På tal om Afrodite - Ett grekiskt drama i amerikansk förpackning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

(Film av Woody Allen)

Den antika grekiska kulturen påverkar eller har påverkat det mesta i vår omgivning på ett eller annat sätt. Filmer är en av alla de saker som inte sällan har grekiska influenser, men det är inte ofta det syns så tydligt som i Woody Allens film ”På tal om Afrodite” (1995).

Precis som i så många andra av Woody Allens filmer får vi i komedin ”På tal om Afrodite” se Woody själv spela huvudrollen, som här är en liten och smal sportjournalist vid namn Lenny. Tillsammans med sin fru Amanda (Helena Bonham Carter) bestämmer han sig för att adoptera en son – Max (Jimmy McQuaid). Ju längre tiden går desto mer märks det att Max är en både intelligent och mycket söt pojke. Lenny bestämmer sig därför för att leta reda på Max mamma – övertygad om att hon är lika söt och intelligent som sin biologiske son. Lenny hittar efter många om och men mamman, som kallar sig Linda Ash (Mira Sorvino), men blir indragen i x antal komplikationer och problem då Linda inte är en vanlig skådespelare som Lenny trott, utan en porrstjärna. Linda och Lenny träffas mer och mer, samtidigt som Lennys egen familj drabbas av problem i och med bland annat Amandas otrohet…

”På tal om Afrodite” utspelar sig, som vanligt får man nog säga när det gäller Allen, i New York. I den annars ganska typiska amerikanska komedin med inslag av otrohet, porrfilmer, matchmaking och ett slut som är nästan helt sjukt - har Allen nämligen placerat ett grekiskt drama. Grekiska gudar och en grekisk kör – ett måste i ett klassiskt grekiskt drama - för handlingen vidare och guidar oss genom hela filmen. Kören kommer med kommentarer som ger filmen en stor del av sin komik och refererar ständigt till den grekiska kulturen med uttryck som ”hybris” och ”Deus Ex Machina”. Både sierskan Kassandra och den blinde siaren Teiresias från den grekiska mytologin finns med och för snabbt och smidigt filmen vidare genom att Allen till exempel lagt en kort sekvens där en blind man (förmodligen symboliserande Teiresias) berättar för Lenny att Amanda varit otrogen, istället för en tidskrävande scen där Lenny upptäcker det själv. Fiffigt, av Allen, som bär åsikten att en film aldrig behöver vara längre än 90 minuter. ”På tal om Afrodite” är aldrig tjatig trots många turer hit och dit, också detta tack vare siarna och kören som t ex. berättar att Lenny ringt Linda en andra gång istället för att vi tittare får se ytterligare ett telefonsamtal mellan de två.

Mixen mellan de två tidsepokerna och kulturerna innehåller inte bara kör och gudar utan Allen (för en gångs skull) och de andra lämnar ibland New York och förflyttas till en grekisk amfiteater där de träffar kören eller någon av de grekiska gudarna. Allt detta ger såklart filmen stora anakronistiska inslag, det största kanske när man i slutet ringer till Zeus för att fråga om hjälp men möts av en telefonsvarare. Allen har använt dessa anakronistiska inslag mycket väl och de bidrar verkligen till att filmen är rolig och känns unik och intressant.

Filmen kan dock, trots den för grekiska dramer karaktäristiska kören och en peripeti, inte klassas som ett riktigt grekiskt drama. De tre enheterna – en plats, en dag och inga bihandlingar – följs nämligen bara delvis och inte helt. Det finns inga direkta bihandlingar, möjligtvis den lilla historien med Amandas otrohet men det vi får veta om den är ändå en del av det stora hela. En plats stämmer bra om man bortser från att man helt plötsligt befinner sig i en amfiteater i det antika Grekland. Problemet kommer när vi kommer till tiden. Handlingen spänner nämligen över betydligt längre tid än en dag, från innan Max kom in i Lennys och Amandas liv, till flera år senare då Max nått 12-årsåldern och där vi dessutom får se åtminstone flera dagar.

Peripetin i denna komedi på temat familjerelationer och otrohet, kommer då Lenny börjar hjälpa Linda i utbyte mot att få träffa henne utan att betala för hennes tid. Här kommer Hades – underjordens härskare i den grekiska mytologin - också in i bilden, i form av Lindas hallick Ricky i porrbranschen. Han ser Linda och hennes ”kollegor” som ”sina flickor” precis som Hades ser Persefone som Hans i den grekiska mytologin. Hallicken är härskare över porrsällskapet som i sig är lite av en ”underjordisk” rörelse. Persefone, alltså Linda, är hans skådespelare i denna underjordiska industri precis som Persefone är underjordens gudinna i mytologin.

