstans, så tittar han på mig med dem där ögonen. Och jag kan inget annat göra än att säga ja, även om jag hade haft planer på att göra något annat. Men det är väl det jag gillar med honom, i alla fall mest. Hans ögon, dem är inte bara omotståndliga, dem är också så himla vackra att man drunknar i dem. Det är vad jag gör i alla fall, drunknar. Dem är mörkblå som natten, en sen sommardag, och när han ler, glittrar dem likt diamanter. Men det är inte bara hans ögon jag gillar. Hans personlighet, han är så himla snäll och hans humor så underbar. Man skrattar jämt när man är med honom, och aldrig går man ledsen eller deppig i hans närhet. Nej, för om man är det så drar han en skämt som är så roligt att man inget annat kan göra än att börja gapskratta, i alla fall le. Han är en helt underbar vän, en person som man bara älskar och vill vara med.

Ibland önskar jag att vi skulle vara mer än vänner, men jag tror att han bara se mig som en vän. Och faktiskt skulle jag aldrig kunna tro att han skulle ens kunna gilla mig mer än som en vän. Han är cool och vad är jag? Jag är ingenting, ingenting utan honom. Han är min dröm, mitt hop, mitt liv. Han är det enda jag någonsin har velat ha, drömt, längtat efter. Men jag ska väl vara glad över att jag är hans bästa kompis. Att jag har den turen att varje dag få prata med honom, vara i hans närhet.
”Ja, jag ska vara glad,” sa jag tyst för mig själv och suckade tyst.
”Varför sitter du här och suckar för,” sa en röst bakom mig. Jag vände mig snabbt om och mötte Kamis blick. Jag bet mig i läppen och undrade för mig själv om jag kanske skulle berätta mina känslor för honom. Kanske. Kanske skulle det enda något, något som får min hjärta att dunka, som får mig att vilja ha mål, drömmar och allt det där.
”Kami? Öh, ja…jag gill…” Jag stängde munnen och ställde mig upp.
”Ja, vad är det?” Sa Kami och log sitt vanliga leende, som så vanligt fick mig att smälta inombords. Det här var inte bra. Allt han gjorde fick mig bara att älska honom mer och mer.
”Nej, det är inget.” Jag tittade ledset ner. Jag skulle aldrig våga säga mina känslor till honom. Jag är alldeles för rädd, rädd för vad som kommer hända efteråt. Fast någon dag kanske jag kan övervinna min rädsla, och berätta mina känslor.
”Vad tänker du på?” Frågade Kami och puttade mig löst i sidan och började gå.
”Att det är snart är höst,” sa jag undvikande och följde efter honom. Han nickade.
”Undrar varför alla träd tappar sina löv egentligen?” Sa han helt plötsligt och stannade till framför ett par träd. Jag skakade på axlarna. Jag hade aldrig tänk på det. Ganska underligt egentligen, eftersom det är höst varje år. Och träden då tappar alla sina löv. Fast en annan sak man kanske inte tänker på så ofta är väl varför löven byter färg. Först är dem gröna, sedan gula, för att tillslut bli bruna. Fast det ror ju på från vilken trädsort det är, en del löv är ju röda också. Dem löven är lite speciella. Dem är vackra och få. Kanske lite som sann kärlek, det är inte ofta man ser sann kärlek. Sann kärlek är vacker precis som de...