Commedia Dell´Arte

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Commedia dell´Arte är en improviserad teaterform som uppstod i Italien i mitten av 1500-talet. Det var en typ av folkligt lustspel med en stående rollfigurer som improviserar kring en given handlig.
Ursprungligen så är den bara kallat dell´Arte (till yrket) därför att den framfördes av professionella skådespelare, ofta av riktiga teatersällskap.
De professionella skådespelarna kom från alla olika samhällsklasser. De var ofta ”konstens barn” det vill säga att de var barn till skådespelare. De levde ofta exemplariska liv, kunde vara djupt religiösa eller bildade. Utanför scenen levde de ofta som sina rollfigurer.
Figurerna var delvis knutna till vissa städer och hade speciella dialekter, Det finns betjänten Arlecchino, hans kvinnliga motsvarighet tjänarinnan Colombina, Brighella, Pulcinella, il Capitano soldaten, il Dottore och Pantalone. Är några av figurerna.

Replikerna improviserades fram utifrån ett givet scenario, ett så kallat canovaccio.
Commedian hade många olika namn med olika betydelser, men det vanligaste nu är Commedia dell´Arte.
Ursprunget är inte riktigt fastställt, men det finns en del teorier. Den kan ha härstammat från antika italienska farsen som spelades omkring 200 före Kristus i Atella, en bit ifrån Neapel. Det finns karaktäristika drag för Commedian i den Atellanska komedin. Medeltida gycklare bidrog också till uppkomsten.
Avgörande var den professionella karaktär som vissa komedianter och gycklare under 1500-talet gav åt sitt skådespel.
Den improviserade komedin växte fram i Italien och spred sig vidare ut i Europa och blev mycket populärt, framför allt i Frankrike och Italien där det fanns fram till 1700-talet.

Gamla gubbar, tjänare och förälskade är återkommande centralfigurer i Commedian. Maskerna, brokiga kostymer, karakteristisk spelstil, skiftande dialekter, röst och rörelse, är några saker som kännetecknar Commedia dell´Arte.
Commedian består mer av komisk mimik än ord. Akrobatik var vanligt. Det var en revolutionär teater som alla kunde förstå, och känna igen sig i.

Commedia dell´Artes största styrka var improvisationen, den föraktar den skrivna texten.
Det var en kort berättelse, ett utkast, en stomme, en schematisk beskrivning av den pjäs som skulle spelas, som skådespelarna fick.
Scenariot anger rollistan, rekvisitan och uppdelningen av akter.
Det förekom en intrig, komisk eller tragikomisk, det förekom förklädnader, igenkännanden, missförstånd tillfångataganden, skeppsbrott, förtrollningar och häxkonster i pjäserna.
Centrala motiv var kärlek mellan unga, gräl och svartsjuka mellan gubbarna och intriger mellan tjänare kallade zanni.
Det finns mer än tusen av dessa scenarier bevarade idag, samlade av skådespelare.
Efter anvisningarna i scenariot skulle skådespelarna improvisera dialogerna och lazzi och lazzo.
Lazzi var komiska intermezzon, talad eller pantomimisk sketch, man sjöng eller dansade till gitarr flöjt, luta eller mandolin. Lazzi är en del av den västerländska teatertraditionen och återfinns hos Charlie Chaplin, Nils Poppe och de samtida cirkusclownerna.
Lazzo var ett slags skämt, en vits. Lazzo binder samman de olika scenerna. Lazzo är realistiskt och absurt, det kan vara en zanni som går stum in på scen och gör roliga miner och grimaser, och när publiken skrattar säger zannin irriterat ” ni får hålla klaffen lite, om ni vill att hönan ska lägga ägg”. Det finns långa och korta lazzo.
Exempel på en lazzi. ”Pulcinella har fått i uppdrag att vakta sin husbondes hus, och när han tillfrågas, om någon har kommit in, svarar Pulcinella, att där inte finns en katt i huset. Ändå befinns huset vara fullt av folk, och när man förebrår Pulcinella för att han ljugit, svara han
- Ja, folk finns det, men någon katt finn där inte”


En föreställning inleds med en prolog av skådespelarna, detta behöver inte ha något samband något.

