Tage Lindboms ''Modernismen''

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tage Lindboms "Modernismen" är en kronologisk genomgång av och överblick över modernismen som sekulariserande kraft. Man möter här ideologierna som pseudoreligioner, den reaktionära 1800-talsromantiken, fascismen och kulturradikalismen. Vi ledsagas fr.o.m. 1200-talet genom århundradena från aristotelismen och William Occam, Roger Bacon och Martin Luther, Jean-Jacques Rousseau och John Locke, John Stuart Mill och Karl Marx, alla på ett eller annat sätt företrädare för och utvecklare av det som Lindbom låter ingå i begreppet modernism.

Lindbom beskriver modernismen som ett kontrastbegrepp till traditionalismen, och här möter vi det kanske mest centrala och åtminstone mest väsentliga i Lindboms teorier, nämligen hur modernismen är väsensskild från det traditionella tänkandets metafysik i det att förstnämnda världsbild successivt avsäger sig den gudomliga, vertikala hierarkin. Världen blir därför endimensionell, och människan ser endast det horisontellas oändlighet. Lindbom noterar hur rumsbegreppet - som förnekar såväl antikens "begränsningar" som den traditionella medeltidens tankar om universell andlighet - tar sig uttryck i renässanskonsten, men till skillnad från exempelvis Oswald Spengler, så tycks inte Lindbom på samma vis se detta "faustiska" djup som det yttersta uttrycket för vår europeiska kultur sedan förra millennieskiftet, utan fokuserar i stället på hur rumsbegreppet även i konsten är ett av många attribut hos den sekulära modernismens avståndstagande från den kristna traditionalismen. Djupdimensionen blir inte ett uttryck för det transcendentala, utan för en "jordisk", empirisk kosmologi.

Enligt modernismen består världen av enskildheter - världen ses inte längre som en enhet. Det är så här individualismen och det kvantitativa får en formulerad idélära. I och med detta träder också lekmannen fram; det hierarkiska skall inte besitta makt, bara utföra uppgifter, medan folket bestämmer på jämlikhetens grund och all högre sanning förnekas. Jämlikhetstanken är möjlig just p.g.a. den tidigare nämnda bristen på det tvådimensionella, och det bidrar dessutom till att den historiska cykeln rätas ut.

Sanningen, som tidigare alltid fanns och skulle efterlevas, skall nu upptäckas. Under liberalismen skapas den moderna staten, där debatten skall ge sanningen och friheten, vilket ekonomiskt motsvaras av den fria konkurrensen. Mot detta ställer Lindbom de ändlösa konfliktmöjligheterna och att den ekonomiska konkurrensen, trots allt, inte är "självreglerande", utan leder till frestelsen till monopol. Marxismen skall bli lösningen på den kapitalistiska katastrofen, och man skall återgå till "det ursprungliga", men detta traditionella tema tolkas modernistiskt och materialistiskt av Marx, med "slavmoraliska" grunder. Det är med rätta som Lindbom ser Marx som ännu en profet i en öken. Inte heller konservatismen eller romantiken är tillfredsställande; inte heller dessa kan hindra modernismens ström, då de till syvende och sist ändå följer modernismens "endimensionalitet".

Efter 1800-talsromantiken enas Tyskland, första världskriget bryter ut, och när USA tar del i kriget står president Wilson som antiauktoritär väktare av en demokratisk världsordning. Den "faderlösa ordning" som modernismen nu lyckats utlösa innebär en kris hos människorna, och Lindbom kommenterar:

"Vi kan tolka krisen i sociologiska, politiska, moraliska, psykologiska termer, vi kan stämpla de reaktiva fenomenen, fascismen, som omognad, recidiv, barbari, men vi kan ej bestrida, att Europas människor för första gången i sin historia möter osäkerhet och otrygghet, fruktan och lidande utan att möjligheten finns att gripa efter en beskyddande fadershand."

Fascismen önskar återskapa det metafysiskt vertikala, och Lindbom pekar på hur denna rörelse vittnar om de "i folkdjupen slumrande traditionella krafterna". Demokratin förtiger dock detta hos fascismen folkliga stöd, och lyckas på så sätt skapa en förenklad hotbild. Hitlerismen i sin tur bryter både med den kristet-traditionella och med den västerländskt-demokratiska natursynen, genom att framhäva överlevnadens tematik. Nationalsocialismen har återupprättat något tvådimensionellt, men Hitler är gudlös, menar Lindbom, och Führerns elit är antiaristokratisk. Rörelsen i Tyskland befinner sig i en motsägelsefullhet, mellan det traditionella och det moderna.

Modernismen har hittills kämpat för sitt liv, men året 1945 innebär dess slutgiltiga seger. Den innebär att modernismen till fullo kan agera ut sitt sanna jag. Under liberalismens första tid uppstod en tomhet, som fylldes med framstegstanken, som var en historisk process. Nu är det i stället så att framstegtanken ersätts med gränsöverskridandet, utan mål. Modernismen, avslutar Lindbom, utmynnar i en självförintelse.

Tage Lindboms litterära stil är tämligen koncis och klar, men han tenderar av och till att upprepa sig, vilket sänker och nästan fördummar det behagliga tempot, men vi är fortfarande långt ifrån den nästan oläsliga "Västerlandets framväxt och kris" från 1999. Det är inte fråga om någon konstnärlig parallellism, utan det tycks snarare handla om dålig litterär känsla eller kanske rent av om ett svagt minne. Kapitlen om fascismen och kultur...