Det är nu eller aldrig

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Regnet öser ner i Linköping. Det är i mitten av november och ovädret har bara börjat.
David vaknar av att väckarklockan ringer på hög volym. Han sätter sig upp i sängen och sträcker på sig för att bli lite piggare. Han känner hur tårarna sen igår kväll har torkat på hans kinder. Han försöker minnas hur hip-hopgänget slog ner honom på skolgården. Hur de slog honom tills han blödde. De var sju mot en. David hade inte en chans att försvara sig. Det har han aldrig. I hela två år har hip-hoparna plågat honom med sina sjuka lekar.
David går i åttan och vill bara försvinna och aldrig komma tillbaka. Han vill bara falla ihop och dö så han slipper smärtan.
David ställer sig till slut upp. Hela rummet är stökigt och dammigt. Kläderna och skolböckerna ligger utspridda över hela golvet och samlar damm. Han går fram till den stora spegeln och betraktar sig själv med avsmak. Han har långt svart hår och gröna ögon. Hans smala och svaga kropp är nästan full med blåmärken efter alla slag som han tagit emot ifrån hip-hoparna.
David klär på sig och gör sig i ordning inför skolan. Han tar på sig sina svarta kläder och nithalsband. Han vet att han kommer bli mobbad idag igen på grund av sin klädsel och musiksmak. Men det skiter han i. Hip-hoparna kan ta hans pengar och lunch. Men musiken kan de inte ta ifrån honom. Musiken är det enda som håller David vid liv.
David släcker taklampan i sitt rum och låser dörren efter sig så att hans mamma eller hans storasyster inte kan gå in och snoka bland hans saker, som de brukar göra när han inte är hemma. David går ner till köket och äter frukost. Han kollar snabbt på klockan och skyndar sig att äta upp så han inte missar bussen. Han tar på sig skorna och jackan och småspringer till busshållplatsen medan regnet faller ner. Han hinner precis dit. David känner allas blickar på honom. Han känner hur de skrattar inombords åt honom och tycker att han är ett missfoster. Hip-hoparna sitter säkert längst bak och snackar skit om honom och planerar hur de ska slå ner honom idag på skolgården.
David sitter längst fram i bussen så att de inte kan se honom. Han sitter ihopsjunken på sätet och lyssnar på sin ipod. Musiken får honom att glömma det mesta av hans liv. Men ibland när han mår riktigt dåligt kan inte ens den hjälpa honom. David har inga vänner heller som han kan få stöd av.
Bussen stannar utanför skolan och eleverna går av och går in i den stora byggnaden. Det är klotter överallt på väggarna och skåpen. Skräp är utspritt kring papperskorgarna och tuggummin är fastkletade på väggarna. Allt är fult och smutsigt. De enda vännerna David har i skolan är spindlarna som finns lite här och där. Men städerskorna dödar dem jämt.
David lägger in sina grejer i sitt skåp och går sen till engelsklektionen. Han sätter sig längst fram vid fönstret och tittar ut medan läraren har en genomgång om verb och substantiv. Regnet har bildat stora pölar ute. David minns hur han brukade hoppa i dem när han var liten. Han minns den tiden då han var glad och hade åtminstone en kompis som alltid var där för honom. Han hette Tim och såg David som världens bästa och snällaste kompis. Men Tim svek honom och gick över till hip-hopgängets sida. Nu blir han slagen och mobbad av killen som brukade vara hans bästa kompis.
Klockan går sakta och verkar stå still. När lektionen äntligen är slut går David till ännu en lektion. Lektionerna är i alla fall bättre än rasterna då han måste gömma sig i sitt hörn av skolan så att mobbarna inte hittar honom.
David hatar den här sjuka världen och alla människor i den. Det finns inget större hat än hans för männsikorasen och det här helvetet han lever i. Ibland kan han sitta i flera timmar och komma på flera hundra anledningar till varför man borde hata världen och Människorna. Han vill bara ta fram ett gevär och skjuta skallen av dem. David skulle inte känna något medlidande alls.
Efter ännu två tråkiga lektioner börjar den plågsamma lunchrasten. David ser sig om för att se om hip-hoparna är i närheten av honom. Det är de inte. Han går ut på skolgården och sätter sig vid trädet i sitt hörn där han för det mesta tillbringar sina raster om inte hip-hoparna får tag i honom först. David är den enda som känner till den platsen. Det är hans hemliga gömställe som han aldrig tänker låta någon ta över. Det har varit hans hörn i två år och kommer vara det tills han slutar nian.
