Faktauppsats Egypten & Religion

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

2 - Inledande del


Det här arbetet är skrivet utav Sofia Österberg.
Anledningen till att jag valde att skriva om Egypten är kanske lite annorlunda, men dock acceptabel! Det var så, att jag var på landet och inte hade något att göra; en hel dag hade jag framför mig. Jag satte mig vid datorn och spelade ett datorspel som heter ”Gåtan vid Nilens strand”. Det är ett spel där man ska lösa problem för att komma till en svårare nivå och slutligen klara hela spelet. Uppgifterna i spelet var relaterade till det gamla Egyptens seder och bruk och det var olika gudar som i början av varje nivå talade om, eller rättare sagt gav ledtrådar, om vad man skulle göra. Ett spel där man var tvungen att själv tänka till och vara kreativ.
Egentligen gick spelet ut på att bygga en pyramid, att leda arbetarna – men du var nästan helt själv tvungen att komma på hur det skulle göras. Till exempel skulle man komma på hur man skulle få ner faraos kista, sarkofagen, ner i något hål (eller vad det nu var, jag vet inte riktigt) utan att denna gick sönder (olika material låg bredvid som man kunde använda). Lösningen blev i alla fall att fylla ”hålet” med sand och sedan, med hjälp av någon sorts hiss, ta bort sanden, sakta men säkert. En annan uppgift var att bygga en släde som de stora stenblocken till pyramiden skulle dras på.
Hursomhelst, efter att ha spelat detta roliga och lärorika spel fastande jag för den egyptiska religionen. Spelet hade gett mig en inblick i några av de gudar som fanns och något som fascinerade mig mycket var hur man hade klarat att bygga de pampiga pyramiderna, utan någon av alla de maskiner vi har idag. Jag tycker verkligen att man lyckats göra detta till ett spel som kan användas i studier, för visst lär man sig saker. Dock ska man inte vara för liten när man spelar; det krävs stor eftertänksamhet och viss naturvetenskaplig kunskap.
Självklart fanns många andra uppgifter i spelet som inte handlade om pyramidbygget men ändå hade något med Egypten att göra. Man fick göra papyruspapper, brygga öl och gå på marknad. Även småspel fanns, t e x fick man spela brädspel med en gubbe som lagt till med sin båt nere i hamnen, och vann man så fick man veta något som kanske kunde hjälpa en vidare i spelet. Dessa gjorde att spelet inte var lika inriktad på bara pyramider, vilket jag tror är bra. Men även dessa uppgifter gjorde mig intresserad av att vilja veta mer om Egypten och den forntida religionen.

Texten kommer att innehålla fakta om det forntida Egypten och dess religion. Några gudar har jag bestämt mig för att berätta lite mer. Antingen eftersom jag fastnat för berättelserna om dem eller för att de har någon anknytning till en annan gud som för berättelsens skull är viktig att känna till. Jag har också valt att skriva om hur balsameringen gick till och varför man gjorde denna. Proceduren är något otrevlig och jag själv skulle inte vilja vara en balsamerare. En annan intressant del av arbetet är döden och hur egyptierna såg på den. Alla dessa insikter i den egyptiska religionen har jag detta datorspel att tacka för. För jag själv har inga minnen av att jag i årskurs sju läste något om Egypten, vilket man egentligen ska göra. Kanske missade jag det, helt enkelt.
Trevlig läsning!

Innehållsförteckning:

Sida
1 Försättsblad
2 Inledande del; Innehållsförteckning
3 Inledning
4-7 Framställningen/faktadelen
8 Avslutning/sammanfattning
9 Avslutande del; Källförteckning

3 – Inledning

¬¬¬
Ämnet för denna faktauppsats utspelar sig under den forntida Egyptens tidsperiod som började omkring 3000 år f. Kr. och beräknas ha pågått till några hundra år f.Kr.
Jag tycker det är väldigt intressant med alla de gudar som folket trodde på och levde efter på den tiden. Gudarna var så många och hade så många olika syften att jag tycker det borde ha varit svårt att hålla reda på allt det där. Arbetet kommer därför till stor del handla om vissa av dessa gudar och vad de hade för egenskaper, ”uppgifter”.
Jag är även intresserad av hur balsameringen gick till och varför man balsamerade och mumifierade de döda kropparna. Och varför lade man ner så mycket tid och energi på att smycka mumierna och kistorna så som man gjorde? Syftet med arbetet är att få svar på min fråga; hade egyptierna något mål med sitt liv och vad trodde egyptierna hände efter döden?

4 – Faktadelen/framställningen

Innehåller sammanställningen av all den information du valt och kanske en diskussion.



