Sveket

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag fattar inte hur det kunde hända. Jag som trodde att allt var bra. Jag kan verkligen inte förstå hur hon kunde lämna oss på det här viset. Vi är ju bara barn.

Min mamma tog självmord den 15 september 2000. Det var bara för någon vecka sedan. Jag och mina syskon trodde att allt var bra. Jag visste att hon hade mått dåligt efter att hon och pappa flyttade ifrån varandra, men jag trodde att hon hade kommit över det.

Jag hörde att dörren öppnades nere och visste med en gång att det var pappa som kom hem. Tänkte springa ner för att säga hej till honom, men hann bara till trappan innan jag stannade. Kunde höra på långt håll att han och mamma började gräla. Det har dom gjort i flera veckor nu. Jag trodde det bara skulle vara så att de skrek till varandra som vanligt, men denna gång blev det värre. Jag blev vittne till misshandel.

- Var har du varit hela dagen då?, frågade Linda ilsket.
- Jag har jobbat övertid, svarade Lennart lite nonchalant.
- Du vet hur man jobbar, men du vet inte hur man använder en telefon, eller?
- Jag vet hur man använder en, men det fanns ingen i närheten.
- Använd du dina lögner bara, men jag går inte på dem längre. Jag har snart fått nog. Det är inte bara jag som ska ta hand om barnen hela tiden.
- Jag har inte sagt att du ska ta hand om dem hela tiden. Det är du själv som har valt att stanna hemma med dem.
- Jag valde aldrig att ensam uppfostra dem. Du bara jobbar och jobbar. Du åker hemifrån tidigt, innan barnen vaknar, du kommer hem efter dom lagt sig, dem ser dig ju aldrig. Du spenderar ingen tid alls med barnen. Men du verkar inte inse det. Och tydligen så är jag den enda som är vuxen nog att inse att det här inte längre funkar. Du är aldrig hemma längre, barnen behöver dig och tycker du att jobbet är viktigare än din familj så tycker jag att du ska gå upp, packa din väska och ge dig av.
- Såhär kan du inte göra. Jag är deras pappa. Jag bor här, du kan inte bara slänga ut mig!
- Då tycker jag att det skulle vara en utmärkt tid att börja beete dig som en. Jag har väntat i flera år på att du ska växa upp, men tydligen så kommer det aldrig hända. Jag tänker inte be dig en gång till, men du vet vart din väska står.
- Såhär kan du fan inte göra!

Linda vänder sig om för att börja gå därifrån. Men hon hinner inte mer än att vända fören Lennart tar tag i henne. Hon vänds mot honom igen och det hinner inte gå mer än någon sekund, fören han slår till henne så att hon faller mot marken.

Lucia sitter i trappan och ser hela händelsen. Hon smyger uppför trappan, tar den trådlösa telefonen ifrån hallen och går in på rummet. Hon slår numret till sos, för att fråga om polisen kan komma hem till henne.
- Sos alarm, vad kan jag hjälpa dig med?, svarade en vänlig tant.
- Ni måste komma hit, viskade Lucia lågt.
- Vad är det som har hänt?
- Pappa har slagit mamma, hon blöder.
- Vad är er adress? Så ska jag skicka en polisbil till er.
- Tvåansväg 4 F. Kom fort. Jag vet inte om pappa kommer slå mamma igen.
- De kommer så fort de kan. Har du något gömställe du kan vara vid så länge, tills vi kommer?
- Jag gömmer mig i rummet.
- Ha telefonen nära dig, ifall något annat händer. Men det borde inte hända något för att polisen är hos er om bara några minuter.
- Okej. Hej då.
- Hej då.
Lucia la på telefonen och försökte sitta så tyst som möjligt, för att kunna höra om något mer hände där nere. Efter att någon minut hade gått, hörde hon att dörren slogs in. Hon visste inte riktigt om hon skulle chansa på att gå ner och kolla om det var polisen, eller om hon skulle vänta. Lucia bestämde sig för att gå ner. Hon smög ner försiktigt nerför trappan. Hon stannade till i trappan en liten stund för att kunna se vad som hände. Hon såg att mamman satt i fåtöljen med en is påse för ögat och att pappan blev bortförd av polisen. När hon såg att pappan va borta, vågade hon gå nerför trappan. Hon sprang fram till mamman och började krama henne.

- Mamma! Hur är det med dig?
- Lilla gumman. Det är bara bra med mig nu. Va det du som ringde polisen?
- Ja, det gjorde jag. Jag satt i trappan och såg att pappa slog dig.
- Va duktig du är gumman, som ringde till dem.
- Jag ville inte att något skulle hända dig.
- Inget kommer att hända mig igen. Pappa kommer inte bo kvar hos oss längre. Han ska flytta. Så du, jag och Zacharias kommer bo här själva. Är det okej?
- Ja. Bara inte pappa slår dig igen.
- Det kommer han inte att göra.

Nu har det gått några månader sedan detta hände. Jag, mamma och Zacharias bor kvar i huset. Medans pappa får bo i fängelset. Han fick 4 månaders fängelse och sedan skulle han övervakas i några månader. Sedan misshandeln hände har mamma gått till en psykolog för att prata. Även jag har fått göra det, för att jag såg händelsen. Efter att mamma hade pratat med dem några gånger, tyckte både jag och Zacharias att hon var glad igen. Hon gick ut och träffade andra människor. En kväll berättar mamma för oss att hon ska åka iväg och att hon skulle komma tillbaka dagen efter. Vi var tvungna att sova över hos barnvakten.
- Nu får ni vara snälla mot barnvakten. Sen kommer jag tillbaka imorgon.
- Jadå, vi ska vara snälla, lovade både Lucia och Zacharias.
Mamma vände sig mot barnvakten och började prata lite med henne.
- Jag hoppas det går bra att de sover över hos dig.
- Jadå, det går bara bra. De ska nog inte vara till bekymmer. Kommer du och hämtar dem imorgon vid tolv?
- Ja, det gör jag. Vill inte hämta dem för tidigt eller för sent. Så det blir vid den tiden.
Hon vände sig tillbaka till barnen för att säga hej då och ge dem en varsin kram.
- Vi ses imorgon. Nu får ni ta och gå och lägga er så att ni är pigga imorgon. God natt!...