Bokrecension: Ohörda rop - Historien om Mary Bell av Gitta Sereny

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De flesta har nog hört om det, vad som hände i New Castle, i Storbrittanien, sommaren 1968.
Två småpojkar mördades, tre respektive fyra år gamla. Den första pojkens död förklarades som en olycka, men polisen skulle hitta nästa småbarnslik och komma på ett annat, ett skrämmande spår. Det här är boken om elva åriga Mary Bell som satte skräck i New Castle sommaren 68.

Mary Bell föddes en majdag 1957 i New Castle i England. Hennes mor var prostituerad och hon växte upp i en familj som levde långt under genomsnittet. Hon hade tre syskon och en pappa. Mary sågs alltid av hennes mor som ett misstag till skillnad från de andra barnen i sin familj, hon var nog egentligen inte meningen att finnas. Betty Bell, Marys mor var prostituerad levde familjen på hennes inkomst och hennes far arbetade inte med något seriöst. Hemma hade Mary ingen trygghet, ingen att komma till och prata. Inte få ut sina tankar. Våldet hemma var en katastrof, hon var alltid rädd för att få stryk, troligen var det det, som gjorde henne till den hon blev.

Sommaren 1968 var Mary elva år gammal, hon umgicks dag ut och dag in med sin granne Norma Bell, Mary undrade direkt när Norma flyttade in om de var släkt, men så var inte fallet. Norma kom från en omsorgsfull familj, hon hade tio syskon och hennes föräldrar tog bra hand om henne. Under tiden som grannar lärde den två år äldre Norma känna grannflickan Mary som den här sommaren var elva år. De blev bästa vänner och levde hela dagarna i sin fantasi, ja, Mary hade svårt att skilja mellan vad som var verkligt, och vad som inte var det. Norma hade samma problem, men inte på en lika hög nivå. Norma var egentligen bara en nioåring i huvudet, men en tolv-trettonåring rent fysiskt. Ganska tidigt började flickorna hitta på skumma saker, de rymde, gjorde inbrott och slogs med småflickor. När Mary slogs var det oftast att fatta sin motståndare runt halsen som gällde. Hon visste att man inte kunde andas när man fick någons armar runt halsen. Hon hade frågat många: ''''''''Om man håller händerna runt någons hals, dör den då?''''''''. Men Mary hade ändå en stor erfarenhet av stryk. Hennes mor hade många gånger försökt ta livet av henne, med överdoser av tabletter bland annat. Marys mostrar erbjöd sig att ta hand om henne, men hennes mor tillät det inte. Det mesta som hände Mary hemma var saker som påverkade henne utåt. Hon ville få ut sitt våld. Mary och Norma startade under sommaren leken ''''Vem-vågar-gå-längst?''''

Leken gick ut på att en av dem kom på något, det ena värre än den andra, som en av dem skulle göra. Till exempel, när Norma sa till Mary att hon aldrig vågade gå över en hög bro, men Mary gjorde det, och då var Norma själv tvungen att utföra samma sak. Det var en grund till saker som skulle gå längre och längre, och bli värre och värre.

/

Den 31:a Juli 1968 hittades Brian Howie död, mellan två stenblock på Tin Lizzie i New Castle-Tyne. Han hade blivit strypt och en del av hans hår var bortklippt, och han hade ett ''''N'''', omvandlat till ett ''''M'''' inristat, kanske med en sax, på sin mage. Gärningsmannen hade lekt med treåringens kropp och polisen kom ganska snabbt på att förbrytaren var en yngre person. 9 veckor tidigare hade polisen hittat ett annat småbarnslik, då fyraåriga Martin Brown. Men på Martins kropp fanns inga tecken på strid, men runt honom låg en blodpöl och han hade saliv utrinnande ur munnen. Fyndet gjordes av tre skolpojkar i ett rivningshus och Mary var också fort på plats. Martin Browns död förklarades i flera månader som en olycka. Marys far berättade att de hade hittat Brian, död. Mary lät inte alls förvånad när hon bara sa ''''Oj.'''' Hon var en av många som hjälpt till att leta.
Polisen misstänkte alltså att det var ett barn, mördat av ett annat barn, eller två barn, mördade av något annat barn. Barnen i New Castle Tyne fick fylla i ett papper om vad de gjort dagen då Brian dog, var de hade varit och vart de hade lekt. Under tiden mellan morden hade inbrott i en lågstadieskola gjorts, på väggarna hade det funnits lappar där det stod, ''''I murder So That I may come back'''' och ''''WE did murder Martain brown Fuck oF Yau BAstArd'''', skrivna av barn, polisen tog detta dock inte så allvaligt, mer som att barnen blivit ''''ispirerade''''. Men uppfattningarna skulle ändras när Norma togs in på förhör, kort efter henne också Mary. De hade lovat varandra att aldrig berätta för någon om vad de gjort, men Norma ville rädda sitt eget skinn och angav att hon hade varit där, när Brians kropp låg där den låg. Hon åkte senare för att visa hur kroppen legat, och hon visade precis rätt. Polisen trodde då, delvis på att Norma bara råkat se kroppen. Men just i det läget tänkte nog inte polisen på att hon varit en av dem som letat, och varför hade hon då inte berättat var kroppen fanns? Men en sak Norma gjorde, var att skylla på sin vän, Mary Bell.

