Är det någonsin moraliskt försvarbart att avrätta en människa?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Är det någonsin moraliskt försvarbart att döda en människa? En fråga som kanske inte är en av världshistoriens största filosofiska frågor men titt som tätt kommer upp som ett allmänt spörsmål. En fråga som har aktualiserats på sistone i och med verkställningen av dödsstraffet på Iraks forna diktator Saddam Hussein. Västvärlden tar officiellt avstånd (ja eller stora delar av den) men medan några buar jublar andra. En förbrytare fick sona för sina brott enligt hans eget folks lagar, rätt eller fel?

En utilitarist skulle säga nog säga att det är helt okej att döda/avrätta en människa, så länge det hjälper till att maximera lyckan i världen (så länge summan av lyckan blir större än summan av olyckan). Utilitaristen bryr sig därför inte om vilket sammanhang det gäller. Men här sätts den rätta handlingen åt sidan istället för den ”goda” och individen och människan som sådan underordnas och blir medlet istället för målet. Jag skulle också vilja träffa den person som kan definiera och värdera lycka. Är din lycka värd mer än min? Är hennes värd mer än vår? Kan en människas lycka vara starkare än en miljon människors?

Pliktetikern sätter människan i första rummet, människan är målet inte medlet, och maximen av allt du gör ska kunna upphöjas till allmän lag. I fallet med dödstraff så var Immanuel Kant, pliktetikens grundare, positiv. Han menade att dödar man en oskyldig människa så har man förverkat rätten till sitt eget liv och ett samhälle som inte avrättar mördaren gör det sig också delaktigt i mordet. Men här får man skilja på att avrätta och att döda en människa då de bägge maximerna skulle bli ”att avrätta” och ”att döda” och de är skilda från varandra. Det Immanuel Kant var positiv till var avrättningen av mördare, men maximen skulle som sagt bli ”att avrätta” och ska man följa pliktetiken ska detta kunna upphöjas till allmän lag. Men avrättningar kan ske på fler sätt än att just vara kontrollerade avrättningar av mördare. Varje år sker avrättningar på ett eller annat sätt för att tjäna politiska, ekonomiska och personliga intressen och då skulle detta falla då det inte längre handlar om att avrätta skyldiga människor. Därför anser jag att Kant sa emot sig själv och gick emot sin egen moralfilosofi. En annan intressant frågeställning är om handlingen ”att ljuga” är moraliskt rätt. Enligt pliktetiken skulle det vara fel att ljuga, för om alla gjorde det skulle samhället falla, men detta betyder även att det skulle vara fel att ljuga för att rädda en annan människas liv.

Dygdetikerna däremot bryr sig inte så mycket om vilka handlingar vi människor utför, vilka handlingar som är rätt och fel, utan snarare om hur vi bör vara som människor utefter vår egen föreställning om vad som är en bra människa. Det man bör tänka på är att dygdetiken är en etiklära som inte syftar till att bedöma det moraliskt goda eller rätta i din handling utan att hjälpa människor att utvecklas moraliskt genom att se till att de innehar och lever efter de rätta dygderna. Det är därför enbart andra människor, som utgår från sina egna moraliska föreställningar, som kan bedöma om dina handlingar är moraliskt rätt eller fel. Så om en majoritet av mänskligheten tycker att det är okej att döda eller avrätta en människa så blir det också rätt. Så länge (!) det inte finns ett högre väsen (gud) som gett mänskligheten moraliska regler att följa och dessa då skulle inneha ett förbud mot att avrätta en annan människa. Men problemet blir då att man aldrig kan värdera en annan människas handlande då det inte finns definierade rätta eller fel handlingar, och samtidigt, vilka är de rätta dygderna som ska göra så att individen som sådan utvecklas maximalt moraliskt så att den vet om det är rätt eller fel att avrätta en annan människa?

Något jag anser att man bör tänka på när man diskuterar avrättningar av andra människor är att det finns mängder av olika scenarier där man faktiskt kan använda termen avrättning. Avrättning på grund av att man begått ett brott där straffskalan säger att döden är straffet (är detta i så fall det rättmätiga straffet?), hämndaktion, självförsvar, dödshjälp, avrätta någon för att på så sätt uppnå något, avrätta en för att rädda flera och så vidare. Och det är ”farligt” att generalisera. Kommer man fram till en slutsats om handlingen ”att avrätta” så gäller detta alla olika scenarier, och där har pliktetiken en klar nackdel. Det kanske är så att det finns tillfällen då det är rätt att avrätta en människa och tillfällen då det är fel. Men enligt pliktetiken kan en handling bara vara rätt eller fel och den som sådan skulle då inte gå att tillämpa. Jag själv utgår alltid från att det ”Finns inga regler utan undantag” och jag kan inte påstå att jag är en beundrare eller anhängare av pliktetiken. Det är en ädel tanke att alltid sätta människan i främsta rummet men som sagt har jag svårt att se att en handling bara kan vara rätt eller fel. Som exempel, jag anser att det kan vara fel att döda en oskyldig människa, men att ge en dödssjuk person som ligger i plågor dödshjälp ser jag snarare som en ädel handling istället för en avskyvärd.

