Kristendosmtolkningar/Livsåskådningsfrågor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Redovisa och jämför hur Descartes och Spinoza ser på kunskapens möjlighet och grund och vilken roll Gud spelar i detta sammanhang, samt mera allmännt vad som är utmärkande för deras världsbild och människosyn (max 2 sid.).

Descartes ser kunskapen som ett förvillande verktyg som gör att människan blir mer och mer skild från verkligheten. Han menade att det inte finns någon som helst sanning eftersom den var opålitlig eller färgad/överdriven av olika tidsepoker hävdar Nordin, 2003, s. 275. Descartes upptäckte att det finns mer fullkomlighet i ett verk som är sammansatt av en enda person än omvänt. Därför blir han en skeptiker och han upptäcker att genom att tvivla sig genom all kunskap, så måste man tillslut nå en botten dvs. en total nollpunkt. I detta sökande efter nollpunkten upptäcker han ett skäl ”jag tänker, alltså är jag till” enligt Nordin, 2003, s. 279. Genom deduktion bygger han upp den solida kunskapen (eftersom allt är söndertvivlat finns det en hållbar sanning, cogito, ergo sum). Denna kunskap är grundpelaren i hans tankebyggnad påstår Nordin, 2003, s. 281. Gud blir då garant för den kunskapen, eftersom människan är ofullkomlig, måste det finnas någon som är fullkomlig i detta fall, Gud. Hans bevis på att Gud finns är lika säkert som geometrins lagar och det blir ett bevis på att det vi uppfattar klart och tydligt kommer från Gud. Eftersom all kunskap finns hos Gud så är han centralpunkten för yttervärlden och de materiella föremålens existens. Det betyder inte att våra föreställningar via sinnesintryck behöver vara sanna, om tingens natur. Utan genom förnuftet som fungerar som ett sorts tankefilter för våra sinnen, kan vi förstå tingens natur hävdar Nordin, 2003, s.284.
Spinoza har istället när det gäller kunskapen 3 kategorier (1 intuitiva, 2 adekvat, 3 föreställning/mening) belyser Nordin, 2003, s.311. Längst ner finns den lägsta kunskapen den är empirisk, som innefattas av sinnen eller andrahandskunskap angående tingens egenskaper. Denna kunskap är den enda som kan ha fel eller brister eftersom kunskapen är begränsad om saker och ting. De andra två är högre och uppbyggda på rationell kunskap, de visar inga fel och den högsta kunskapen förutsätter den andra. Spinoza resonerar att en äkta och fullkomlig idé är alltid sann. Människans ande är en del av Gud (i detta fall en filosofisk Gud, inte baserad på religions Gud som t ex Jesus) detta gör att människoanden integreras med Guds oändliga tänkande. Människans idéer som är adekvata, blir lika autentiska som Guds idéer eftersom allt utgår ifrån Gud. Detta ratificeras med att alla sanningar om världen är logiska dvs. sanna och kan förstås med förnuftets hjälp (likt Descartes förnufts tanke) Spinoza är mer radikal än Descartes när det gäller Gud, han har en deterministisk (allt har en ordning) syn på Gud/människa, dessa har ingen fri vilja alls, Gud handlar efter sin natur istället. Descartes ville bevara att människoanden har en fri vilja (människan kan ju ta fel på saker och ting), men han anser att den materiella/kroppen sfären är död m.a.o. mekanisk beroende på kausalitet. Därför blir Descartes problem att lösa den materiella och den icke materiella sfären. Detta löser Spinoza med att hävda att det inte finns två substanser (materiell/andlig), utan bara en materiell (monism) och den innefattar Gud (allt kommer från Gud). Descartes uttrycker att djur är ”själlösa automater” (Nordin, 2003, s.288), och att människan är unik med sitt förnuft. Han menar att i kropp och själ finns en ständig växelverkan och dess kopplingspunkt är hjärnan/tallkottkörteln (epifysen). Från hjärnan utgår nervtrådar ut till alla organ, dessa impulser från sinnesorganen fortplantas i hjärnan av s.k. ”livsandar” som kommer från Gud (små materiepartiklar som rör sig i nerverna).
Detta är fel enligt Spinoza, han utgår från att Gud är immanent och Gud är i naturen såväl som i människan, en substans. Han anser att kropp och själ inte kan mötas de är bara två parallella linjer som inte kan korsa varandra, så kropp kan inte påverka själ och vice versa. Han talar om attribut, som Gud har i oändlighet, men människan känner bara till två, utsträckning och det tänkande, Descartes ansåg att de var skilda substanser. Attribut är det ”som förståndet uppfattar om en substans som utgörande denna essens”. Då blir idén av tinget ett modus av det materiella attributet, (Gunnarsson, 2007, föreläsning 7) tex. människoanden är evig och en idé av Gud. Vidare talar Spinoza om affekt/känsla (begär, glädje och sorg), att de styr kroppen, man blir slav under sina passioner. Dessa affekter gör människoanden ”passiv”, genom lust kan vi besegra dom och genom olust förlora mot dom. Förnuftet (filtrerar bort det inadekvata) blir då vår möjlighet för att bli ”herrar” över affekterna i Nordin, 2003, s.314-315.
Angående deras Guds syn, så har Descartes en mer transcendent Gud och en kristen Gud (teologi) dvs. han besvarade att Gud finns med hjälp av förnuftet. För Spinoza finns det bara ett fundament, all verklig kunskap är förnuftet och detta är filosofin uppmanar Nordin, 2003, s. 317. Personligen ser jag att det finns en klar skillnad om deras uppfattning 1. Spinoza hade ett judiskt påbrå samt var påverkad av detta, har en immanent Gud och en filosofisk Gud. R...