Krönika - Min resa i Europa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag packade mina väskor två dagar innan vi skulle åka. Målet var Polen, där jag skulle hälsa på några vänner. Jack skulle hänga med, han har aldrig varit i Polen förut, så jag och han skulle ta ett flyg ner till Krakow, där skulle vi bo hos min kompis Gosia och sedan åka med tåg till Warszawa, vara där lite och sedan ta ett tåg vidare mot Białystok. Allt verkade vara så enkelt och välplanerat. Men med min otur dubblad av Jacks vanliga otur blev det mer komplicerad. Vi fick ta ett tidigare flyg till Gdańsk, och där byta plan och flyga över till Warszawa. Allt blev så rörligt på grund av nåt fel, kanske ett plankrasch, som uppstod på Krakows flygplats.
Bara för att våran restid blev ändrad så plötsligt kom vi nästan för sent till flygplatsen. Men tack och lov så hann vi. När vi gick ombord och satte sig på våra platser, hörde vi flygvärdinnan i högtalaren:
– Hej och välkomna ombord på Air Buzz 306 mot Gdańsk i Polen! Ni är jättevälkomna och jag tycker att det är jätteroligt att vi har just er som våra passagerare. Vädret är ganska mulligt nu…
Jag lyssnade inte på henne längre. Vad var det för något? Vi borde lyfta när som helst och där satt hon och babblade på. Det var konstigt. Hon borde stå framför oss och berätta om säkerhetsreglerna, var nödutgångarna fanns, hur man tar på sig en flytväst osv. Och till slut hörde jag:
– … och som jag sa, det är jättetrevligt att ha er ombord, men tyvärr blev det något fel med signalen och vi kommer inte att lyfta först om tre kvarter. Hela besättningen är jätteledsen med det finns inget vi kan göra åt det. Än en gång ber jag om ursäkt.
Sedan fortsatte hon på polska och engelska.
Jag blev inte direkt glad av det jag hörde… 45 minuter försening! Tänk om vi kom för sent till vårt flyg till Warszawa från Gdansk! Vad skulle vi göra då? Ta nästa plan? Ta tåg? Som vanligt började jag att bli nervös. Jack såg på mig och sa att jag inte ska oroa mig, att allt kommer att ordna sig. Jag litade verkligen på det han sa. Annars skulle jag bli förbannad på den icke skyldiga flygplatsen.
Efter oroliga 40 minuter startade planet. Jag var glad att vi äntligen lyfte. Om jag ska vara ärlig så sov jag hela resan, ett och en halv timme. I Gdańsk hade vi lite tur i oturen – planet till Warszawa väntade på oss. Tio minuter efter att vi har landat var vi tillbaka i luften igen, med huvudstaden som vårt mål den här gången.
Warszawa väntade på oss med skinnande sol och kall vind. Sommaren var i full gång. Det var tyst och skönt och trots att det bor så många människor där verkade alla vara bortresta. Förmodligen så var de det också. Vi tog tunnelbanan från flygplatsen till tågstationen. Där lämnade vi våra väskor och tog en promenad ner till centrum.
I centrum såg vi ”Palace of Culture and Science” eller Kultur- och vetenskapspalatset. (Palac Kultury i Nauki, förkortad PKiN) Vi gick in och tog hissen upp till taket, eller högsta våningen snarare, för att kunna se den underbara utsikten över Warszawa. Jack blev förvånad över hur stor staden var. Vi kunde se allt, från Belweder till statsparken. Vi beundrade utsikten en stund, sedan tog vi oss ner igen. Jack tvingade mig att ta trappan. Han tyckte att det skulle bli roligt, men istället blev det en onödig tids slöseri. Jag blev trött och lite tjurig, eftersom jag visste att vi kommer att gå mycket i själva stan, och jag ville gärna ha mina krafter kvar. Men ändå vart det bättre än att gå uppför trappan, fast Jack skulle ändå inte ha blivit trött. Han har verkligen bra kondition.
Efter den långa färden nerförtrappan i PKiN gick vi till centrum. Jack beundrade den stora palmen som reste sig mitt i rondellen, den förstenade kungen som håller utsikt över staden - Zygmunds staty, byggnaderna som har blivit helt förstörda under Andra Världskriget och nu har blivit återuppbyggda och Warszawas stolthet - en staty av en sjöjungfru, som håller i ett svärd och en sköld och är figuren som man hittar på Warszawas vapensköld. Han stannade lite längre vid just den statyn, jag vet inte varför, men kanske för att sjöjungfrun var halvnaken…
Vi gick runt och beundrade huvudstaden i två timmar. Sedan var vi tvungna att gå tillbaka till tågstationen och ta tåg till min hemstad, Białystok. Under resan frågade jag Jack vad han tyckte om Warszawa.