Mary togs in på förhör. Just vid den tiden var det inte konstigt, eftersom så många barn blivit förhörda. Men omständigheterna ändrades och både Mary och Norma blev misstänkta. Mary berättade att hon inte brukade leka vid Tin Lizzie. Men vittnen talade emot henne, de hade många gånger sett henne leka där. Polisen hade också hittat fibrer från en grå klänning. ''''Vad hade du på dig den 31:a Juli, dagen då Brian dog, Mary?'''' När hon fick reda på att de hade hittat fibrer från en grå klänning blev Mary förskräckt. Polisen visste att hon hade en grå klänning, men Mary försäkrade om att hon inte använt den då, faktum var att hon sa att hon inte använt den på jättelänge. Mary pekade också ut en pojke, som hon sett leka med Brian vid Tin Lizzie, där hon själv aldrig lekte. Men pojken kunde bevisa att han inte befunnit sig på platsen och Marys lögner började bli fler. Hon erkände att hon sett kroppen tillsammans med Norma, men de hade lovat att inte berätta för någon. Hon hade också sett en sax. En sax som inte tagits in som bevismaterial. Saxen fanns på platsen och hon beskrev den noggrant och nu var hon verkligen misstänkt.

Brian hade blivit strypt. Mary hade många gånger tagit stryptag på folk, tillexempel när hon bråkade med några småflickor i parken, flickornas systrar hade kommit till platsen och slagit tillbaka på Mary och sedan anmält händelsen till polisen.

Rättegången mot Norma och Mary Bell påbörjades i slutet av året, de stod båda åtalade för två mord på Martin Brown och Brian Howie. Mary och Normas attidtyd var olika, Norma grät väldigt ofta medans Mary satt lungn, iskall - som om hon visste vad hon gjorde. Hon hade alltid ett finger i munnen, aldrig tummen, utan ett annat finger. Bevisen lästes upp, ett efter det andra och domarna föll: Norma Bell, icke skyldig till mord. Det pågick den sista dagen under rättegången en enorm diskution om hur ödet för flickorna skulle bli. En del tyckte att Norma, som skyllde allt på Mary var lika skyldig eftersom hon varit på platsen och inte gjort något för att förhindra att saker blev som det blev, hon kunde ropat på hjälp, slagit Mary, ja nästan vad som helst. Hennes version av mordet på Brian var: ''''''''Mary ströp honom, och jag sprang iväg i avsky'''''''', men Marys var precis tvärt om. Marys dom blev skyldig, till båda morden, trots hennes nekande. Norma blev icke skyldig till morden, och det är bara hon och Mary som vet vad egentligen hände

/ Red Bank, Februari 1969 - November 1973.