I början av Commedians historia hade man en enkle dekoration, t.ex. En målad fond, dörrar.
Detta blev mer påkostat efterhand. Man hade förbluffande effekter, till exempel kunde man ordna ett sjöslag på scen.

På grund av att skådespelaren improviserade så var de tvungna att studera sin rollfigur ytterst ingående, det skulle vara som skådespelarens andra jag.
Commedians roller var knutna till skådespelaren, så de spelade oftast samma roll hela sitt skådespelarliv. Skådespelaren måste ha ett rikt förråd av lazzi, kvickheter, repliker, monologer och avslutningsfraser.
Man måste vara begåvad intuition, satte honom i stånd att med ord och handling följa handlingen och elda övriga skådespelare i deras scener. Före varje föreställning diskuterade skådespelartruppen igenom pjäsen, hur det skulle samordnas. Truppens ledare- maestro eller carágo förklarade rollkaraktärerna, handlingen och nyckelscenerna och föreslog lazzi som kunde passa in i situationen.

Improviserad komedi, sträng disciplin och hård lärotid vad fritt spelrum åt uppfinningsförmåga, spontan naturalitet åt mimik och repliker och gav en bra kontakt med publiken.
Allt hängde på skådespelaren, två skådespelare tänker ut ett varsitt sätt att göra en scen, en varsin dialog, men eftersom det är olika måste de anpassa sig till den andre, på så sätt lyssnar de på varandra.

Figurerna -

Arlecchino (Harlekin) är nog den mest populära figuren, med sitt svartfärgade ansikte och granna dräkt.
Arlecchino har en svart ansiktsmask, är barfota och hans kläder är sydda av många färgglada tyglappar. Han kallas ” den andre tjänaren” och kommer från staden Bergamo, där de enfaldiga bodde. Han var först den dumma pajasen, den ständigt hungrige tjänaren, men med tiden blir hans roll lite mer komplicerad. Han är godtrogen men ändå misstänksam, feg, och ytterst beskäftig, han har en blandning av list och navitet, en klumpighet och grace.
På 1500-talet var hans dräkt en jacka, långbyxor med oregelbundna lappar i olika färger, senare blev det jämna rober över hela dräkten. Arlecchino överraskar ofta med snabba klädombyten.
Arlecchino påverkar handlingen, han ger den en rytm. Han är alltid i rörelse, han är en vig akrobat, han gråter och skrattar, vräker i sig mat, är väldigt temperamentsfull.

Brighella är ” den förste tjänaren”. Han kommer från Val Brembana, där de klyftiga bodde.
Han är fräck, skarpsinnig, dolsk, cynisk, inställsam och en mästare i att överlista och bedra.
Hans uppgift är att leda handlingen, underblåsa intriger, skapa en rörlighet i handlingen.
Han kan ha många skiftande yrken, bland annat, tjänare, soldat, bödel, spågubbe med mera.
Han går klädd i en vit dräkt, med ett band runt midjan, gröna snörmakerier. Han har en olivgrön halvmask. Han är inte särskilt vig, har en djup, bra sångröst.
Exempel på sentens av Brighella: ”Om kärlek: Kärleken kan inte döljas, den är som ett hål i en svart strumpa, man ser den ögonblickligen. På natten: Detta är en natt så lång så mörk som en dikt av en dålig poet”.