När Lenny drabbas av hybris i mitten på filmen drivs han av ett kontrollbegär över Linda, och blir nästan lika överbeskyddande som en kärleksfull far till en utsatt dotter. Lenny blir som Persefones pappa – Zeus – en Gud som i den grekiska mytologin kontrollerade hela sin omgivning. Persefone var dessutom inte bara Zeus barn utan även hans älskare, precis som Lenny blir Lindas älskare. Linda är som sagt dessutom i porrindustrin och har därför många älskare precis som Persefone. Att man ringer till Zeus och ber om hjälp mot slutet på filmen då Lenny och några andra befinner sig i amfiteatern, men möts av telefonsvararen kan ses som att Lenny inte vet lösningen, och eftersom han är Zeus så kan Zeus såklart inte hjälpa dem och låter bli att svara i telefonen.

Filmens titel, ”På tal om Afrodite”, har nog mest att göra med att Afrodite var kärlekens gudinna som hade många älskare, och filmen handlar mest om kärlek och allas olika älskare. Afrodite skulle dock kunna vara Amanda i vår komedi, då hon är den som under hela filmen symboliserar kärleken för Lenny och den hon är otrogen med. Amanda framställs dessutom som mycket vacker och har en ganska ful man – precis som Afrodite.

Precis som i många grekiska dramer spelar ödet en stor roll i ”På tal om Afrodite”. Ödets betydelse och den ironi ödet ofta bär på syns tydligt i filmen och bidrar även det till den humoristiska prägeln. När Lenny drabbats av hybris och därför försöker para ihop Linda med en kille tar det en massa tid och Lenny kämpar ständigt för att det ska fungera. Det gör det inte, utan istället kommer en annan kille – Don – nerfarande i en helikopter då Linda ledsen och förstörd sitter i bilen. Då kan man verkligen tala om en ”Deus ex machina”-händelse, men händelsen är också typiskt för den grekiska mytologin bara för att den är så pass osannolik. Osannolika händelser som gör historien mycket enklare är ju typiskt för denna mytologi, där det utan att någon blir förvånad kan komma t ex en flygande ko och lösa hela problemet. Här kommer istället en kille i helikopter från ingenstans och ställer allting till rätta.

Att både Linda och Lenny egentligen kämpade väldigt mycket för att Linda skulle få en trevlig kille som sedan bara dyker upp från ingenstans, är ett tecken på ödets ironi som också ofta förekommer i grekiska dramer. Ett exempel är i Oidipus där man gör verkligen allt för att Oidipus inte ska gifta sig med sin mor och mörda sin far men det är ändå precis vad som händer. I ”på tal om Afrodite” gör Lenny också allt, till och med ljuger för boxaren han försöker para ihop Linda med om att Linda är en hårfrisörska och ingen porrstjärna, och ljuger för Linda att boxaren är något helt annat än vad han egentligen är. Det är ju ganska uppenbart att det inte kommer att fungera, så en annan parallell till antikens dramer är kanske budskapet – att man inte ska försöka ändra på ödet eller översatt till New York-livet i filmen, det som redan från början är förutspått inte kommer att fungera. Linda och boxaren var ju helt klart inte gjorda för varandra, de var ödesbestämda att inte vara tillsammans och detta försökte Lenny ändra på mitt uppe i sin hybris.

Hela slutet i ”På tal om Afrodite” är också ganska typiskt för ett grekiskt drama. Lenny och Amandas kärlek blomstrar upp på nytt i amfiteatern under gudarnas beskydd och körens sång, och allting slutar med att Linda och Don tar hand om det barn Lenny och Linda fått tillsammans, medan Amanda och Lenny har hand om Max, som ju är Lindas och okänd faders barn. I de flesta grekiska gudasagor och dramer förekommer många äktenskap, otrohet hit och dit, barn med alla möjliga och allt sådant, och det är detta som gör just slutet så typiskt. Slutsatsen vi kan dra av allt detta är att både story, berättarteknik och personligheterna i Woody Allens film präglas mer än man från början kanske tror, av det antika greklands dramer.

På skådepelarinsatserna i ”På tal om Afrodite” är det svårt att komma med några stora klagomål. Woody själv passar perfekt som den lille och tanige men ändå ganska orädda Lenny med en drivande kraft betydligt större än man kan tro, och Woody gör det med bravur. Linda känns ibland lite överdriven, och trots att det säkert är meningen blir hennes gälla, hemska röst ibland lite för mycket – man blir galen på den. A...