– Ja, om jag ska vara ärlig, så tycker jag att den är häftig, men det finns mycket föroreningar och för många människor. Såg du det? Bilköer finns på varje korsning! Jag fattar inte hur de som bor här står ut med det!
– På nåt sätt – mumlade jag. – Białystok är mycket mindre, men fortfarande tio gånger större än Katrineholm…
- Tio gånger? Hur mycket folk bor där egentligen?
- 300 tusen. Svarade jag med ett leende.
Jack himlade med ögonen och blundade sedan. Efter en stund sov han djupt.
I Białystok såg jag genast våran välkomstkommitté. Min morfar och min kusin, Roxy, var där. Morfar såg på mig kritiskt, men ändå glatt. Roxy kastade sig över mig.
- Zuza! Gosh, I missed you. Look at you! Is that a new sweater? How are you darling? Is that he? O my God, you’re really lucky that you got that hunk. What was his name…? J… ?
- Jack, nice to meet you. Svarade min pojkvän lite generad. Jag log och kramade om honom. Medan Roxy babblade på kom min morfar fram till mig och gav mig en kram.
– Hej, ropade han på polska. Så du tog honom med dig ändå.
Jag svarade inte. Jag bara log.
Sedan hände något som förvånade min morfar mycket. Jack gick fram till honom och skakade hand.
– Dzień dobry… hälsade han lite blygt. Miło mi pana spotkać.
– Aaaah! Dzień dobry! Svarade min underbara morfar väldigt förvånad. Mi także miło! Efter det log han.
Resan hem till mina morföräldrar gick bra, fast tog lite längre tid än vad vi hade väntat oss. Morfar körde lite omvägar, så att Jack fick se en del av staden. Roxy pratade oavbrutet, men bara på engelska, så att Jack också kunde förstå. Men det var inte lätt, för att hon hade en stark Manchester-brytning.
Eftersom Białystok är en ganska ”ny” stad, så har den inte så många gamla byggnader eller andra platser man brukar besöka. Den är helt enkelt ingen turiststad. Det ända som är bra för turism i Białystok är att staden ligger så fint geografiskt. Länen min hemstad ligger i heter Podlasie och är en dem vackraste i Polen. I Podlasie ligger flera nationalparker, vackra, vilda platser. Det var något jag ville visa för Jack, fast jag var ganska så säker på att han har redan sett sådant förut.
När vi kom hem hälsade min mormor på oss. Hon har förberett en speciell middag (det började bli lite sent) med bara polska rätter. Där fanns naturalvisst żurek (en slags soppa), bigos (en rätt av kål, kött m.m.), Ryska piroger (som i ryssland kallas Polska), hembrygd saft och (enligt mig) det godaste: olika slags polska korvar, som med polsk osötat bröd och osaltat smör var alldeles underbara.
Jack gillade mest żurek och bigos. När vi hade ätit oss mätta gick vi till våra rum och började packa ut. Men mormor stoppade oss och förklarade att vi skulle åka på Magdas födelsedag till Litauen. Litauen? Jag tvekade. Magda var min bästa väninna sedan jag var två - tre år gammal. Fira tjugonde födelsedag i Litauen verkade inte riktigt vara hennes grej. Magda var två år äldre, lite kortare än jag, snygg som få och hade trevlig personlighet. Ibland, när jag var mindre, var hon min idol, ett exempel jag gärna följde. Sedan jag flyttade till Sverige har vi förlorat mycket kontakt, men vi trivs bra tillsammans. Hursomhelst, jag undrade vad Magda fick för sig för att åka till Litauen.
Medan vi var fortfarande i Białystok visade jag för Jack stadens centrum. Vi gick på en Musée (vad den heter kommer jag inte ihåg) där det fanns flera olika slags vapen, från medeltiden till Andra Världskriget. Jack var fascinerad, men jag hade lite tråkigt. Fast det sade jag inte såklart.
Efter museet gick vi till en vacker och gammal kyrka, Fara eller Farny kallas den (men det har inget att göra med det svenska ordet). Fara är en kateder. Den är enorm, vacker, byggt i neo-gotisk stil med rött tegel.
Vårt nästa mål blev mitt favoritställe i Białystok – Wedels chokladdrickeri. Wedel är en polsk choklad som jag älskar. Chokladdrickeriet är ett dyrt ställe, med lyxig inredning som de flesta tjejer skulle älska. Jag gillar den fast man betalar alldeles för mycket och chokladen är så sött att man mår illa innan man hinner dricka upp det.
