Ninas Resa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När boken börjar är Nina som vilken judisk flicka som helst, nästan. Hon går på Abaskolan i Lódz, hennes hemstad i Polen.
Hon ska åka till Amerika och bli den första i hela skolan att åka över atlanten. Hennes mamma Fanjas
släkt flyttade till New York och det är 26 år sedan dem träffades sist. Fanja hade aldrig berättat om sin livshistoria
för någon, så ingen vet varför hon själv stannade i Polen, trodde hon. Hon säger att det var för att hon pluggade till läkare i Belgien,
och sedan tappade kontakten med sina släktingar. Båtresan skulle ta tio dagar och det här blir Ninas första långa resa någonsin. Väl framme
bemöts familjen av en massa vinkande släktingar vid kajen i New York. Det var bara Nina och Fanja som åkte, hennes far Artur och hennes bror
Rudek blev kvar hemma i Polen. Nina skulle komma att trivas i New York, för hon skulle komma att stanna där längre än väntat

Månadstrippen blev sedan till år. Ett år bodde Nina hos hennes släktingar i New York. Fanja, hennes mor åkte hem när det var planerat.
Nina började i skolan och fick flytta runt en hel del hos släktingar. En dag skulle dem skriva en uppsats om vad dem ville bli när de blev stora.
Nina visste inte. Hon tänkte länge. Hon somnade, och en dag när hon vaknade kom hon på det direkt - Hon ville bli läkare. Hennes mor Fanja hade
också varit läkare, eller ja. Hon hann aldrig klart med sina studier, och ingen i hennes familj visste varför, men släktingarna gjorde det.
Fanja hade flyttat till Belgien för att plugga medicin, väl under vistelsen träffade Fanja en man, som hon tyckte mycket om. Hans mor var dock väldigt
tveksam mot den fattiga Fanja och på dödsbädden sa hon ''''''''Snälla, du kan väl lova att inte gifta dig med dendär Fanja?'''''''' Mannen nickade.
Och tog kort senare sitt eget liv, eftersom han själv måste älskat Ninas mamma väldigt mycket.

I USA var allt som det brukade, men Nina längtade hem. Uppsatsen hon skrev om sitt drömyrke hade varit jättebra och lärarna var väldigt nöjda.

Hemma i Lódz var allt som vanligt. Förutom att kriget började ta sin fart. Familjen Rajmic var judar och tvingades fly.
Men som sagt, kort efter Ninas hemkomst var allt väldigt bra, i skolan hade hon ett rykte om att vara den första i Abaskolan som åkt över atlanten.
Hon blev ordförande i flera klubbar men sparkades eftersom hon blev väldigt uppblåst och bossig.

1938 lämnade familjen Rajmic sitt hem av säkerhetsskäl. Deras hembiträde skulle bli kvar. De skulle inte ses på fem år, nästan prick på dagen fem år. Familjen Rajmic och en stor del av deras släkt flyttade till Warzsawa, Polens huvudstad i hopp om att det skulle vara en säkrare plats.
1939 utbröt kriget. Warzsawas judar var tvungen att flytta in i något som kallas ett Getto. (1940) Gettot uteslöt judarna från den ariska rasen, som bodde på ''''andra sidan'''' muren som byggdes för att skilja dem åt. Till en början var faktiskt Gettot en riktigt trivsam plats minns Nina, hennes farmor och farfar och hennns fastrar och farbröder var ju också där. De bodde i en lägenhet, allihopa. Utrymmet var inte speciellt stort, men det led inte Nina av. Problem med mat fanns inte alls vid den här tiden, det gällde att tidigt skaffa jobb och knyta kontakter. Det gjorde familjen Rajmic väldigt bra. Första tiden i Gettot fanns allt, affärer av alla olika sorter, med mat, kläder och annat man kunde behöva, ja till och med en glasskiosk. Men det gällde att ha pengar och smycken, för många kunde den bli livsavgörande. På dagarna sysselsatte sig Nina med att gå i skolan, vilket egenligen var illegalt och strängt förbjudet. Men skolan var smart och bytte undervisningsplatser hela tiden för att undvika misstankar. I skolan lärde sig Nina allt möjligt, till och med att göra skokräm, ja allt möjligt. Skokräms tillverkning, skulle hon ha nytta av senare i livet.

Ninas farmor hade följt med till Gettot även hon, hon var senil och visste knappt var hon var. Berättade Nina i boken. Men hon dog ganska kort efter ankomsten och henns farfar blev utom sig av sorg, hans dagar hade så länge varit anpassade efter att sköta Ninas farmor, så hennes farfar dog kort efter sin fru.

Gettot var fullt i folk. Friska och sjuka. Många började få brist på mat medans andra klarade sig jättebra. Ninas föräldrar hade båda jobb i gettot, och hennes Bror Rudek också.

Sommaren 1942 blev en sommar alla skulle komma att minnas. Tyskarna blev aggresivare än någonsin. Hade man inte hunnit rymma från gettot var det kört för dem flesta nu. Ninas familj klarade sig, med tur. 85% av Warszawagettots befolkning tömdes och depoterades till gaskamrarna i lägret Treblinka. Rykterna vad många om vad som hänt, men alla kom fram till en sak, eftersom ingen hade hört någonting som lovat från dem flesta fanns det bara en sak att tro. De var döda. Rykterna om gaskamrarna kom och stämningen blev dålig. Det var bara att vänta in döden, för för dem flesta skulle den snart komma ikapp

Nina hade tagit sin stundent nu och fick jobb på en tygfabrik, de lagade saker. Speciellt skjortor. Skjortorna kom tillbaka hela tiden, och blodigare än någonsin förut. I gettot hade Nina fått många vänner, bland annat Elusia, Lusia & Schymon. Lusia hade blivit bortdepoterad under sommaren -42, medans de andra hade turen att stanna kvar. Av Ninas vänner från skolan i gettot var dem flesta redan borta.

Ninas bror Rudek hade knytit många kontakter under åren som gick, bakom muren, med den ariska befolkningen. Vissa var villiga att hjälpa, andra skulle anmäla direkt. Och blev en arisk person dömd för att ha hjälpt en jude, var det onekligen dödsstraff.

Under Ninas vistelse i gettot hade hon en otrolig tur, tillexempel när hon hade en pistol mot huvudet, och hennes mammas skrik gjorde så ont i tyskens öron att han inte sköt utan bara daskade till henne i huvudet. Som den gången när hon stod först i kön med sin gröna lapp. Den gröna lappen innebar att man fick stanna i gettot och fortsätta jobba, men stod man långt bak i kön spelade inte färgen någon roll, dem med grön lapp kunde bli depoterade ändå. Och en annan gång när det var utvalsdags hade Nina och hennes mamma ställt sig sist i kön, och Ninas bror räddade dem genom att låssas vara en tysk polis. Onekligen hade Nina enorm tur under hela sin vistelse i Gettot, den skulle hjälpa henne att överleva.

_________________________


Boken var väldigt bra, lite småseg i början, men det släppte faktiskt efter ett tag. Det kändes overkligt att Nina alltid hade en sån tur, för det var turen som alla gånger räddade hennes liv. Boken är skriven så att Nina berättar men Lena skriver runt om. Boken är nog ingen bra högläsningsbok, den passar bättre att läsa tyst. Man ska nog vara intreserad av andra världskriget för att orka med den. För förstår man inte så kan jag tänka mig att man lätt ger upp.

_________________________


Nina Einhorn 1925 - 2002
Efter krigets slut valde Nina att plugga medicin, hon ville slutföra det hennes mor aldrig gjort. Hon blev mycket framgångsrik. Hon träffade en man och gif...