Den fornegyptiska religionen och faraonerna
Egypten brukar delas in i tre tidsepoker; det gamla riket ca 2800 – 2200 f. Kr, det mellersta riket ca 2100 – 1600 f. Kr och det nya riket ca 1600 – 1100 f. Kr. I Egypten i början av gamla riket kunde man dela in religionen i två slag. Det ena slaget bestod av lokalgudar. Till den kategorin hörde de gudar som gestaltades i form av djur eller symboliserades med något föremål. Det andra slaget var andliga gudar, som återgavs i mänsklig gestalt med ett djurhuvud. Vissa av de gudarna var mer framskjutna än andra, bland andra himmelsguden Horus.
Under denna tid trodde folket att farao var son till Re, solguden, och att han hade direktkontakt med gudarna. Människorna trodde i och med detta att farao hade övernaturliga krafter och att Farao skyddade landet från hunger och fiender. Reglerna om både allt och inget var många. Råkade man röra vid den mäktige faraons spira innebar det dödsstraff, och det ansågs vara en stor ära att få kyssa hans kungliga fötter.

Mytologins gudar
Till de mer framskjutna gudarna har man räknat 9 stycken. I vissa texter har man kunnat läsa om 200 olika gudar och gudinnor. Här presenterar jag ett fåtal av dem.

Horus
Horus var himlens gud. Han hade ett falkhuvud, och man sa att himlen var hans utbredda vingar och att solen och månen var hans ögon. Horus var även kungadömets gud, man sa att kungen var Horus representant på jorden. Horus var son till Isis, gudamodern, och Osiris, växlighetens, underjordens och dödsrikets gud.
Anubis
Anubis var en gravgud som bevakade balsameringen av den döde (balsameringskonstens gud). Själarna som var på väg till underjo-rden leddes utav honom. Det sägs även att det var hans om uppfann begravningsriterna.
Anubis gestaltas i form av en människa med schakal- eller hundhuvud. Balsamerarna bar masker föreställande en schakal.
Anubis betraktas som Osiris son. Re
Solen, rätten och ordningens gud var vad Re var. Varje morgon var han tvungen att besegra draken Apophis i öster, för att sedan segla i sin solbåt över himlavalvet. När det sedan var dags för morgon igen och Re åldrats till livets slut, återuppföddes han utav Osiris i underjorden och började på nytt om sin resa över himlen. Res främsta symbol var ögat, som även symboliserade solen. Re var unik bland gudarna då han åldrades. Betraktas ofta som samma gud som Amun.

Seth
Seth var öknens, ovädrets, stormens och den mörka himlens gud. Han var bror till Osiris och han var gift med Nephthys. I början var Seth solgudens medhjälpare i strider, men han övergick mer och mer till att representera det onda i gudavärlden. Maat
Maat var rättvisans gudinna. Hon gestaltades som en sittande kvinna med strutsfjädrar på huvudet. Ammut
Om den döde personen inte levt med Maat i sitt hjärta slukade Ammut dennes själ. Detta avgjordes när hjärtat vägdes i underjorden. Ammut avbildas antingen som en flodhäst, en krokodil eller ett lejon.
5

Osiris och Isis
Myten om Osiris
Osiris var en av de gudar som var mest kända och omtyckta. Han beskrevs som vacker, ädel och generös till skillnad från sin bror, Seth. Seth betraktades mer eller mindre som skurken bland gudarna. Osiris var de dödas konung. Det var han som dömde den dödes liv. Osiris var även växlighetens gud, det var han som lärde folket att bruka jorden på ett bra, rätt och effektivt sätt. Osiris avbildas som en skäggig man som en mumie med gissel och krumstav. (Gissel är en sorts piska; en av faraos symboler. En krumstav är en symbolisk herdestav, även det en av faraos symboler). Osiris namn betyder troligen ”den mäktige”.
Isis var både maka och syster till Osiris. Isis far var Geb, jordguden, och hennes mor var Nut; himmelsgudinnan som födde solen på morgonen och slukade den på kvällen. Isis hade en syster vid namn Nephthys. Isis sågs även vara modergudinna, fågelgudinna, underjordsgudinna och uroceanens gudinna. Hon hade förmågan att återuppliva den döde (efter händelsen med hennes man och bror), och avbildas som en kvinna med kohorn och solskiva. På vissa ställen har hon även avbildats med stora, beskyddande vingar.