När vi kom hem med en massa påsar (jag passade på och shoppade medan vi ändå var i stan) stod det många bilar utanför Magdas hus (hon bor mittemot mina morföräldrar). Jag glömde att vi skulle iväg samma dag. Aj då. Men vi var i alla fall inte försenade. Vi kom in, hälsade på min mormor och morfar, tog en snabb dusch och åt en snabb lunch. Sedan ringde det på dörren. Min kära bästis undrade om vi var klara. Jag ropade på Jack och Roxy, hämtade mina väskor och sedan gick vi. Där stod redan alla som skulle hänga med: hennes pojkvän Konrad, bror Mateusz och några av hennes kusiner. Vi hälsade på alla och sedan satte vi oss i bilen. Mateusz körde, Magdas kusin Hubert satt på passagerarsäten bredvid, jag, Jack och Roxy i mitten och längst bak Magda med Konrad. Vi körde iväg, omedvetna om vad som kommer att hända oss.

Litauen

Det vart sent på natten när vi äntligen kom fram till Vilnius. Magda bokade hotellet i förväg, så vi hade inga problem. Under vägen till Vilnius hände inte mycket. Vi stannade en gång för att fika och gå på toa. Jag frågade Magda hur hon fixade det med ett födelseparty i Litauen. Hon svarade bara att jag får veta mer sen.
Jag blev väckt vid åtta tiden av Jack. Han lät mig aldrig sova. Den här gången förklarade han att Magda ville att vi skulle gå ner till restaurangen och äta en gemensam frukost. Jag var trött, men jag gick upp och duschade. Sedan gick vi ner till restaurangen, där vi träffade alla andra. Vi var tio stycken – jag, Jack, Magda, Roxy, Konrad, Mateusz, Hubert, Sebastian – Magdas andra kusin med sin flickvän Ania och Huberts flickvän – Kamila. Jag kände dem inte bra, men tillräckligt för att kunna prata lite smått. Jag satte mig bredvid Magda. Plötsligt såg jag en man i en kavaj komma fram. Han log till Magda. Hon log tillbaka.
– Hej och välkomna till Litauen! Ropade han. Jag kommer från Party Lotto Polen och vill gärna meddela att eran kompis, Magda, vann hos oss organisering av en fest! Så här är vi nu, och jag ska berätta om för er att inte ens hon vet vad som kommer att hända. Ikväll startar partyt, och om två dagar är ni tillbaka hemma. Men fram till kvällen kan ni göra vad ni vill. Vi ses, ungar!
Jag såg på Magda. Hon verkade väldigt lycklig. Jag gratulerade henne vinsten. Sedan åt vi vår frukost, lite upphetsade. Vi pratade med varandra, och undrade vad Party Lotto har tänkt sig för party. De var kända för fina fester med många kändisar och vi visste, att Christina Aguilera var i Litauen just idag på sin Europaturné. Men allt men kunde göra var att gissa olika scenarier.
Efter frukosten gick vi ner till stan. Vi hade tänkt oss att vandra runt lite när vi ändå var här. När vi gick runt och beundrade den flera hundra år gamla staden, råkade vi gå förbi ett hus där det stod: Tu mieszkał Adam Mickiewicz. Jag och mina Polska kompisar blev fascinerade. Adam Mickiewicz var en av Polens mest berömda romantiker, alltså poet, och vi hade aldrig hoppats på att få gå i samma hus som han gick runt i. Jack och Roxy blev inte lika imponerade.
I Vilnius finns det över 30 stycken gamla kyrkor. Det är en imponerande siffra. Vi var på väg till Aušros Vartai som det kallas i Litauen, eller Gate of Down som det heter på engelska (ingen aning vad den heter på svenska). När vi gick förbi ett skyltfönster såg jag en affisch, där det stod:
”Vinn en resa till Spanien! Allt du behöver göra är att anmäla dig till Orbis Travel och svara på frågan: Hur långt är det mellan Helsingfors och Reykjavik?”
Jag och de andra stannade. Det var en intressant fråga. Men det som gjorde den ännu mer intressant var det att jag kunde svaret. Vi gick in i resebyrån. Jag gick fram till kassan och frågade om tävlingen var fortfarande giltig. Kvinnan i kassan såg på mig lite sned, och svarade att det var den. Jag log, tog en blankett och började fylla i den. Roxy tjuvkikade på vad jag skrev. När jag skrev klart, frågade hon hur jag visste att det var 2 451km mellan båda huvudstäderna. Jag berättade om Backpacker, ett projekt jag gjorde i åttan. Jag fick IG på den, men något kom jag ihåg.
