PÅVERKAS BARN AV TV/FILM?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sammanfattning

Många forskare, psykologer och docenter är oense om effekterna för hur ett barn påverkas av TV- konsumering. I olika forskningar och debatter kring ämnet ställs alltid frågan; ”Är TV- konsumtion skadligt för barn?”. Ambitionen med detta arbete är att du som läsare ska kunna ta en ställning.
Jag har tagit ställning i frågan genom att studera olika forskningsresultat.
Fakta i ämnet är främst hämtat ifrån Internet, där det mest aktuella alltid är lättillgängligt. En väsentlig forskning i denna studie kommer ifrån Folkhälsoinstitutet, som undersökt temat noggrant med hjälp av Sven Bremberg. En annan forskning användas för att påvisa hur farliga risker med hög tv- konsumtion är för barn. Dessa bilagor visar risker så som ökad ADHD och tilltagen aggression. Supplementen innehåller forskningsresultat vilka jag finner svårt att bara bortse ifrån. I resultat delen presentera de olika ställningstagandena som forskningarna kommit fram till. Men min önskan är att människor kommer att upplysas om hur skadligt tv-tittande faktiskt kan vara för barn. För att skaffa mig upplysning kring forskningen som drivets i ämnet använde jag Anita Werners bok, ”Barn i TV-åldern”.


Inledning

Barn tittar i allmänhet mera på TV och film idag än bara för tio års sedan, varför kan givetvis diskuteras men faktum kvarstår att konsumtionen av TV-tittande ökat. Den stora frågan som jag ställer mig är hur detta påverkar våra barn. Vi vet också idag att våld, kriminallitet, självmord, sämre betyg och viktökning har blivit stora problem bland ungdomar. Har detta något samband med den ökning av TV-tittandet som samhället observerat?
Kan man konstatera att TV-våld föder riktigt våld? Våld används ofta som underhållande i filmer, men kan barn förstå ironin?
Eller är det kanske så att TV skapar utlopp för känslor som barnet annars skulle hålla stängda inom sig? Men vad är det för känslor och reaktioner som flammar upp inom barnet, kan vi vara säkra på att barnet kan hantera dessa eller överhuvudtaget kan identifiera sin känsla.
Jag känner att det är självklart att jag i egenskap av mamma och människa i vårt samhälle är intresserad av att ta reda på vilka effekter TV- tittandet ger min son och andra barn i samhället. Vad ska jag ha för regler för min sons tv tittande? Kan jag motivera dessa regler så kan jag lättare hålla dem. Motivationen i denna regel tycker jag borde ligga i ovanställda frågor och funderingar. Men för att ta ett beslut vill jag först veta konsekvenserna av mitt beslut. Därför har jag valt att begränsa mig i detta oerhört stora ämne, och inriktat mig på frågan; ”Har TV och filmtittande skadliga effekter på barn”?

Genomförande

För att finna svar på min fråga har jag valt att använda mig av främst Internet, därför att det mest tidsenliga finns lättillgängligt på webben.
Min statistik kommer jag främst att hämta ifrån ”Statistiska Centralbyrån” och ”Folkhälsoinstitutets” hemsida, vilka jag finner trovärdiga.
Sist men inte minst kommer jag att använda mig av Anita Werners bok Barn i TV-åldern (2000). Jag kommer också använda ovetenskapligt framställd fakta så som egna värderingar och aspekter även från andra föräldrar.
De fakta kommer jag att utvärdera utifrån en intervju, där den främsta frågan är:

1. Tror du att tv tittandet är skadlig för barn? Och iså fall hur.

Denna fråga kommer jag att ställa till 10 föräldrar (Fem mödrar och fem fäder) till barn i olika åldrar, svaren kommer jag att sammanställa i slutet av mitt resultat och väva in i min diskussion.