Utilitarismen har här en klar fördel, en handling är aldrig rätt eller fel i sig utan det beror på om lyckan i världen maximeras av handlingen. Men förutom de uppenbara brister jag tog upp förut så kvarstår ju frågorna: Vem kräver att lyckan i världen ska maximeras? Är det viktigaste att en människa alltid är lycklig? Vad/vem säger att jag alltid måste handla för att göra andra lyckliga?

Jag anser att utilitarismen faller utan närvaron av en högre makt som kan säga att meningen med våra liv är att maximera lyckan. För som det är just nu kan jag inte anse att lycka är det viktigaste målet i världen. Men om man jämför utilitarismen med pliktetiken har ändå utilitarismen fördelen att man kan bedöma varje situation specifikt och på så sätt bedöma om handlingen är rätt eller fel och faller då inom min egen ram då man kan tillämpa ” Finns inga regler utan undantag”. Dock anser jag att man bedömer på ett felaktigt sätt med fel kriterier och fel bild av vad konsekvenserna bör vara. För att ta ett exempel; Vi har en hemlös man. Denne man har varken familj, vänner eller bekanta och ingen skulle sakna honom om han försvann. Men trots att denne man egentligen inte har någonting är han ändå fullkomligt nöjd med sin tillvaro. Men då har någon räknat ut att världens befolkning på 6 miljarder människor skulle bli lyckligare av att på fem minuter se denne man slitas itu av ett lejon på en nybyggd arena och denna lycka skulle vida överskrida den olycka som skulle drabba mannen. Sagt och gjort, mannen kastas in på arenan, slits itu av lejonet och världen blir lyckligare.

Detta är ett exempel som skulle kunna göras gällande om man funnit ett sätt att mäta lycka, och jag måste säga att jag finner utilitarismens brist på respekt för människoliv motbjudande. Jag lever själv efter tesen att ”Alla människor är inte lika mycket värda, men alla människoliv är”. Och då vi inte kan bevisa att det finns en högre makt eller ett liv efter detta (eller en reinkarnationscykel osv) får vi utgå från att varje människa har ett liv till förfogande, och vilken rätt har då en människa att döma någon annan till döden med motivet att öka lyckan i världen?

Nyttan med handlingen förfaller om utilitarismen får göras gällande och som jag sa tidigare ersätts den rätta handligen med den ”goda”. Jag anser då att detta inte är ett ”verktyg” med vilket man kan bedöma om en handling är rätt eller fel och man kan då inte besvara frågan ” Är det någonsin moraliskt försvarbart att avrätta en människa?”. Jag vill också påstå att pliketiken faller bort då denna är alltför ensidig och inte är flexibel nog att bedöma varje situation. För att befästa detta påstånde ska jag ge ett exempel; 1989 under revolutionen i Rumänien stormades presidentpalatset varvid rumäniens president och tillika diktator Nicolae Ceausescu greps. Han ställdes inför en militärdomstol som efter en sumarisk rättegång dömde honom till döden och avrättade honom. Ceausescu hade i flera år styrt sitt land med stalinistiska metoder och i princip gjort Rumänien till ett av europas fattigaste länder. Rumäniens folk såg problemet och gjorde något åt det och konsekvenserna blev avrättningen av Ceausescu och att problemen försvann.

Här ser vi nyttan av att utföra en handling som pliketiken anser vara fel. Dra bara en parallell till rådande läge i Irak, vissa andra faktorer måste givetvis vägas in men det finns många som anser att det skulle vara betydligt lugnare i Irak om Saddam fått en snabb dödsdom direkt efter att han blivit gripen.

Dygdetiken syftar som sagt bara till att utveckla människor moraliskt. Det blir då människor som själva får avgöra vad som är moraliskt rätt eller inte, så länge ett högre väsen inte är inblandat. Själva dygdetiken kan därför inte heller svara på om det är moraliskt rätt att avrätta en människa. Dock så utgår jag själv i viss mån från dygdetiken i mina egna slutsatser då jag menar att måste gå utanför alla moralfilosofiska termer och titta på människan i sig då det endast är h...