När jag lämnade in mina uppgifter och skulle gå därifrån, stoppade kvinnan mig. Jag såg undrande på henne. Hon log, tog min hand och skakade den.
– Congratulations, you are our 999 customer this month! You have a right to pick one of ours travel set, and go to one of those places tonight! You will get a ticket for two persons, a hotel, food and more stuff on the place. Two lovely days! What do you say?
Alla som följde med in stod bara och gapade. Jag måste säga att jag själv inte såg mycket smartare ut. En resa för två personer alldeles gratis! Två långa dagar som man kan spendera i ett valfritt land! Jag jakade glatt. Jack höll med. Kvinnan log brett.
- You only have to pick a country now, and sign under here.
Nästa 20 minuter var vi upptagna med all pappersarbete. När vi blev klara gick vi till Aušros Vartai och tog några bilder på den vackra målningen av Maria Gudsmoder som finns där. Tavlan är dekorerad med guld och har stor betydelse inom katolicismen. Många troende kommer ditt varje år. Det var en vacker tavla.
När vi kom tillbaka till hotellet började vi packa. Magda såg på oss utan ett ord. Vi kom överens över att vi stannar på partyt till klockan tio, eftersom vårt flyg går halv elva. Orbis Travel skulle hämta oss vid Trio Arenan, platsen partyt skulle vara på. Jag undrade om hon var svartsjuk över att hennes vinst inte var lika lyckligt lottad…
Partyt visade sig vara alldeles lyckad. Vi var på en konsert av Christina Aguilera, sedan släppte vi loss på en club i ett VIP rum, med Christina som våran gäst. Vi alla fick hennes autografer och inte bara det…
Tio minuter i tio rusade jag och Jack ut ur The Trio Club. Vi vinkade hejdå till alla, och åkte iväg till flygplatsen. Där checkade vi in och gick ombord på planet. Lyckligtvisst fick vi platser i första klassen. Snart därefter var vi uppe i luften.
Eftersom det var redan mörkt såg vi inget utanför fönstret. Jag undrade vart vi var på väg. Resan var som en överraskning, alltså vi fick välja en siffra och de lottade vilket land, eller vilka länder det skulle bli. Jag var oerhört glad.
Resan tog fyra timmar. Jag sov på dem mjuka, sköna fåtöljerna. När vi kom dit var klockan bara två på morgonen. Vi blev bussade till hotellet och där kollapsade jag. Jag var utmattad. Jag sov djupt till klockan tio, då jag vaknade av ett bekant ljud.

Grekland – Kreta

Jag såg ut genom fönstret, och det första jag såg, var havet. Det djupa vattnet drog sig från vänster till höger och mötte horisonten rakt framför mig. Ljudet från vågorna, fiskmåsarna, den salta lukten – allt påminde mig om en sommar många år sedan... När jag var bara tolv år gammal… plötsligt så visste jag var vi var. Jag kunde inte ha fel. Kreta!
Jag sprang ner till receptionen, där en glad grek hälsade på mig. Jag började ställa en massa frågor, från var någonstans på Kreta vi var till vad klockan var. Jag var så glad! Jag sprang barfota ut, på det varma stengolvet över till andra sidan av hotellet. Jag visste redan att alla hotell hade en egen pool, trots att de låg bara 20 meter ifrån havet. Jag hade inte fel. Där fanns det en stor bassäng, med en bubbelpool, en liten ö i mitten som det stod solstolar på och naturalvisst det bästa – en vattenbar. Jag gick fram och beställde färskpressad apelsinjuice. Man kan säga vad som helst om Grekland – men det finns inget bättre än grekisk färskpressad apelsin- och vattenmelonjuice.
När jag tog den sista klunken från mitt glas, såg jag Jack uppe på balkongen. Jag vinkade till honom. Han vinkade tillbaka och försvann in i lägenheten igen. Efter en kort stund kom han ut igen, med badbyxor och simglasögon på. Jag skrattade.
Vi tog en simtur i bassängen, och sedan en lång promenad på stranden. Det vi kom fram till var att vi var i Iraklion, Kretas ”huvudstad”. Vi bestämde oss att åka till palatset i Knossos. Det var bara ruiner kvar, med ändå mycket imponerande. Förr i tiden utföll ett enormt vulkanisk utbrott på ön Santorini, som ligger omkring 145km ifrån Kretas kust. Utbrottet, eller eruptionen, skapade en gigantisk flodvåg. Forskarna påstår att flodvågen var 300 meter hög. Sanningen är, att kraften var så kolossal, att flodvågen svämmade över Kreta och på sån sätt tog slut på den minoiska civilisationen. Santorini är en vulkanisk ö, och vid utbrottet, förutom flodvågen, hände en annan orealistisk sak – mer än hälften av ön försvann upp i luften.
