Kärlek på bussen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Där sitter han igen, samma plats samma frisyr. Nu har jag sett han i snart ett halvt år. Hans hår ser ut att vara lent som silke. Håret ligger alltid på samma sätt. Rufsigt men snyggt. Han verkar aldrig ha någon hår produkt i det, utan bara helt vanligt, neutralt.
Håret är gyllenbrunt med små, nästan osynliga lockar i nacken. Men om man ser honom bakifrån så ser man klart och tydligt. Skulle jag få titta på han minde än en minut skulle jag kunna drunkna i hans kristall blåa ögon. Men de är ju bara den korta stund som jag kliver på bussen som jag kan se honom i ögonen.
Oftast sätter jag mig snett bakom honom, trots att det finns gott om plats både fram och bak i bussen. Det brukar bara vara en 5-6 personer på bussen när jag hoppar på. Man hör hans donande musik från hans mp3 spelare. Ibland kan han ha somnat till när jag kliver på, men han är lika söt för det.
Han har alltid öppen mun när han sover. Buss resan tar cirka en timme från landet. Han bor ungefär 2km bortanför mig. Vi flyttade hit för drygt ett halvt år sedan så jag har börjat lära mig trakten och vart det bor folk och vad alla olika stigar leder i skogarna. Undra hur gammal han kan vara?
Han måste väl fortfarande gå i skolan, jo för så gammal ser han inte ut att vara.
Det pirrar i hela kroppen när jag möter hans blick, och de är nästan så mina ben inte bär mig när han sänder iväg ett svagt leende. Ibland känns det som om hela jag blommar upp och blir helt knallröd. Som om jag står i bussen helt naken och skäms. Han hoppar av på stationen mitt inne i staden, precis som jag. Jag brukar försöka kolla vart han tar vägen men de är alltid så mycket folk som kliver av samtidigt och inte tala om alla människor som springer omkring ute på stationen, antagligen stressade människor, på väg till jobb och skolor.
Jag går i årskurs 9. Ny skola och ny klass. Jag har flyttat ett fler tal gånger och bytt skola 5 gånger så jag börjar bli van. Men vad gör man inte för sin pappa som måste flytta runt på grund av sitt jobb. Han jobbar i något stort företag som lägger ner sina kontor både här och där. Men nu har han lovat att vi hr flyttat för sista gången. Det känns skönt, som om jag äntligen kan stadga mig, skaffa riktiga kompisar och kanske en pojkvän?
Jag har ju kanske en chans på honom den där, vad han nu heter. Det är ju så komiskt igentligen, vi ser ju på varandra men har inte sagt ett pip till varandra.
Han kanske väntar på att jag ska ta första steget? Men de vågar jag väl inte? Men så många gånger som jag har funderat på hur jag ska kunna ta kontakt.
Det känns som om han har koll på vart jag går på och att han alltid kollar upp och ger mig en blick. Ler jag så ler han, så det känns som om de är jag som har bollen. Det måste ju vara något speciellt med det hela.
Nu har det blivit vinter. Fram med vinterjackan, vantarna och halsduken. 24 dagar kvar till julafton. Härligt! Men vinter är inte den bästa årstiden om man bor på landet och definitivt inte om man åker buss. Jag får stå och trampa i snön helt ensam. Ingen av mina grannar ska tydligen med. Jag står och nynnar tyst för mig själv på en låt jag hörde på rix FM i morse. Röken bolmar ut ur munnen på mig. Det måste vara minst 10 minusgrader. Svin kallt! Snön har vräkt ner i natt. Det är riktig kramsnö, jo jag har själv känt på den. Undrar om den där kille är med. Hoppas!
Bussen kommer till slut, 15 minuter för sent. Jag hade precis tänkt gå hem igen. Jag skyndar mig in i bussen, busschauffören ursäktar förseningen och klagar på det hala väglaget. Men jag lyssnar inte, jag sneglar ut över alla passagerare. Där sitter han. jag visar fram mitt busskort, som jag fått från skolan och går sakta vidare i bussen. Jag har ögonkontakt redan från start och för första gången vinkar han till mig. Menar han mig? Det var ju ingen annan som gick på eller hur? Jo det måste vara mig han menar. Jag går fram mycket sakta. Benen bär mig knappt. Han har tagit ner handen, han har förstått att jag har sett han. Jag går fram till hans vanliga plats, och jag får knappt fram ett ord, men jag klämmer fram ett ynkligt litet hej. Hans ögon är ännu finare på nära håll.
Sätt dig säger han och så flyttar han på sin stora väska. Det står nr 17 på sidan av väskan, antagligen någon väska från någon idrott.
Jag känner hur hjärtat börjar slå hårdare och hårdare. Vad ska nu hända?
- Visst har du bott här ute rätt länge nu? Säger han efter ett tag.
- Nja, eller ett halvt år ungefär.
- Ja för du har väl åkt bussen hela den här terminen väl?
- Jo precis.
- Jag heter Jens förresten, säger han och sträcker fram handen.
Jag tar tag i hans hand varsamt som om jag var rädd att hans hand skulle gå sönder
- Maria heter jag, svarar jag som på kommando.
- Fint namn säger han och skiner upp.
- Tack svarar jag med lite röd rosiga kinder.
Det blir tyst. Vad ska man säga? Hela situationen känns bara pinsam. Var jag verkligen tvungen att sätta mig här, på något sätt så vill jag bara flytta mig. Jag känner mig varm.
- Vill du lyssna?, säger han och ger mig hans ena hörlur.
- Tja, svarar jag och ler.
Han skrattar lätt och frågar vad jag vill lyssna på.
- Tja, välj någon bra bara.
Han svarar bara med ett gulligt leende.
Plötsligt hör dem busschauffören skrika till och i sekunden efter känner dem hur busen glider ner i diket.
Jens tar tag i mig så att jag inte ska ramla ut i mittgången. Men diket är inte så brant som tur är.
- Är alla oskadda? Hojtar chauffören där framme.
Jag tittar chockat upp mot Jens men han bara ler. Jag låter läpparna le och vi börjar skratta, först fnissa lite lätt men sen brakar det iväg.
De andra passagerarna bara tittar förvånande på oss som om vi vore små barn.
Alla kliver ur bussen, och chauffören ringer några samtal och säger att de kommer ta ett tag för än n...