Tiden kom ikapp, Mary skulle åka till en ungdomsanstalt som hette Red Bank någonstans i England. Det var en anstalt för pojkar så Mary skulle bli enda flickan. Killarna var väl runt fjorton, femton och saknade kärlek, precis som Mary själv. Hela hennes uppväxt hade präglats av våld och sexuella övergrepp, men flickan skulle komma att bli en pojkflicka, och hon skulle komma att trivas på Red Bank. Mannen som höll koll på stället gillade Mary väldigt mycket, det tog ett tag innan allt flöt på, hon fick enorm uppmärksamhet av de andra killarna. Mary kom i puberteten och det var då hon började bli lite annorlunda, hon föredrog fortfarande de säckiga jeansen och hon ville inte visa sina former, berättade en kvinna som jobbat på Red Bank under Marys tid där. Hennes mor kom och hälsade på väldigt ofta, och hon verkade alltid vara den bra modern, fast egentligen var det precis tvärt om. Hon beklagade sig över allt, som om allt var Marys fel. Hon satte en oerhört stor börda på sin dotter som alltid blev konstig efter moderns besök som ägde rum två gånger i månaden. Personalen märkte detta och ville stoppa Bettys besök för dotterns hälsa, som blev bättre när besöken började upphöra. Under Marys tid på Red Bank fick hon lära sig om det ena och det andra, sexualitet, matlagning och sånt som hör vuxenlivet till, och Marys liv började repa sig av all den kärlek hon fick av alla och sexton år gammal var hon redo, tyckte fängelset. Marys liv på Red Bank under de fyra åren blev en bra tid i hennes liv, hon byggde upp sånt som hon aldrig haft tillgång till förr, hon kände en obeskrivlig trygghet, som hon nu var tvungen att lämna bakom sig, och hon hade för sig själv börjat inse, att hon hade mördat de små pojkarna, och att hon förstört ett liv för två familjer, för Brian och Martin skulle aldrig komma tillbaka

/ Kvinnofängelset Styal

"Den färden tog flera timmar" började Mary. Hon hade svårt att hålla isär sina minnen och hennes fantasi, och blev hemskt irriterad när Gitta ställde frågorna mer än en gång, hon trodde att det var ett sätt att få fram att hon ljög, eftersom hon inte kunde hålla koll på allt hon sagt. Resan som bara tagit ungefär en timme var ett litet fel för Mary, som hade svårt att inte blanda fantasi och verklighet. Det var svårt att minnas saker som hänt för så länge sen, men Mary försökte verkligen och många saker hon beskrev var precis så som hon sa. Bilen som Mary nu sitter i står utanför kvinnofängelset Styal vid London i England. Hennes umgänge under de senaste fyra och ett halv år sedan har varit bland unga män, men nu ska det förändras när pojkflickan får komma till ett kvinnofängelse. Under de första veckorna känner Mary en stor sorg över att vara där, hon saknar allt det gamla. Hon berättar med sin fantasi hur hon minns att alla pojkar stått i fönstrerna på Red Bank och vinkat henne farväl. Fastän ingen hade tillåtelsen, eftersom de inte skulle vinkat till någon annan tilläts ingen särbehandling i Marys fall. De första veckorna vart tunga och jobbiga, hon hade hemskt svårt att gå vidare och saknade den kärlek hon fått från Red Bank, men hon var inte kvar där längre, nu var hon på Styal, en annan plats, som i en annan värld. Hon kände att hon inte hörde hemma där. Hon var där för att för att straffas, inte för att tas om hand. Hon hade svårt att till en början knyta kontakter, men hon lyckades, med en som hennes far hade haft kontakt med förr, hon var från New Castle och tog hand om Mary och sa alltid att hon skulle vända sig till henne om det var något. Under tiden Mary var på Red Bank hade också hennes far fått fängelse för ett inbrott han gjort, det var hans jobb. Marys mor Betty hade träffat en elva år yngre man under tiden, hon var tjugonio och han bara arton, och de höll ihop. Marys mammas besök hade inte blivit nedragna som på Red Bank och mamman hade en rätt att dyka upp när hon ville. Besöken var fortfarande hemskt ansträngande för Mary. En dam på Styal hade sminkat henne innan ett av moderns besök och modern komenterade direkt och det ledde till pressen och kvinnan som sminkat Mary skämdes enormt, men ännu värre var det för Mary. I åratal hade pressen varit på henne, ända sedan morden. Mary förstod inte ännu att det här inte bara var en vardag för henne, utan dethär var också hennes liv, som hon skulle leva genom allt. I fängelset var det som det brukar i fängelset, man arbetade för att avtjäna sina straff och samla på sig så bra som möjligt för att bli frikänd, men inte för Mary som var livstidare. Hon hade under sina första dagar frågat när hon skulle bli frikänd och hon fick det kränkande svaret "Kom tillbaka när du är tjugoett!" Så ännu var det flera år av vilsenhet i Styal som gällde. Men sorgen böts ut mot lycka när hon hittade en ny vän, de kunde prata om allt tillsammans, men även hon lämnade Styal inom en kort framtid. Mary blev mer och mer manlig och inledde flera lesbiska förhållanden, hon väntade och väntade på att bli frigiven. Ingenting hände, när hon blev nitton lämnade hon Styal för att handla kläder. ''''Och när vi gick mot damernas underklädes avdelning utbrast hon: Vad i helvete gör vi här? Jag tittade på henne och sa, vi ska handla trosor. Trosor?! Jag använder bara kalsonger med Y-front!'''' Berättade en man som jobbat på Styal. Och hennes relation till hennes mor blev mer och mer irriterad. Hon frågade en gång ''''''''Mamma, vem är det, som egentligen är min pappa, det är inte Billy, eller hur?'''''''' Men, hon förklarade också att hon alltid sett honom som sin far. Betty stirrade häpet på henne och Mary öppnade munnen igen. ''''''''Var det din bror, eller din pappa, det var väl därför jag blev till?'''''''' Hennes mamma fick ett utbrott och sa: ''''''''Nej Mary, du är djävulens avkomma'''''''', efter det skrev Mary ett sogset brev, hennes liv hade gått i kras igen, fick jag en känsla av. Mr Dixon, som hade varit bossen på Red Bank hade gått bort och smärtan blev oerhört tung.
För Mary gick livet hela tiden upp och ner, men när hon passerade en viss ålder fick hon sitt fall omprövat av rätten med oregelbundna mellanrum. Hon flyttades till Moor Court där det nästan bara fanns sådanna som var såkallade korttidare. Nu kunde Mary bli en av dem. Men hennes längtan efter frihet kunde hon inte hålla inom sig, när hon och en kamrat rymde därifrån. Hon var borta en kort tid, någon dag innan hon blev angavd trots att hon bar en stor hatt, hade solglasögon och nyfärgat hår. Hon fick skriva flera brev om sin rymning och hon förklarade då efter hennes längtan till frihet, hur hon ville leva sitt liv precis som alla andra.
Väl tillbaka på Moor Court förklarade hon om sin transexualitet och bad om ett könsbyte, hon blev mycket god vän med en doktor och han lyssnade alltid på henne. "Man kunde alltid räkna med honom" berättade hon senare. Men efter att ha vistats klart på Moor Court flyttades hon tillbaka till Styal där hon fick ett enormt glädjande besked: Hon skulle bli frigiven i Maj, villkorligt. Hennes lycka var total och de tolv åren i fängelse kändes rätt idiotiska. Mary skulle gå fri igen och få smaka på livet. Hennes transexuella sida försvann när hon träffade en man. Hon blev gravid men valde efter svåra beslut att göra en Abort. Och efter alla dessa år började hennes hjärna att rulla igen. Hon hade suttit inne för mord, på två pojkar, Brian och Martin. Nu skulle hon själv få känna bedrövelsen över att ta ett liv, med avsikt.