Vi hittade en buss som gick till Knossos och hoppade ombord. Jag var så glad att jag tog med mig min digitalkamera! Det var väldigt varmt, men i skuggan av olivträd gick det att stå ut med värmen. Vi vandrade omkring i flera timmar, fascinerade av platsen vi befann oss på. Grekerna påstod att i palatsets källare var en labyrint och i den bodde ett kreatur, till hälften tjur, till hälften människa. Han kallades för Minotaur. Historien om minotauret är bara en av flera. Alla dem är lika intressanta.
Vi var tillbaka i hotellet vid åtta. Det var redan mörkt. Vi gick ner till centrum och letade efter en restaurang vi kunde äta middag på. Det tog lite tid, för att i hade många krogar att välja på. Till slut åt vi tsatsiki och moussaka, med ett glas grekisk vin. Vin är mycket billigt i Grekland, kanske på grund av att de odlar vindruvorna där. Efter maten tog vi en promenad på stranden i månskenet. Vi hade enorm tur, för att vi såg en av naturens underverk – små vattensköldpaddor som var på väg ut ur äggen och ner till havet. Det var den vackraste, mysigaste saken jag någonsin hade varit med om. Tyvärr så kom många stora fåglar och festade loss på de små försvarslösa varelserna. Men så fungerar näringskedjan och vi visste, att det inte fanns något vi kunde göra.

När jag vaknade nästa morgon kom jag på att det var våran sista dag på Kreta. Samma kväll skulle vi iväg till Spanien – men vart någonstans visste jag inte. Eftersom planet gick på eftermiddagen det ända vi gjorde var att shoppa och bada i havet. När det blev dags åkte vi till flygplatsen och efter en lång stund var i luften igen, den här gången på väg mot Pyreneiska halvön. Jag frågade flygvärdinnan vart någonstans vi skulle – och hennes svar muntrade upp mig. Alltså nu var det dags för Katalonien och Barcelona!

Spanien

Det första som jag lade märke till var den svala luften mot min hud. Trots att solen sken med all sin kraft så var man tvungen att bära en långärmad tröja. När vi skulle hämta vårat bagage, träffade vi genast på problem. Allt var bara för vackert för att kunna vara sant, så där slutade drömmen. Mitt bagage var borta. Jag visste inte vad som hände. Jag gick till informationen och frågade vad som hände. Unga killen som stod bakom disken började genast förklara, att mitt bagage kunde inte bara försvinna, att den kom säkert med och att vi kommer att hitten den snart. Hans ivriga tal avbröts av en telefon. Han pratade snabbt på spanska och när han lade ifrån sig luren, förklarade att det har blivit något misstag och att mitt bagage skickades till… Island. Jag blev helt paff. Island? Varför i hela friden skickades mitt ända väska till Island? Killen lugnade mig och berättade att de kommer att skicka väskan hit så fort som möjligt. Men jag såg något konstigt i hans blick, han ville inte möta min. Jag frågade vad var det han inte ville berätta. Han harklade sig, men upplyste mig om att de inte väntade sig något mer flyg från Island i veckan. Det var en onsdag, imorgon skulle vi tillbaka till Polen. Jag blev orolig. De kunde skicka bagaget direkt till Polen, jag skulle kunna klara mig en dag. Men jag kom på en bättre ide.
Jag frågade när nästa plan till Island gick och hur mycket det kostade. Killen vid disken blev förvånad, men han checkade snabbt i sin dator och kom med att det blir imorgon kväll, och att det kostar 50€ mer än resan till Polen. Jag log. Jack såg på mig med ”du tänker väl inte…?” blicken. Jag log ännu mera. Jag frågade om det vore okej att vi bokade om våran resa och istället till Polen reste för Orbis Travels pengar till Island, betalade skillnaden och resan tillbaka med egna pengar. Receptionisten tyckte att det lät okej. Vi klargjorde saken med ett telefonsamtal till resebyrån och senan sov vi djupt på vårt hotell i Barcelona.
Medan staden vaknade långsamt till liv var vi på väg med tunnelbanan till Sagrada Familia – arkitektens Antonio Gaudis största verk genom tiderna. Kyrkan började byggas år 1882 och är ännu inte färdigt. Den är både vacker och inspirerande, enorm men välplanerat i minsta detalj. Det som är helt enastående är att nästan varje segment av katedern är unik. Du hittar inte samma detalj två gånger. Antonio Gaudis verk är insp...