Efter att solguden Re krönt Osiris till kung över Egypten, lär Seth blivit väldigt avundsjuk. Och inte blev det bättre utav att hans bror blev
Osiris
överröst av komplimanger, att han var en utmärkt konung, både klok och vänlig. I sin ilska bestämde sig Seth för att mörda sin bror. Myterna om hur han gick till väga skiljer sig något från varandra, men man har känner ändå igen sig i berättelserna.
Enligt den myt som de flesta pratar om lurades Osiris ner i en kista som spikades igen och förseglades med bly. Osiris var död och Seth kastade kistan i havet, i hopp om att den skulle driva långt bort från Egypten. Men så småningom flöt kistan i land vid Byblos och fastande i grenarna på ett träd. Isis fann kistan, men Seth lyckades ta den från Isis hem och slet då Osiris kropp i bitar vilka spreds över hela Egypten. Tålmodigt samlade Isis ihop alla delar och pusslade sammanbitet ihop sin make med hjälp från Nephthys (Isis syster och Seths fru). Men Osiris var död och Isis bad till Re om att få honom tillbaka. Hon balsamerade kroppen och utförde alla riter som skulle kunna tänkas hjälpa. Det sägs att hon med sina vingar ”gav honom livets luft och skugga” och att hon slutligen fick liv i hans kropp, dock bara under en kort tid. Han var tvungen att dö igen redan nästa natt, men Isis blev gravid och den natten resulterade senare i deras son Horus. När Osiris sen dog för andra gången, var det för alltid. Men Re gjorde honom till härskare över dödsriket, där han fick bli en ”gudomlig domstol”. Sen den dagen ingen frukta döden; Osiris var folkets garanti för ett liv efter detta.

Egyptiernas syn på döden
Egyptierna var inte rädda för döden. Livet på jorden ansågs vara en förberedelsetid inför evigheten. De trodde på ett liv efter döden, och man trodde att människan hade två ”andliga” kroppsdelar. Ka var livskraften som skapades vid födseln. Ba var det vi idag kallar själen. För att den döde skulle bevaras väl och klara resan till dödsriket och få evigt liv var det viktigt att både Ka och Ba återförenades med kroppen. Egyptierna trodde att dödsriket var en plats där man fick leva ett rikt och bekvämt liv. För att vara förberedd inför det kommande, eviga livet begravdes man med tillhörigheter så som smycken och redskap och även mat lades ned. Vid arkeologiska utgrävningar har man även hittat s.k. schabtis; små skulpturer föreställande tjänare eller tjänarinnor. Dessa hade enligt egyptierna till uppgift att arbeta i den dödes ställe ”på den andra sidan”. En annan sak som lades ner i graven var Dödsboken. Dödsboken var nerskriven på långa papyrusrullar med magiska texter och bilder. Även på gravens väggar, på kistor och statyer stod magiska texter och ramsor. Bland annat var den till för att hjälpa den döde
med minnet när han/hon skulle klara lösenorden vid Dödsrikets portar. Den skulle hjälpa
6

den döde att ta sig förbi underjordens faror på sin väg till livet efter detta.
På kistorna målades ögon för att den döde skulle kunna se ut. På bilden till höger ser du en amulett i form av fyra grodor. Man trodde att allt levande hade sitt ursprung i ett träsk och eftersom grodan levde i träsket, var den en symbol för det eviga livet. Det eviga livet som blev målet för egyptiernas första liv på jorden.

Balsameringen – en förberedelse
Ungefär 4000 år f. Kr. begravde man de döda direkt i sanden. Den heta ökensanden hade en uttorkande effekt, vilket gjorde att kropparna bevarades. Men den tekniska utvecklingen gick framåt även på den tiden, och ungefär 3000 år f. Kr. ville man ge de döda bättre skydd och började då bygga mer avancerade gravar. Kungar och höga ämbetsmän hade flera kammare för sina offergåvor och annat de fått med sig i graven, men nu fanns inte längre någon sand som torkade ut kropparna som då istället började ruttna. För att förhindra detta isolerade de kropparna genom att linda dem i bindlar indränkta i harts för att kroppen skulle behålla sin form. Efter några hundra år började man även att ta ut inälvorna ur kropparna.
De som skötte balsameringen var balsamerarna. Balsameringen bevakades under uppsyn av guden Anubis – balsamerarna bar även masker föreställande en schakal (Anubis). Processen var ganska lång, den tog ungefär 70 dagar. Under den tidsperioden avlägsnades alla de inre organen och kroppen lades i saltbad för att torkas. Den döde uttorkades med natron – en blandning av klorid och natriumkarbonat. Alla organ lades i ett slags urnor, s.k. kanoper. Det behövdes fyra stycken till varje kropp; levern, lungorna, matsäcken och tarmarna las i varsitt kärl. Även detta var anknutet till gudarna; Horus fyra söner vaktade varsin kanop och deras gestalter var avbildade på respektive kanopkärl där de inälvor de skulle skydda låg bevarade. Hjärtat lämnades dock kvar i kroppen eftersom man ansåg att det var där intelligensen satt samt att hjärtat skulle vägas när det var dags för Osiris att döma den döde och dennes liv.
När det blev dags att linda in kroppen följdes mycket strikta regler. Bland annat började man alltid med fingrarna, och huvudet togs sist. Armarna skulle placeras längs kroppen eller i kors över bröstet – i den s.k. ”Osirisställningen”. Dock gjordes mumifieringen olika noga beroende på om den döde hade haft det gott ställt eller inte. Bland de mer påkostade balsameringarna av mumier har det hittats runt 150 amuletter mellan de olika lagren, bl.a. i Tutankhamos mumie.
Balsameringen ägde rum i ett tält eller någon annan enkel uppförd byggnad i närheten av begravningsplatsen. Senare i tiden användes permanenta tegelhus istället. Dessa kallades för wabt, ”den Rena platsen”, eller per nefer, ”det Vackra huset”.
De mer förmögna människornas mumiekistor förvarades i sarkofager.

