Våra sinnen.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Våra sinnen.

Sinnesorganens uppgift är att skydda sinnescellerna och att fånga upp och leda specifika retningar, till dessa sinnesceller. Sinnescellerna omvandlar retningar till nervimpulser som går genom nervceller upp till sinnescentrum i hjärnan. Då får man information om den omgivning man befinner sig i.

1. Synen.
Ögat är sinnesorganet för ljus.
De flesta människor föds med två ögon. Dessa två ligger inbäddade i fett i kraniets ögonhålor. Varje öga har en såkallad pupill som sitter i regnbågshinnan i ögat. Pupillen reglerar hur mycket ljus som får komma in beroende på dess storlek. I mörker vidgas pupillen och släpper in mer ljus, i dagsljus sluts pupillen och släpper in mindre ljus. Det är viktigt att pupillen kan minska ljusinsläppet vid starkt ljus för att inte skada sinnescellerna i näthinnan. Andra saker som kan påverka pupillstorleken är droger, samt nervimpulser i sympatiska nervsystemet som vidgar pupillen och impulser i parasympatiska systemet minskar pupillen.

Ögat har formen av en glob, som är en geléartad massa, denna kallas för glaskroppen. Ytterst på globen befinner sig senhinnan som vi ser som ögonvitan, framtill övergår den till hornhinnan, som är genomskinlig.
Globens innersta lager kallas för näthinna, i näthinnan finns det sinnesceller som reagerar för ljus och som sänder nervimpulser via synnerverna till syncentrum i hjärnans baklob. Mellan senhinnan och näthinnan ligger åderhinnan, den innehåller blodkärl och är väldigt viktig för försörjningen av näring och syre till ögat.

I den främre delen av ögat övergår åderhinnan till strålkroppen. Strålkroppen är en ringmuskel som håller uppe linsen med hjälp av trådar.
Framför strålkroppen övergår åderhinnan till regnbågshinnan, också kallad iris, den bestämmer ögats färg.
Området mellan linsen och hornhinnan kallas för främre ögonkammaren och i den finns en klar vätska som kallas för kammarvattnet.

Ögat skyddas av ögonlock och ögonfransar och om man skulle komma emot hornhinnan eller ögonfransarna så utlöses det en reflex som gör att ögat sluts.
Tårkörtlarna utsöndrar tårvätska som håller hornhinnan fuktig och innehåller bakteriedödande egenskaper, genom att man blinkar så skyddar man ögat mot uttorkning. Kanalerna töms i näshålan, därför blir man oftast snuvig när man gråter.

Ögat rör sig med hjälp av 6 ögonmuskler. Ögats rörelser är ofta samordnade med hjälp av nervkopplingar. Om ögonmusklerna inte rör sig normalt samordnade så säjer man att ögonen skelar. De rör sig inte lika.
Ljusstrålarna bryts i ögat med hjälp utav hornhinnan, kammarvattnet, linsen och glaskroppen, men det är bara linsen som kan reglera ljusbrytningen. När man tittar på nära håll så bryts ljusstrålarna kraftigare än när man tittar på långt håll, detta är för att man ska kunna få en klar bild på näthinnan.

I ögats näthinna finns det två slags synsinnesceller, dessa kallas för tappar och stavar, de registrerar ljus. Stavarna kan registrera svart och vitt ljus och de svarar för skymning och mörkerseende, de är mycket känsliga. Stavarna kan inte urskilja färger och därför ser man allt i grått och svart på natten.Tapparna däremot kräver mera ljus för att de ska kunna reagera och de kan urskilja fina detaljer och färger.
Varje öga har ca 150 miljoner stavar och 5 miljoner tappar. Det finns ett område alldeles bredvid synnerven som enbart innehåller tappar. Området kallas för gula fläcken, när man fixerar blicken på ett föremål så kommer bilden att falla på denna fläck och med hjälp av tapparna så kan man detaljgranska bilden. Man säger att gula fläcken svarar för det direkta seendet. Området utanför gula fläcken innehåller mest stavar och ger inte så detaljrik information, det ger ett indirekt seende.