Pantalone är en ”gubbe” av venetiansk härkomst, han är den gamle köpmannen, ibland är han ruinerad, ibland rik och adlig, han kan vara en rådgivare till någon kung eller furste. Han har ett motsägelsefullt senilt uppträdande. Slösaktig, slug, girig och oförsiktig är han, han talar illa om folk och söker gräl. Han har en del vredesutbrott men ibland kan han vara som en gammal brunbjörn.
Han företräder ofta den äldre generationen i konflikt mot den yngre. Han är sträng mot sin dotter och vill ofta gifta bort henne med någon gammal vän, men oftast så går han med på ett giftermål med den man som älskar henne. Han kan vara rival med till och med sin egen son. Han blir ofta dragen vid näsan.
Pantalone ledsagas ofta av en tjänare.
I hans dräkt är det rött som dominerar, han har livrock, åtsmitande byxor, en lång kappa med vida ärmar. Han har gula tofflor, och en läderbörs vid bältet. Han har en svart halvmask med ett knotigt ansikte, buskiga ögonbryn, lång näsa och långt hår, ibland skägg.
Han har en hes röst och ett gällt skratt, han stammar och snubblar på orden. Har en dövhet som kommer och går, han hör när det passar honom.
Pantalone går böjd med hasande steg och kan falla baklänges av förskräckelse.

Il Dottore är ”den andra gubben”. Kommer från Bologna. Han är en man i 60- årsåldern.
Han spelar jurist eller läkare, han är familjefar, som Pantalone. Han kan vara rådgivare åt en kung eller furste, blir ofta bedragen och utsatt för spratt av zanni.
Han använder ett invecklat språk och citerar på grekiska eller latin, säger nonsens och allmänna talesätt. Han lider av paronomani och kastar om ordens stavelser så att det blir nya ord. Det är hopplöst att försöka avbryta honom för han älskar att prata. Han kallas ” den lärde, den fete”, han älskar god mat.
Han har en köttig näsa, slappa kinder och en röd vårta och svart mustasch. Allvarligt och värdigt trippar han fram med små dansande steg.
Han är klädd i svart med undantag av den stora vita kragen. Han har en stor näsduk och en filthatt och en vid mantel. Han ses ofta med en bok i handen.

Pulcinella från Neapel. Är en zanni en liten narr, som tar inspiration av aktuella händelser.
Han var i början puckelryggig med lång näsa, mustascher och pipskägg, dem senare försvann sedan och ersattes av en svart/brun halvmask, han fick en röd vårta i pannan. Han var klädd i en vit dräkt med band om midjan. Han har en toppig hatt och ljusa skor. Ses ofta med ett böjt horn.
Pulcinella har olika yrken, betjänt, bonde, soldat, sjörövare, målare, mm.
Han är kvicktänkt, enfaldig, ibland på låtsas, feg, våghalsig, och en slagskämpe, oftast den förlorande.
Han älskar och avgudar kvinnor på alla sätt, och uppvaktar de. Han skapar intriger och blir sällan lurad p.g.a. sitt goda hjärta. Pulcinella är en pratmakare som aldrig är stilla. Han har glada och lustiga gester och sjunger och spelar.

Il Capitano är oftast en soldat. Han följs åt av en tjänare, är uppblåst, högdragen och fåfäng. Han skryter om sina bragder och tror att alla älskar honom. Han har yviga gester och viftar ofta med sin värja. Han är feg men klär sig elegant och pråligt, med band och snörmakerier, hatt med fjädrar, strumpeband och stövlar, och en mantel. Färgerna går i rött och gult (Spaniens färger).

Detta var de mest kända figurerna men det finns fler.
Till exempel De förälskade. De är unga och tilldragande spelades utan mask. De förälskade hade inte tillåtelse att improvisera utan fick lära sig texter utantill.
De var tvungna att behärska konsten att uttryck kärleken.
Deras namn kunde vara: Flavio, Lelio, Leandro, Cinzio, Isabella, Ardelia, Camilla, Silvia mm.
Kvinnliga zagne tjänarinnor hade en stor roll i handlingen, ofta var de i tjänst hos Pantalone. De spelades utan mask, i vit kjol och förkläde i färg och röda skor. De pladdrade muntert och hade ett livligt minspel. Namn kunde vara Spinetta, Bertolina, Colombina eller Diamantina.


Dell´Arte sällskap spelade på många olika platser inomhus på krogar, eller ute i det fria, på torg i trädgårdar, marknader, pråmar eller kärror.
De var uppskattade och h...