Färden till underjorden
Dödsriket var de forntida egyptiernas paradis, den plats man bodde på i livet efter döden. Men det var inte alla som kom dit. Om ens onda gärningar genom livet på jorden vägde mer än de goda vid vägningen av hjärtat kom man inte in. Då var det den slutgiltiga döden som väntade; den döde slukades av Ammut.
För att det nya livet i Dödsriket skulle kunna börja var de andliga delarna tvungna att förena sig med kroppen igen; det är Ka och Ba man talar om. När detta var gjort (det skedde när kistan restes upp framför gravingången, proceduren kallas ”munöppningsceremonin”) ledde Anubis den döde fram till Osiris. Närvarande i rummet fanns förutom Osiris även Ammut; beredd att sluka den döde, Maat; sanningens och rättvisans gudinna och Thot; vishetens och kunskapens gud. När hjärtat vägts skrev Thot ner resultatet. Den döde hade klarat invägningen och började nu sin färd i den undre världen. Det var nu Dödsboken kom till användning. Något liknande en karta fanns i Dödsboken – där var kanaler, sjöar, vägar och portar målade och visade hur den döde
7

skulle ta sig dit han skulle. Knivväpnade demoner vaktade portarna eftersom det vimlade av skrämmande varelser som ville in i Dödsrikets paradis. Med Dödsboken i sin hand kunde den döde läsa alla de magiska besvärjelser som behövdes för att komma till det rike han lovats. ◄

8 – Avslutning/sammanfattning


Det finns mycket att ta reda på när det gäller historia. Eller förresten, det gäller allt. Hur samhället fungerar, varför vissa människor gör som dom gör. Familjens bakgrund, varför just du är den du är. Livet, döden. Kanske är svaren inte alltid vad man hoppats på. Men man har funnit dom, ska man ta det till sig och vara stolt över det. Man har funnit det man sökt efter. Bitarna har fallit på plats…
Det man idag vet om Egyptens historia är lika sant och fascinerande som något annat lands historia. Vad som fick mig att fastna för just Egypten har väl att göra med att jag fick ämnet serverat, fick en munsbit som lockade mig vidare att ta reda på mer om det området. När jag började med det här arbetet var frågorna många. Ett tag tyckte jag allt verkade bli för stort, det började bli jobbigt. Listan med frågor blev bara längre och längre och jag tycktes ha fastnat i Internetdjungeln. Men så, genom att bara öppna en bok istället och lämna datorn gick det bättre. Efter viss hjälp var huvudfrågan formulerad och det var bara att sätta igång. Inget kunde stoppa mig…

Visst trodde egyptierna på ett liv efter döden. För att förbereda den döde inför färden dit balsamerades kroppen och redskap, mat, amuletter och andra saker lades ner i graven. Magiska formler skrevs ner som också fanns i graven, bl.a. lösenord och sådant stod nedskrivet så att man verkligen skulle komma till Dödsriket; paradiset där evigt liv existerade. Det hade guden Osiris gett folket garanti på.
Att veta hur allt kommer att bli och inte känna någon rädsla inför döden skulle jag tycka kännas jätteskönt. Att verkligen tro att det är så. Men jag själv, på den plats jag är i mitt liv nu, har jag inte hunnit tänka så mycket över döden. Jag vill tro att man lever vidare i en annan värld; en bättre värld där alla är lyckliga och det är fred. Samtidigt vill jag tro att själen lämnar kroppen och bara ”försvinner”, lugnt och stilla.
Ibland känner man sig kanske rädd när man funderar på döden. Tänk om det gör ont. Ingen vet idag med säkerhet vad som händer när man dör, ingen har hitintills återvänt från de döda. Kanske lika bra så. Många skulle kanske bli lugnare av att veta. Men jag tror ändå att det finns en anledning till att vi inte vet. För vi kanske inte ska inte veta, helt enkelt. Så kan det vara.
Egyptierna behövde inte känna denna rädsla. Kanske gjorde de det ändå. Kanske vågade de inte riktigt tro på det där med Dödsriket. Kanske var det såna människor, såna som inte trodde, som inte hamnande där… I evighetens boning.

I den tid jag lever nu ser många människor på döden på oli...