David sitter med ryggen mot trädet och tänker. Regnet fortsätter att falla ner och bildar stora pölar. Han är alldeles sjöblöt men det struntar han i. Han älskar hur de kalla regndropparna rinner nerför hans kinder. David tänker på hur lycklig han var som liten och njöt av varje sekund av livet. Han hade en kompis och sin musik. Det var allt han behövde för att vara glad. Men nu när allt är förändrat så har hans lyckliga liv förvandlats till ett helvete. Nu har han bara musiken kvar och knappt den kan hjälpa honom.
Just när David stänger ögonen och njuter av regnet hör han skratt som han till hundra procent känner igen. Skratten kommer närmare och närmare. ”Fan…” tänker David och inser att de har hittat hans hörn. Han öppnar ögonen och känner hur den välkända rädslan i hans kropp blir större och större.
David ser sig omkring och försöker se om det finns någon utväg därifrån. Men det enda han ser är skolans höga väggar. Han ser dem framför sig och blir blek av åsynen! David försöker skrika efter hjälp men lyckas inte. Han får inte ifrån sig ett enda ljud på grund av hans rädsla. David ser hur hip-hoparna kommer gående mot honom. Paul är störst av dem och han har en kniv i sin ena byxficka. De andra är lite mindre och inte lika starka.
David ställer sig upp och försöker springa ifrån dem men han lyckas inte. Adam får tag i honom och håller fast honom i armarna bakom ryggen så att det gör ont. Paul börjar slå honom i magen och sen sparkar han David på benen så att han trillar ner på marken. David ger ifrån sig låga skrik som troligtvis ingen hör förutom hip-hoparna.
”Snälla, sluta” lyckas David klämma fram.
Hip-hoparna skrattar åt honom och fortsätter att trakassera honom.
”Satanistjävel, du borde dö för din misslyckade musiksmak och deprimerande klädstil” viskar Paul i hans öra och tar tag i Davids tröja och drar upp honom så att han står upp igen. Han tar fram kniven ur hans ficka och håller den mot Davids hals. David är alldeles blek i ansiktet och börjar må illa.
Plötsligt får David mod nog att säga ifrån.
”Gör det då ditt hip-hopkräk. Döda mig!” säger han.
Paul blir förvånad över hans ord och hans grepp om kniven hårdnar. David känner den kalla och vassa kniven mot hans hals och ser osäkerheten i Pauls blåa ögon.
”Vågar du inte?” viskar David så att bara Paul kan höra honom. ”Din fega jävel.”
Paul trycker kniven hårdare mot Davids hals och skakar. ”Kom igen Paul, vi drar” säger Tim. Men Paul står kvar som om han inte hörde vad Tim sa. Plötsligt tar Roger tag i Paul och lyckas dra honom därifrån. De andra kollar snabbt på David och går sen snabbt efter Paul och Roger.
David vet att det här inte kommer förändra någonting. Nästa vecka kommer de att vara på honom igen.
Hela hans kropp skakar och han börjar plötsligt frysa. David går sakta och vinglande till sitt skåp och hämtar sina grejer och ser hur alla glor på honom och hånflinar. David går ut igen och ringer till sin mamma och ber henne att komma och hämta honom. Han säger att han har ont i huvudet och orkar inte vara i skolan. David vill inte att hon ska veta han blir mobbad i skolan. Hon skulle bara börja lägga sig i.
På vägen hem berättar hon att hon, hans syster och hans pappa ska åka iväg till Stockholm över helgen. De ska åka redan ikväll. David kommer att vara ensam hela helgen. Det är han glad för. Det är inte ofta han får vara ensam hemma.
När de kommer hem går David upp till sitt rum och vilar. Han orkar inte tänka på vad som hänt idag. En stund tror han att han glömt det helt och hållet. Men så fort David ser ett blodigt sår på sin högra arm så minns han varje sekund av vad som hände. Han somnar efter cirka tio minuter.
