Mia och Jasmine

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mia tittade ut över den asfalterade gården. I betonghuset mittemot bodde hon. Små barn lekte på den asfalterade gården. Mia skakade sitt blonda hår ur ögonen. Hon var naturligt blond, men alla trodde att det var färgat. Hon tyckte att hon såg ut som en riktig svenne, med blont hår och blåa ögon. Hon skulle mycket hellre ha brunt hår och gröna ögon, som Jasmine. Mia tittade på sin bästa vän där hon satt på golvet och tragglade spanska glosor. Jasmine såg verkligen bra ut. Hennes bruna hår klädde henne. De var henna hos Jasmine och gjorde läxor. ”Hej tjejer, hur går det?” Jasmines mamma Helen slängde igen ytterdörren. Hon hade vart på promenad med familjens två hundar, Musse och Mimmi. Mia hörde hur Musse dundrade ut i hallen mot vardagsrummet, där de satt. Hon slängde en blick på Jasmine; hon satt stel och rak i ryggen, som om hon var skrämd av något. Nu sprang Musse skällande in i rummet.

Jag springer. Hundarna skäller. Jag snubblar fram, snyftar. ”Jag vill inte dö” tänker jag. Men det är det jag ska göra. Dö. Ordet smakar illa i munnen. Hundarna springer efter mig, in i en gränd. Jag vänder mig om. De är så stora! Stora, dreglande käftar. Närmare, närmare… Jag orkar inte mer. Jag faller ned på knä. Jag är så utmattad, jag känner nästan inte smärtan när deras tänder borrar in sig i mitt kött och släpar mig bort…

Jasmine skrek till och slängde sig upp i soffan. Mia tittade förvånat på henne. Hela hon darrade som ett asplöv. Så skrek hon igen och rusade ut i köket. Musse stod och viftade på svansen. Mia sprang efter Jasmine och fann henne ligga avsvimmad över en köksbänk.

”Jasmine, Jasmine!” Hon var likblek i ansiktet. ”Jasmine, vakna!” Mia och Helen stod lutade över Jasmine. Helen skakade henne, och skrek till henne, men hon reagerade inte. Musse stod i dörren och tittade på dem, han viftade på svansen. Mias ben började skaka, det var som om de inte höll för hennes tyngd längre. Hennes huvud snurrade och hon satte sig ned. Hon hörde hur Helen suckade lättat, ”Har hon vaknat?” frågade hon. Helen nickade. Lite senare satt Mia och Jasmine på Jasmines rum. De pratade länge, men Mia vågade inte riktigt fråga vad som hade hänt och varför hon hade blivit så rädd för Musse. Det kändes som om det var för tidigt. Tillslut tog hon ändå mod till sig och frågade. Jasmine tittade ut genom fönstret. ”Jag vet inte.” sa hon. ”Jag vet inte.”

Mia sov över hos Jasmine den natten. Hon vaknade tidigt nästa dag. Hon tittade på Jasmine. Hon låg där så lugn, Mia undrade vad hon drömde om. Så plötsligt förändrades hennes ansiktsuttryck. Hennes ansikte skrynklades ihop och hon stönade, som av smärta. Mia tittade snabbt bort.

Lite senare på morgonen när de var på väg till tunnelbanan hade Jasmine en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Måste vi åka tunnelbana” frågade hon och tittade på Mia. Mia tittade förvånat tillbaka. ”Ja, det är klart att vi måste. Hur så?” Jasmine tittade framåt, rynkan i pannan blev djupare. ”Jag vet inte, det känns konstigt.” De var framme vid tunnelbaneuppgången. Mia gick ned. Hon tittade bakåt. Jasmine stod kvar. ”Men gud, larva dig inte, kom nu.” Mia fortsatte gå. Jasmine ropade efter henne: ”Snälla måste vi, det känns inte bra!” Mia svarade inte. Hon hörde hur Jasmine började gå ned för trappen i alla fall. ”Gud, varför måste hon larva sig sådär?” tänkte hon och ropade ”Kommer du då, feeegis! Den går om 2 minuter. ” Hon skrattade. Tunnelbanan kom. Mia gick in i vagnen men Jasmine stannade och tvekade. ”Kom igen då!” sade Mia. Jasmine stod och trampade på stället. Hon irrade med blicken och kramade händerna. Mia blev irriterad, varför kunde hon inte gå på tunnelbanan? ”Men lägg av, det är inte kul. Olle blir skitförbannad om vi är sena.” Mia drog in Jasmine i vagnen. Jasmine flämtade till och tog ett krampaktigt tag om Mias arm. Greppet blev hårdare och hårdare tills det nästan gjorde ont. ”Släpp det gör ont” sa Mia, men greppet bara hårdnade. Dörrarna började pipa och gå igen…

