Kalabaliken i Bender med Karl XII

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han vägrade ge upp, om han inte visade sig stark inför sina mannar skulle de aldrig mer följa honom i strid. Det fanns inget han avskydde mer än människor som gav upp.
Han hade alltid hållit sitt ord, alltid varit den modigaste i hela sin armé och befunnit sig i spetsen, i större fara än någon av de tusentals män han hade i sitt följe.
Han ropade inte ”gå dit” när de stred. Han ropade ”kom hit”.
Och nu befann han sig där, i ett brinnande hus i en liten by vid namn Bender i Turkiet. Taket föll ned mot honom och två av hans mannar när de i panik försökte släcka elden med de många vinbuteljerna de alltid tog med sig i strid. Elden blev bara värre och för sina två mannars skull bestämde han sig för att springa ned till ytterdörren, på vilken ett femtiotal turkar bankade och slog för att han skulle komma ut.
Han visste att han borde ha gett sig av hem till Sverige för länge sedan, men pengarna skulle inte ha kunnat täcka de väldiga kostnaderna det innebar att skicka hem tusentals soldater och deras fruar och barn, för att inte tala om alla de hungriga hästar som bar dessa människor! Folket hade blivit allt mer missnöjda med deras snyltande i staden, och droppen som fick bägaren att rinna över hade varit när de svenska trumpetarna ställt sig på balkongen i den svenska ambassaden och spelat hetsig svensk musik, till svar på de turkiska musikanterna, vilka spelade turkisk krigsmusik. Nu ville staden Bender att de skulle ge sig av.

Han sade åt sina mannar att kasta sina mantlar över huvudena då de rörde sig mot trappan som ledde till dörren. Röken inne i byggnaden var så tät att de knappt såg någonting.
Med beslutsamhet grep han tag i sin värja och höll upp den framför sig. Med den andra handen höll han sin musköt, vilken tjänat honom väl under alla år av krig.
Han skulle anfalla folket utanför byggnaden.
Med sina två mannar bakom sig sparkade han upp dörren och drog manteln av huvudet så att han kunde se de människor han inom kort ämnade förinta. De stod stilla och såg förvånat på honom, varpå han log belåtet.
Nu skulle han svinga sin värja och i triumf lämna platsen, men vid sitt första kliv ut mot folkmassan hakade den högra sporren på stöveln fast i den vänstra, och han föll platt mot marken.
Omedelbart kastade sig de turkiska männen på honom och försökte slita loss delar av hans uniform – en belöning väntade nämligen den man som kunde bevisa att denne hade tillfångatagit kungen. Inom kort var den blåa uniformen halvt sönderriven.

Han hade planerat att lämna staden på sina egna villkor, med högburet huvud ridande på sin häst Brantklipparen, till ljudet av invånarna som ropade beklagande över att han måst ge sig av. Dock blev det inte som han tänkt sig, insåg han där han låg i nävarna på folket som bar honom ut ur staden. Om inte det där fördömda vinet hade gjort elden i huset värre, skulle han ha kunnat hinna hämta sin filt han sovit under och släcka den. Han bestämde sig nu för att aldrig mer dricka denna förrädiska dryck. Sagt och gjort – han drack inte ett enda glas i resten av sitt liv, efter denna dag vi numera ka...