Skriet från Vildmarken bokanalys

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehåll:

Handling: Skriet från Vildmarken handlar om hunden Buck. Buck bor på en gård i södra USA hos en familj tillsammans med deras hundar och andra djur. Bland de andra hundarna är Buck den som bestämmer och de har stor respekt för honom. Han känner att hans öde inte är att leva så stillsamt som han gör och han drömmer om äventyr och faror.

En kväll tar en av gårdens drängar med sig Buck på vad som verkar vara en helt vanlig kvälls promenad. Drängen, som är i stort behov av pengar, har gjort upp med en handelsman att han ska köpa Buck av drängen. Handelsmannen står och väntar på dem längre bort längs vägen. Drängen säljer Buck som efter en del upplevelser som bland annat lär honom att lyda alla order människor ger honom (speciellt om de är beväpnade med en påk eller piska). Buck skickas därefter iväg norrut där han ska säljas som draghund till någon av alla guldvaskare.

Boken handlar därefter om Bucks äventyr som draghund bland guldvaskare under guldrushen. Tillslut svarar han på vildmarkens kall och blir ledare för en flock vargar.

Att boken slutar som den gör känns rätt självklart för mig då Buck tillbringar mer och mer tid ensam i skogen och drömmer om hur hans förfäder levde. Skulle boken sluta på ett annat sätt skulle jag bli besviken då det är det perfekta slutet på den här boken. Det är perfekt på så sätt att det är det mest lyckliga då Buck nu vet vart han hör hemma och vart han är lyckliga. Det är också det mest rättvisa slut jag kan komma på. Ett annat slut jag annars kan tänka mig är att Buck dödas av de indianer som dödade John Thornton och efter Bucks död så lever han med stenåldersmannen han drömt så mycket om.

Personer och Fokalisering:

Personerna i boken beskrivs ofta rätt kortfattat förutom vissa viktigare personer som författaren går in mer i detalj på, till exempel Buck och John Thornton. De andra hundarna i boken beskrivs ganska grovt förutom de som har större inverkan på berättelsen, till exempel Spitz och Sol-Lek. Boken beskrivs ur tredjeperson och det är en allvetande berättare. Jag tycker det är viktigt för boken att det är en ”allvetande” berättare för om det skulle vara beskrivet ur någon annans perspektiv så måste det ha vart Bucks då han är den enda som alltid finns kvar i berättelsen då alla andra personer kommer och går. Skulle boken vara berättad ur Buck vinkel skulle det kännas lite konstigt att en hund berättar allt och jag skulle tappa känslan för honom då det skulle låta konstigt om en mening till exempel skulle se ut så här: ”Jag kastade mig plötsligt fram och satte tänderna i halsen på min motståndare”. Jag föredrar den här meningen: ”Buck kastade sig plötsligt fram och satte tänderna i halsen på sin motståndare”, det känns mer äkta på något sätt.


Buck: Buck är den självklara huvudpersonen i boken då det är hans liv och äventyr den handlar om. Buck är en blandning mellan S:T Bernhard och fårhund. Han är mycket stor och stark med en blank, tjock och lurvig päls. Hans päls är mörkbrun aktig och han har en stor vit fläck på magen. Hans styrka har han ärvt från sin far som var S:T Bernhard och hans smidighet har han ärvt av sin mor som var en fårhund. Buck är den självklara ledarhunden då han är både smart och snäll men även stark och hänsynslös. Under bokens gång lär sig Buck massor med nya saker och får därmed de kunskaper som krävs av en hund för att kunna överleva i nordens förhållanden. Han lär sig till exempel hur en draghund arbetar, hur man gör sig en sovplats i snön, hur man slåss, hur man stjäla mat från andra hundar och hur man fäller sitt egna byte. Det första han får lära sig genom våld innan han skickas till vildmarken är att en man med en klubba/piska är den man lyder. Detta lärde han sig först av mannen med den röda tröjan som slår Buck tills han underkastar sig honom varefter han skickas med tåg mot vildmarken men han påminns ofta om vem som bestämmer från andra personer i boken. Bucks begär att bestämma över andra tror jag han fått då han alltid tvingats att underkasta sig människan (även hundar, till exempel Spitz) och att tack vare den ledarinstinkten blir han ledarhund i dragspannet samt ledare för en flock vargar.