Det är juni, nästan 25 grader ute men ändå så kallt att jag skakar av köld. Hunden släpper taget om mitt ben och jag skriker av smärta. Blodet pulserar ut och det dunkar, dunkar... Det är en pöl av blod på marken. De griper tag och mina armar, de slänger in mig i hålet, i gropen, i gapet, i muren… Jag försöker röra på mig men det går inte. Jag är fånge i min egen kropp. Mina armar är så tätt surrade krig kroppen att känseln i fingrarna är borta. De sätter ned den första stenen, den andra, tredje, fjärde. Jag skriker, men min mun lyder inte. Femte, sjätte, sjunde. För varje sten det sätter ner försvinner solen, i samma takt som mitt hopp. Åttonde, nionde, tionde, elfte, tolfte. Bäckmörkt. Kolsvart. Jag kan inte röra mig, kan inte skrika, väggarna tryck in mot mig. Jag måste ha luft. Jag måste ha luft, luft…

Jasmine ramlade ihop på golvet och började skaka. Det såg ut som om hon hade fått en elektrisk stöt, hela hon krampade och skakade. Hon kröp ihop i fosterställning och ryckte. Hon tuggade fradga. Helt plötsligt skrek hon. Det var som om tiden stannade. Det enda som existerade var Mia och Jasmines skrik. Det var ett skrik så fyllt av skräck och sorg att det gjorde ont i hjärtat att lyssna på det. Så helt plötsligt tystnade hon. Mia vaknade ur transen. ”Hjälp, hjälp!” ropade hon. En man sprang fram till Jasmine och höll henne stilla, men det var meningslöst, hon skakade som en besatt. ”Håll er lugna allihopa, jag är läkare” ropade han. ”Kan någon hjälpa mig att hålla henne? Hon har fått någon slags epileptiskt anfall.” Flera människor sprang fram för att hjälpa, men Mia var oförmögen att röra sig. Tankarna tumlade runt i hennes huvud och hon kunde inte få någon ordning på dem. Varför kunde inte Jasmine åka tunnerbana? Hon gjorde det ju varje dag. Och varför blev hon så rädd för Musse, som hon hade haft sedan hon var tio? Jasmine hade lugnat ned sig, nu låg hon stilla på
tunnelbanegolvet. Hon såg så fridfull ut där hon låg, nästan som om hon sov.

Varken Mia eller Jasmine kom till skolan den dagen. Jasmine fick åka in till sjukhuset för kontroll och Mia följde med. På sjukhuset frågade de vad som hade hänt och Mia berättade. De frågade om det hade hänt något liknande och Mia berättade om Musse. ”Vi får se” svarade de när Mia frågade vad det var för fel.

Nästa dag var det lördag, men Mia kunde inte sova lika länge som hon hade planerat. Jasmine hade fått ligga över på sjukhuset och Mia var orolig för henne. Hon hade precis gått upp och skulle göra en macka när telefonen ringde. ”Hej, det är Mia” svarade hon. ”Hej, det är Helen, Jasmines mamma” svarade rösten i telefonen. ”Är Jasmine hos dig?” Mia blev kall inombords. ”Vadå, hon är ju på sjukhuset?” sade hon. Inombords bad hon en bön för att allt var dom det skulle. ”Nej, hon har försvunnit.” Helens röst bröts och Mia hörde svaga snyftningar i luren. ”Är det okej om jag kommer över?” frågade hon och svalde sina tårar. ”Visst, kom du…” Mia slängde på sig jackan över pyjamasen. Hennes ben kändes som spagetti, de bar henne inte längre. Hon var tvungen att sätta sig ner. Världen snurrade och hon lade huvudet mellan knäna. ”Var kan hon vara?” tänkte hon. ”Var?”

Fem minuter senare ringde hon på Jasmines dörr. Det dröjde innan Helen öppnade. Hon var alldeles rödgråten, hulkade som ett litet barn. ”Kom in” sa hon och höll upp dörren. Mia gick in. Hon gick in och satte sig på Jasmines säng. ”Var kan hon vara?” Tårarna rann längst med hennes kinder. Hon torkade ilsket bort dem. ”Jag ska inte gråta!” Tårarna började strömma nedför hennes ansikte och hon slängde sig ned på sängen och snyftade. ”Var är hon?” Hon grät länge. Tillslut satte hon sig upp. På nattduksbordet låg en bok uppslagen. ”Vad konstigt att jag inte såg den” tänkte Mia och tog upp boken. ”Historia årskurs åtta” läste hon högt. ”Men gud, varför läser hon den?” sade hon och började läsa på sidan som var uppslagen:

Medeltiden är känd för sina brutala dödsstraff. Ett utmärkt exempel på det är den unga Elin Magnusson som 17 år gammal blev levande inmurad i en mur. Året var 1306 och flickan hade stulit lite mat. Hon försökte komma undan, men blodhundar hade blivit utsända för att hitta henne, och det gjorde de också. Elin blev släpad i benet av hundarna till Hässelby mur. Vill man läsa mer om Elins fall kan man läsa allt om det i 1306 års rättprotokoll, där allt om henne finns nedtecknat. Det sägs att hon vart hundrade år tar en ung flickas själ i besittning för att hämnas, och vem vet, alla sägner grundar ju sig i sanning… Det sägs att Eli...