Resultat

Har TV och filmtittande skadliga effekter på barn?
Att säga att alla barn skadas av att titta på tv och gränsen går vid 3 timmar i veckan vore befängt. Men det vore också befängt att säga att det inte finns många barn som påverkas destruktiv av att titta på TV/Film åtminstone påstår många forskare det. Som stöd till detta vill jag referera till en artikel på Lunds Universitets, forskarutbildningen.
Där framhåller man oenigheten hos forskarna i denna fråga. Ulf Dahlqvist som är doktorand i sociologi, menar att det är omöjligt att bekräfta om Tv föder våld. Han menar att man inte vet hur barn agerat utan påverkan av Tv. Dahlqvist stöder sig också på en stor studie på 70- talet vid namn "Television and aggression", som visar att Tv inte har så stor betydelse för aggressionen hos barn och ungdomar. Karl-Erik Rosengren, Keith Roe, Sven Windahl samt docenterna Gunilla Jarlbro, Annelis Jönsson, är av motsatt mening och de menar att risken för att bli avtrubbad även som en ansvarskännande förälder ökar då vi inte längre orkar ta in och bearbeta allt våld som finns att titta på. De här forskarna likväl många andra stöder sig på ”MEDIAPANEL” som också är en stor undersökning vilken i motsats till ”Television and aggression” visar att Tv-våld föder riktigt våld.
Den amerikanska psykologen Gary Solomon, som kallar sig för filmdoktorn, hävdar bestämt att olika typer av filmer kan ordineras ut till olika typer av psykiska problem. Även psykologen Andy Evans och mediepsykologen Daniel Suss hävdar att det ligger en terapeutisk effekt i den identifikationsmöjlighet som film och tv ger. Evans och Suss hävdar bestämt att klienten projicerar sina emotioner på skenbara gestalter, och genom detta aktiveras känslorna. De aktiverade känslorna går då att bearbeta, vilket Solomon och Suss ihop med andra framstående psykologer och vetenskapsmän hävdar är grunden till psykoterapi. Argumenten finns grundligt beskrivna i en artikel av Klaus Wilhelm kallad ”Film är ren terapi” . Detta är en teori som tar upp en tankegång att tv-våld leder till positiva effekter istället för negativa, och är mer kända under samlingsnamnet ”Katarsis-teorier”.
Men i en artikel i Aftonbladet ”Nöjes-tv ger sämre betyg” menar man att barn vistas i samma omfattning framför tv: n som i skolan. Om det nu är som i Wilhelms artikel att film är rena terapin, så kan man undra om det är bra med så mycket terapi för ett litet barn? I Aftonbladets artikel däremot stöder ytterligare flera forskare teorin om att Tv i för stor utsträckning skadar barn. Bland annat går folkhälsoinstitutet ut med en varning om att Tv-tittande kan vara skadligt. När man söker efter bakgrunden till Folkhälsoinstitutets varning på deras hemsida kan man läsa en artikel ”TV-konsumtion – effekter på barns hälsa” där redovisningar om hur barn ökar sin aggressivitet genom kort tids utsättande för tv-våld. Artikeln tar även upp en forskning vid namn ”Christakis 2004” som påvisar farorna med utsträckt koncentrationssvårighet och ADHD härled till konsumering av Tv. Regeringen i Sverige har även utsett ett råd med 12 personer som kallas för ”Våldsskildringsrådet”, vilkas huvuduppgift är att ansvara för valmöjlighet till censur av videofilmer. Men hur kommer detta att fungera när vi går över till digital tv?