När ljusstrålarna träffar näthinnan påverkar det ljuskänsliga, kemiska ämnen som förändras och i sin tur påverkar till nervimpulser i synnerven. I stavarna kallas ämnet för synpurpur. När man har varit i solljus och går in i ett rum som är mörkt så tar det ett tag för ögat att vänja sig till mörkret för att det är slut på synpurpur.

Där synnerven går ut ur ögat finns det inga stavar och tappar på näthinnan och där kan inte ljus registreras, denna plats kallas för blinda fläcken.
Synnerven går ut från ögats bakre del och in i kraniet här korsar synnerverna delvis varandra, detta kallas för synnervskorsningen. Synnerven går in till syncentrum.

Hjärnan har förmågan att bedöma avståndet, detta kallas för djupseende.
Avståndsbedömningen förbättras om man kan titta med båda ögonen samtidigt.

Översynthet:
Om avståndet mellan linsen och näthinnan är för kort så faller bilden bakom näthinnan, detta kallas för översynthet. Detta kan avhjälpas med glasögon som har konvexa glas som hjälper linsen att sammanbryta strålarna.
Närsynthet:
Om avståndet mellan linsen och näthinnan är för långt så bryts ljuset för mycket så att skärpan hamnar framför näthinnan. Felet kan avhjälpas med konkava glasögon.
Åldersynthet/Långsynthet:
Det börjar vid 40-50 årsåldern. Linsen blir stelare och kan inte förtjockas tillräckligt, strålarna kan då inte brytas och man får svårare att se på nära håll.
Långsyntheten/åldersyntheten liknar översyntheten och kan avhjälpas med konvexa glas.

Astigmatism:
Ojämnheter i hornhinnan eller linsen gör att ljuset bryts på fel sätt, detta går att avhjälpa med glasögon.

Färgblindhet:
Ögat har tre sorters tappar som ser blått, grönt och rött. Ofta beror färgblindhet på att någon utav dessa sorter fattas eller finns för mycket av.



2. Lukten.
Luktsinnet finns i näsan. I taket av näshålorna finns det luktsinnesceller placerade i slemhinnan. Från dessa sinnesceller går nervtrådar genom benet i näshålans tak till luktcentrum i hjärnan.
Sinnescellerna påverkas av olika ämnen i luften och kan registrera gasformiga ämnens karaktär. Man kan uppfatta en mängd olika dofter, ca 10 000. Vi har däremot väldigt dåligt luktsinne om man jämför med många olika djur t.ex. som har många flera luktsinnesceller.

Luktsinnet tröttnar snabbt på nya dofter, när man utsätts under en tid så vänjer man sig med oangenäma dofter. T.ex. att man kan vänja sig vid rökdoft om man vistas ett tag i ett rökigt rum. Detta kallas för adaptionsförmåga. Frisk luft kan återställa sinnescellerna så att dom på nytt reagerar.

3. Smaken.
På tungans knottriga yta finns det små slemhinneutskott som kallas för pappiller, de utger smakorganen. Runt om varje pappill finns det ett dike som behåller lösningarna som ska avsmakas, där finns de flesta sinnescellerna, de kallas för smaklökar. Smaklökarna kan känna fyra olika smaker. Längst bak på tungan känner man besk smak, på sidorna känner man sur smak, på främre delen av tungan känner du salt smak och allra längst ut på tungspetsen känner du söt smak.
Sinnescellerna reagerar på ämnen som är lösta i saliven. Barn har tätare med smaklökar över hela tungkroppsryggen, därför har barn annan smakuppfattning än vuxna. Smak och lukt kompletterar varandra. Under måltiden så kommer ämnen upp i näshålan och blir registrerade av luktsinnet som är mycket känsligare än smaksinnet, det vi upplever som smak är ofta i själva verket lukt. Vilket bevisas av att när man är förkyld har man ingen smak.

