Referat -"Framtidens doping ligger i generna"

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”De olympiska spelen 1964 i Innsbruck: den i stort sett okände finske längdåkaren Eero Mäntyranta överraskade alla genom att vinna 15 och 30 kilometer, och silver i stafetten. Först många år senare kommer forskarna vid Helsingfors Universitetet på att den finske långdistanslöparen har en naturlig mutation, som ger honom en enorm syreupptagningsförmåga. Den idag 64-årige Mäntyranta saknar helt enkelt en gen som reglerar njurarnas produktion av hormonet erythropoietin, EPO. Därför producerar hans kropp stora mängder EPO som får benmärgen att producera de syretransporterande röda blodkropparna. ”


Med denna berättelse inleder Kasper Lindberg sin artikel ”Framtidens doping ligger i generna”.
Det var 38 år sedan Mäntyranta vann OS med hjälp av sin naturliga genförändring, i dag forskas det intensivt på hur man, på kostgjord väg, kan modifiera de mänskliga generna, skriver Lindberg. Om forskarna skulle komma fram till hur man kan göra detta skulle det vara ett enormt framsteg för sjukvården, eftersom, skriver han, man på så sätt skulle kunna bota i dag obotliga genetiska sjukdomar. När man har kommit till det läget att man har förstått hur man kan förändra människans gener för sjukvårdens räkning är det inte särskilt svårt att förutse att genförändring, i form av gendoping, snart kommer att finnas inom elitidrotten, påpekar Lindberg.
Den här sortens doping skulle fungera så att idrottaren kan tvinga kroppen att tillverka olika hormon, t.ex. tillväxthormon eller EPO, hormon som i dag kan tillföras på medicinsk väg, men är förbjudet, alltså doping, poängterar Lindström. Det ”genEPO” som man sätter in är identiskt med de hormon som kroppen själv tillverkar, och blir därmed i stort sätt omöjliga att spåra, i alla fall med dagens testmetoder, betonar han.
Det har gjorts tester där man har satt in manipulerade gener i möss. Dessa möss har på bara några få veckor ökar till dubbel vikt, och blivit rena muskelknippen. Man skulle kunna använda sig av ungefär samma metod på människor, menar Lindström, och man har faktiskt gjort ett test på en döende cancerpatient, vilket tyvärr var resultatlöst. Forskarna har fortfarande inte kommit fram till varför det inte gav någon effekt, när det påverkade mössen så tydligt, skriver han.
Det finns tre olika metoder man kan använda sig av när man ska föra in nya gener i kroppen. Först konstruerar man några konstgjorda gener med de egenskaper som man vill ha, detta är inget svårt moment med de kunskaper vi har om människans DNA idag, framhåller Lindström. När man har generna kan man antingen injicera genmaterialet direkt in i muskeln, ta ut celler som man modifierar och sedan sätter in i kroppen igen eller så kan genmaterialet transporteras in i muskeln med hjälp av ett virus, fortsätter Lindström. Det sistnämnda är det som har visat sig mest effektivt.
Det finns många fördelar med genmanipulering, men det har också många nackdelar, påpekar författaren. När man väl har satt in de manipulerade generna, så är förändringen permanent. Om man skulle sätta in t.ex. en EPOgen kan detta leda till att man får blod som är lika tjockt och trögflytande som klister, eftersom halten röda blodkroppar är så hög. Enligt Lindström skulle så tjockt blod i många fall leda till hjärtinfarkt.
Men trots dessa risker kommer denna sor...