Plötsligt vaknar David. Han kollar snabbt på klockan som visar halv sju. Han har sovit i fem timmar. Han går ner till köket för att dricka vatten. Han ser en lapp på kylskåpet som hans mamma har skrivit till honom. Det står:

Jag, Ida och pappa har åkt iväg till Stockholm nu. Vi ville inte väcka dig när du sov. Jag har köpt mat så det räcker och godiset är i skåpet längst till vänster. Ha det så bra nu. Kommer hem på söndag kväll. Älskar dig.

David går ut på deras lilla balkong och sätter sig på den blåa stolen. Han kan se hela torget därifrån. Hela stan är nästan öde. Det ösregnar ner på gatorna och det ser ut att bli översvämning i stadens sjö. Som tur är så har balkongen ett tak stort nog att skydda David mot regnet. Han tittar långsamt på den nästan tomma stadens gator. Det är skräp överallt runt omkring papperskorgarna, trasiga lyktstolpar vars lampor som flimrar och en massa klotter på väggarna som en massa ungdomar som inte kan måla har ritat.
Plötsligt får David en känsla som han känner igen. Det är en känsla blandad med hat, sorg och rädsla. Det känns som att han skriker inifrån sin kropp. Det gör ont och David får ont i huvudet.
David går in igen i lägenheten. Han ställer sig framför den stora spegeln i hallen och ser på sig själv med samma avsmak som igår. Davids gröna ögon fylls med tårar som han försöker hålla tillbaka. Han lyckas inte. Tårar rinner nerför hans bleka kinder och droppar ner på golvet. Han känner sig misslyckad och meningslös och önskar att han kunde stoppa sitt lidande.
Plötsligt erfar David en stark känsla som säger åt honom att han måste göra något åt det. ”Det är nu eller aldrig” säger han till sig själv framför spegeln. Han vet inte riktigt hur han ska stoppa det. Han vet ett sätt i alla fall som han har läst på Internet.
David går in i köket och gör mer än en liter is i ismaskinen. Medan ismaskinen är igång hämtar han två lakan och går in i badrummet med dem och klär badkaret med dem så att han inte ska halka i det. Han fyller badkaret med varmt vatten. Han tar också dit en penna, papper, en flaska alkohol och en stor och vass kökskniv. David går in i köket igen och tar ur alla isbitarna ur ismaskinen och häller dem i en stor hink som han bär in i badrummet. Han tänder ett par ljus och sätter på U2’s skiva. Sen släcker han taklampan och sätter sig i badkaret i det varma vattnet. David lägger hela vänsterarmen i hinken med isen i och njuter av musiken.
Badrummet är mörkt och har bara ett lagom stort fönster. Badkaret ser nästan ut som en kista med ett grönt lock. På golvet står en rätvinklig låda med Davids namn på.
David har satt upp en turban på huvudet för att håret inte ska vara i vägen. Han tänker på alla underbara minnen från barndomen. Då var han åtminstone lycklig och tyckte om sitt liv. Nu är bara allt ett smärtsamt helvete. David tänker på hur hip-hoparna har plågat honom nästan varje dag i skolan. En gång förföljde de till och med honom hem. Den dagen var en av de värsta dagarna. De slog honom nästan medvetslös och kallade honom hemska saker. Han tänker på hur de kommer att plåga honom hela nästa vecka om han inte gör det här.
En timme har gått nu. Davids arm har domnat av. Han tar upp den ur hinken och nyper sig hårt i den för säkerhets skull. Men han känner ingenting. Känseln i den har försvunnit helt och hållet. Det känns som om att han inte ens har någon vänsterarm längre.
David tar tre djupa andetag och tar upp kniven. Han börjar skära längs handleden där den möter handen. Blodet börjar sakta rinna. Sen skär han cirka fyrtiofem grader ner rakt över handleden. David börjar må illa. Men han tänker inte låta illamåendet stoppa honom. Han skär sen ner i mitten av armen och slutar när det plötsligt börjar göra ont.
Davids arm är nu full med djupa sår och blod. Vener är avhuggna och förstörda. Men om han ska förblöda till döds måste han skära av artären som ligger bakom venerna. Det är många som gör misstaget att sluta skära när de har skärt av venerna och tror att de ska lyckas dö på det sättet. Men det är artären som måste skäras av om man ska dö.
Badkaret är fullt med blod. Det är till och med blod på det gråa golvet.
David tar upp pennan och pappret och skriver ett avskedsbrev till sina föräldrar. Han skriver att han kommer sakna dem, vilket inte är helt sant. Hans händer skakar me...