4. Känseln.
Känseln kan förmedla beröring, tryck, smärta, värme och kyla. Detta kallas för retningar. Alla de här retningarna har en speciell typ av receptor som registrerar.
Receptorerna kallas för känselkroppar. Olika känselkroppar är specialiserade för olika typer av retning. Undantaget är smärta som registreras av de fria nervändarna och saknar receptorer. Känselkropparna sitter olika tätt på olika delar av kroppen, t.ex. har läpparna och fingertopparna väldigt många känselkroppar medan ryggen inte alls har så många. Känselkropparna sänder impulser till ryggmärgen och hjärnans känselcentrum som ligger uppe på hjässan, bakom stora fåran.
Hudtemperaturen registreras av köld och värmereceptioner. Den kan registrera temperaturer från +10 grader till +45 grader.
Tryckreceptorer finns i huden och omkring leder, senor och muskler.
Impulserna från dessa receptorer tillsammans med beröring från huden svarar för att hjärnan uppfattar kroppens och armar och bens läge. De är viktiga för att man ska kunna ändra kroppens läge och ställning.
Även här kan känselceller avtrubbas såkallad adaption. Kroppen vänjer sig vid retning. Känselkropparna för beröring avtrubbas fort, därför känner man inte kläderna på kroppen. Smärta är en varning på att kroppen tar skada av behandlingen.
För att skydda människan från yttre skador är nervändarna belägna i hudens yttre delar. Ett skrubbsår gör mycket mera ont än ett djupt skärsår.

5. Hörseln.
Örat är sinnesorganet för balans och ljud.
Sinnescellerna är väl skyddade i vartdera tinningbenet.
Örat består av ytteröra med öronmussla, hörselgång, mellanörat och innerörat.
I ytterörat fångas ljudet upp av öronmusslan och leds vidare till hörselgången där de möter trumhinnan som vibrerar i takt med ljudvågorna. Trumhinnan är placerade längst in i hörselgången, bakom den kommer mellanörat med sina tre hörsel ben, hammaren, städet och stigbygeln. Dessa ben är sammanfogade med varandra och leder trumhinnans rörelse vidare till innerörat. Hörselbenen förstärker trumhinnans svängningar. Stigbygeln som har kontakt med innerörats hinna, som kallas ovala fönstret, överför svängningarna till snäckan där det finns en vätska i spiralvridna gångar. När vätskan kommer i svängning då buktar runda fönstret in och ut i samma omfattning som i det ovala fönstret. I snäckan finns det hörselcellerna som kan omvandla svängningarna till nervimpulser. Hörselcellerna sitter på ett membran som är mjukare närmare snäckans topp och hårdare nära ovala fönstret. Snabba vibrationer (höga tonerna) påverkar bara det styva membranet och långsamma vibrationer (låga toner) påverkar den mjuka delen av membranet. Det finns olika hörselceller för olika typer av toner, höga och låga toner. Hjärnan kan via hörselnerven avgöra vilken ton som hörs.

Örontrumpeten har som uppgift att se till så att luftrycket är lika stort på båda sidorna av trumhinnan. Örontrumpeten är en kanal som går mellan svalget och mellanörat.
För att den ska öppnas och utjämna tryckskillnader snabbt kan man behöva gapa och svälja. T.ex. då man startar och landar i ett flygplan, då kan man tugga tuggummi för att förhindra detta tryck, annars så ”slår det lock för öronen”.
Om trycket skulle vara högre på ena sidan av trumhinnan spänns den ut och blir inte lika rörlig och då hör man sämre.

Öroninflammation
Bakterier kommer in i mellanörat via örontrumpeten och orsakar en infektion med varbildning. Detta ger i sin tur ett ökat tryck i mellanörat samt en buktande trumhinna och smärta och sämre hörsel. Om trumhinnan spricker rinner varet ut i hörselgången.
Öroninflammation kan man lätt få vid förkylning. Då örontrumpeten svullnar igen och luftningen av mellanörat uteblir så trivs bakterierna bättre där.

Ljudstyrka anges i decibel (dB). Om ljudstyrkan överstiger 120 dB upplever man ljudet som smärtsamt. Om ljudstyrkan är med än 85 dB under längre tid kan man få hörselskador. Det svagaste ljudet som örat kan höra ligger nära 0 dB
Tonhöjden mäts i hertz (Hz), det är antal svängningar/sekund.
Ett friskt öra kan höra frekvensen mellan 20 till 20 000 Hz.
Nedsatt hörsel
Orsaken kan vara bullerskada, som innebär skador av hörselceller i innerörats snäcka. Dessa skador kan inte läkas. Det man kan göra är att förebygga bullerskador genom att använda hörselskydd.
Stigande ålder påverkar hörseln så att man har svårt att höra höga toner.