Inlärningsteorin, stimuleringsteorin och tillvänjningsteorin är ytterligare teorier som hävdar att barns aggressioner ökar på grund av tv-våld. Den påverkan som barn får förklaras med dessa teorier som olika processer. Den första och viktigaste processen är inlärning. Människan lär sig av erfarenhet och registreringar från omgivningen. Inlärning kan ta emot åtskilliga former exempelvis imitation, bruks- eller användningseffekten, attityd och motivationseffekter och så vidare. Enligt dessa teorier menar man att detta kan kopplas vidare till tv-n. Barn lär genom att imitera tv -figurer, och i vilka situationer som våld används. I filmer är ofta våld ett sätt att lösa konflikter, vilket kan få bieffekter på barns attityd till våld. Teorierna hävdar följaktligen att barn som ofta ser på tv-våld utan att få några motargument, påverkas i den egna föreställningen och de inre hindren mot våld försvagas. Stimuleringsteorin lutar dock mer åt att den första processen är att barnet framkallar ett tillstånd av känslomässig anspänning som slår över i aggressiva handlingar. Detta menar man uppkommer oavsett om det är våld eller inte som vissa på tv, våldet har dock ytterligare tillskott till den emotionella stressen.
I min undersökning intervjuade fem mammor och fem pappor med barn i olika åldrar, resultatet gav stora åsiktsskillnader mellan mammor och pappor. Det mest förvånansvärda, enligt min uppfattning, var hur lite dessa föräldrar överhuvudtaget funderat på frågan trots att de ansåg att deras barn konsumera tämligen mycket tv. Överlag trodde papporna inte eller hade tänkt särskilt mycket över att tv: ns effekter på barn. Alla dessa pappor förmodade emellertid att mardrömmar kunde uppstå av tv- våld, men menade att barn växer ifrån dessa. De ansåg att barn skaffar den verklighetsuppfattning som behövs för att avsvärja mardrömmar (med härkomst från tv) på dagis, skolan, hemma och får därför inga negativa påföljder av tv.
Mammorna till de små barnen hade inte heller lagt några större tankar kring ämnet, mer än de funderingar som papporna hade kring mardrömmarna. En av de mammorna jag intervjuade hade dock en tjej i 12 årsåldern och hon trodde definitivt att tv var skadlig om barnet ensamt fick titta på program som exempelviss Big Brothers. Hon menade att tv: n var skadlig därför att den gav en ohälsosam bild av det kvinnliga idealet. Inte bara därför att kvinnor i tv-n oftast är onaturligt smala utan även därför att de har stora bröst, mycket smink, utmanande kläder och är fåfänga. Utan även därför att män i tv, och i verkligheten efterfrågar just de kvalitéerna. Hon tyckte att tv-ns orealistiska verklighet blev till realitet, då unga pojkar sedan önskade sig sådana flickor.