Buck förändras genom boken från att vara en lat sällskapshund till att bli ett med sitt ursprung och leva själv ute i skogarna. I boken beskrivs det i ett visst stycke hur Buck utvecklas, nämligen detta: ”Han utvecklades – eller gick tillbaka i utvecklingen – mycket snabbt. Hans muskler blev järnhårda och han uthärdade smärta på ett helt annat sätt än tidigare. Han kunde äta allt, sak samma hur vedervärdigt och osmältbart det var, och hans kropp tillgodogjorde sig varje uns av födan. Hans syn och luktsinne skärptes, och hans hörsel utvecklades i så hög grad att han också i sömnen kunde uppfatta de svagaste ljud och avgöra om de bådade fred eller fara. Han lärde sig att bita bort isen när den samlade sig mellan tårna, och om han var törstig och det låg tjock is över vattenhålet, kunde han bryta upp den genom att resa sig på bakbenen och slå hål i isskorpan med framtassarna. Men skickligast var han i att vädra vinden och beräkna den en hel natt i förväg. Hur lugnt det än var när han grävde ner sig vid ett träd eller en backsluttning , låg han alltid ofelbart i lä om det senare började blåsa.
Men han lärde sig inte bara genom erfarenheter. Länge slocknade instinkter väcktes också till liv, samtidigt som resterna av civilisationen utplånades. Han lärde sig att slåss genom att hugga till och slita upp en strupe lika hastigt som en varg, att kämpa så som hans urfäder en gång kämpat, när de i flockar rusat fram genom skogarna och dödat sitt utmattade byte.” Utan alla dessa egenskaper skulle inte Buck kunna leda en vargflock då de andra vargarna skulle vara starkare eller ha bättre egenskaper än honom.


John Thornton: John Thornton är en mycket snäll och hygglig man som arbetar med timmer i djupt in i norra Amerikas vildmarker. Han förfrös sin fot en vinter så han sade åt sina kompisar att lämna honom längs en flod där de arbetade då han inte kunde hjälpa sina kamrater att slutföra arbetet med att forsla timmer ned längs floden. Hans vänner byggde ett litet hus/koja där han kunde tillbringa vintern medans hans fot läkte. John är mycket erfaren i livet i vildmarken och vet mycket om allt. Han är ganska gammal runt 50 år och han ser ganska sliten ut med ovårdat hår, trasiga kläder och långt skägg. Jag får en bild framför mig av ett rynkigt och ärrigt ansikte med ett konstant leende över läpparna.

Han räddar Bucks liv då Bucks dåvarande ägare nästan slår ihjäl honom för att han inte orkar resa på sig och fara vidare efter att de vilat ut en stund i John Thorntons stuga. John stoppar mannen och tar därefter hand om Buck. I Johns stuga bor två andra hundar, Skeet och Nig. Skeet och Nig var mycket vänliga mot Buck vilket förvånade honom då de blev tvungna att dela John Thorntons kärlek med Buck. John Thornton blev Bucks sista band till civilisation och när John dödas av indianer lämnar Buck allt han lärt sig av människor bakom sig och han återgår till att leva på samma sätt som hans förfäder levt, nämligen ute i vildmarken. Jag tror att det var tack vare Johns kärlek till Buck som gjorde att Buck kunde utveckla sina goda egenskaper och återfå hoppet om att det finns godhet i världen och inte bara grymhet. Genom detta började Buck känna av skogens och vildmarkens kall på honom och han lärde sig av John att visa kärlek som han kanske sedan kunde ge till vargarna i hans flock.

Miljö:

Miljöbeskrivningarna i boken spelar stor roll då den handlar mycket om klimatet och naturen. Boken beskriver hur människor och hundar kämpade för överlevnad i det karga landskapet i norra Amerika under den här tiden då många sökte rikedomar bland ...