Tinnitus
Tinnitus är när det tjuter i öronen, det är mycket vanligare än man tror. Speciellt bland ungdomar. Det vanligaste är att man får det av att lyssna på hög musik ofta eller att man är på konserter. Tinnitusljudet kan finnas i öronen jämt eller bara under tystnad eller uppkomma under stress. Tinnitus kan vara så extremt att man inte klarar av ett vanligt jobb, för att det tjuter och brusar så högt att man inte orkar med något. Tinnitus är obotligt, däremot kan man lindra sjukdomen genom att lyssna på lugn musik på låg volym.


Vårat balanssinne fungerar med hjälp av det speciella balansorganet i innerörat. I balansorganet ingår tre båggångar och två hinnsäckar. Båggångarna är fyllda med en vätska och på varje båggång finns en utbuktning som innehåller en grupp sinnesceller. Runt sinnescellerna sitter det en geléartad massa som sticker ut i vätskan i varje båggång. Båggångarna ligger i tre olika plan för att man ska kunna uppfatta rörelser i alla olika lägesförändringar. Huvudets rörelser påverkar vätskan i båggångarna som i sin tur ändra gelémassans läge. Detta uppfattas av sinnescellerna som skickar signaler till hjärnan som blir informerad om rörelserna och läget. Jag tror att det finns tre olika båggångar som är vinkelräta mot varandra för att alla rörelser och lägen ska kunna registreras och tas upp av sinnescellerna och vidare till hjärnan. När man åker karusell så hinner inte vätskan i båggångarna med att tala om det rätta läget. Därför kan man bli yr i huvudet.

6. Hormonerna.

Hormoner är ämnen som avges från olika endokrina körtlar i kroppen och sprids i hela kroppen där de påverkar olika organ.
Skillnaden över att överföra impulser genom nerverna och hormonerna är att hormonerna avges från körtlar direkt in till blodet och kan påverka många celler i kroppen.
Kroppen har flera hormonproducerande körtlar och de viktigaste är hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, bukspottskörteln, binjurarna och könskörtlarna (även kallade äggstockarna och testiklarna).
Hypofysen har ungefär storleken som en ärta och sitter på undersidan av hjärnan. Den har en överordnad ställning. Den avger bl.a. tillväxthormon, hormon som påverkar sköldkörteln (TSH - thyroideastimulerande hormon) samt avger hormoner som påverkar testiklar, äggstockar med att bilda könshormoner. De påverkar också njurarna att ta tillbaka vatten in i blodbanan.
Om en människa får för lite tillväxthormon under tillväxten uppstår dvärgväxt, och motsatsen ifall en människa skulle få för mycket tillväxthormon skulle det leda till jätteväxt. Tillväxthormonet kallas för STH.
Sjukdomarna som har med hormoner att göra kallas för hormonrubbningar.
Det finns tre vanliga hormonrubbningar, den ena berättade jag om alldeles nyss, den kallas tillväxtrubbning. Sen har vi Struma och Diabetes också.

Struma kan också kallas för sköldkörtelförstoring. Det finns två olika sorters struma.
Vanlig struma och giftstruma. Vid vanlig struma förstoras bara sköldkörteln men hormonbalansen rubbas inte. Vid giftstruma däremot bildar sköldkörteln för mycket hormoner och den sjuke får en för hög ämnesomsättning och blir varm, svettig, skakig, hjärtklappning, nervös och går snabbt ner i vikt. Man kan behandla struma genom medicin, bestrålning eller operation. Brist på sköldkörtelhormon kan leda till underfunktion av sköldkörteln med trötthet, fetma och torr hy. För detta kan man ta konstgjort hormon som heter Levaxin.

Diabetes kan också kallas för sockersjukan. När man får diabetes avger bukspottskörteln för lite insulin till blodet. Insulinet påverkar cellerna så att det tar upp socker från blodet. En människa som har diabetes får brist på socker in till cellerna och blodsockerhalten ökar. Ett kännetäcken för diabetes är onormal törst, trötthet, socker i urinen, avmagring och stark lukt ur munnen. Diabetes kan behandlas med hjälp av tabletter eller dagliga injektioner av insulin med hjälp av en spruta eller pump. Genom att ta urinprov eller blodprov upptäcks för hög sockerhalt.

Binjurarna avger många olika hormoner, adrenalin är ett av do...