Diskussion

Jag har sökt information kring påverkan av Tv-tittandet för barn och funnit en hel del olika svar. Somliga har påstått att Tv är bra för barn och till och med i den utsträckning som Solomon och Suss att tv: n ger positiva terapeutiska effekter. Jag tror inte att man genom tv-n eller videofilmer kan bota psykisk ohälsa, därför att man aktiverar undantryckta känslor genom att titta på film. Visst kan man säkert aktivera känslor genom att titta på Tv, annars vore det ju meningslöst med underhållnings- Tv och Film. De flesta berörs av det som visas på Tv: n, och exempelvis Dr. Gillberg använder sig av dramafilmer för att studera sina patienters reaktioner, vilka ofta är få då hans patienter ofta har någon form av autism, men att säga att det ger grunden för att bearbeta känslor är för mig att förringa terapi. Jag upplever det till och med trångsynt för då det förefaller som att en individ med psykisk störning fått sin störning endast genom borttränganden av känslor. Så ”lätt” tror jag tyvärr inte att det är. Emellertid, kan jag tro att en film kan verka uppmuntrande ibland när saker och ting känns svårt, men knappats att en komedi kan bota en depression.
Men är det så att man behöver gå till ytterlighet och säga att TV- tittandet skadar barn? Så som Karl-Erik Rosengren, Keith Roe, Sven Windahl, Gunilla Jarlbro, Annelis Jönsson och många andra hävdar. Ja, jag är också av den uppfattningen att Tv-våld och för mycket tv-tittande är skadligt. Och jag tycker att det är en katastrof att man med digital tv kommer att kunna sända tv-våld dygnet runt. Självfallet ligger ansvaret för den censuren hos föräldrarna, men har vi inte ett gemensamt ansvar i samhället för att skydda barn? Alla barn har faktiskt inte föräldrar som av någon anledning kontrollerar detta. Och det finns ingen forskning i hela världen som kan säga vad som försiggår i huvudet på ett barn när nyheterna visar upp lik, eller actionhjälten som försvarar de svaga slår 10,20 och 30 tals slag mot människor och de fortfarande står på benen. Film- våldet visar dödliga slag med skrapsår som resultat, tror barnen att det är så i verkligheten? Blir barn stressade och avtrubbade av all information från tv? Det är ingen som säkert kan bevisa exakt då forskningen av hjärnans utveckling på barn faktiskt inte är så långt skriden. Vi vet alla däremot att barn inte har samma förstånd som en vuxen, därför inte heller samma avskärmningssätt. ”Filmdoktorn” Solomon talar om identifikationsmöjligheten som film ger, men hur fungerar det när filmen har en skev verklighet eller bygger på ironi som är svårt för barn att förstå? Jag hävdar att det kan få förödande konsekvenser. Självfallet menar jag inte att man ska sluta producera film som kan vara skadlig för barn, men barn borde få ett bättre skyddsnät mot media.
Barn är som de flesta vet ganska så ”formbara” och vill vi att Tv: n ska utforma våra barns personligheter? Visst ska de få ta del av Tv men på ett mer kontrollerat sätt som innebär mycket färre timmar framför den än vad man idag har tagit fram statistik på att de gör. Barnfilmer eller program ska vara utformade att passa barn och ska åldersmärkas, och självfallet ska program som Big Brothers och andra opassande nöjesprogram eller nyheter kodas eller sändas senare. Sist men inte minst ska barn aldrig ensamma titta på tv/film. Åtminstone inte första gången de ser exempelvis filmen. Jag tycker att de ska ha tillgång till en vuxen som kan förklara för dem vad som sker och besvara eller bekräfta deras känslor som säkerligen kommer att ploppa upp.
Min bestämda åsikt är alltså att barn aldrig ska lämnas ensam med de nya upplevelser som en film ger, inte fram tills det att barnet är tolv år. Då jag tror att barnet har hunnit skaffat sig en grundtrygghet i vad som är verkligt och inte. Den uppfattningen grundar jag på E. H Eriksons teorier . Efter tolv års ålder tror jag att det är viktigt att hålla en dialog med sitt barn om vad som visas på tv, men ändå låta barnet tycka och tänka mer fritt kring det som visas.
När jag utförde min intervju med föräldrarna kring frågan om tv-ns skadlighet blev jag faktiskt chockerad. Visst antog jag att det skulle vara många som inte ägnat någon större tanke åt frågan, men inte att de skulle resonera som de gjorde när de ombads svara på frågan. Bara det att alla föräldrar var överens om att barn fick mardrömmar av vissa program, men ändå trodde att detta inte var särskilt allvarligt gjorde mig förvirrad. Om en förälder konstaterat att deras barn påverkats i den grad av tv, borde de inte då fundera på vilka fler symptom som tv kanske ger barnet? Föräldrar kan sätta sina gränser i det egna hemmet när det handlar om konsumtionen av tv, men förstår alla föräldrar konsekvenserna, eller är de överhuvudtaget medvetna om dem. Jag tror inte att de flesta vill utsätta barn för något som är farligt, men om de inte heller vet vad som är farligt är det svårt att skydda dem.
Svaret jag sökte blev för mig tydligt;
Barn påverkas negativt av TV, givetvis i olika utsträckning men jag anser att samhället har ett gemensamt ansvar i den frågan. När vi märker att barn påverkas negativt av exempelvis skräpmat, överdriven träning, sena uppe tider och så vidare, då kan vi konkret ta på dessa problem och g...