I Maj 1980 skulle Marys liv återgå till något hon kunde kalla normalt, något hon aldrig fått leva. Något som Norma alltid tagit förgivet att hon kunnat. Nu var det Marys tur, att kanske få känna glädje

__________________________

/ Efter fängelset, ett försök att pröva på livet

Den första tiden blev hård och svår. Jobben fanns, men var alltid tillfälliga och för slavlön. Man kunde bli anställd på en resturang med sparkas någon dag innan det var lönedags - utan att ha gjort något fel. Det var gratis arbetskraft. Mary prövade på det ena och det andra men hon hade redan på Styal fått arbeta med att måla så hon jobbade som målare under den första tiden, innan hon försökte plugga. I skolan kunde Mary känna att hennes nya identitet var hemlig, hon kunde känna sig som sitt nya jag - där visste ingen. "Alla visste på ett eller annat sätt, jag vet inte rikigt hur" sa Mary till Sereny. Hon träffade en man och de hade en lång diskution efter något som Mary längtade enormt efter - barn. 1983 blev Mary gravid och födde en dotter 1984 och hennes liv fick en ny mening: en av hennes drömmar hade gått i uppfyllelse.

Hennes liv fortsatte, men inte med samma man som hon hunnit skaffa barn med. De skildes och Mary tyckte att han verkade allt för omogen för ett äktenskap tillsammans med henne, han drog hela tiden upp hennes förflutna och försökte göra allt bra på sitt sätt, ett sätt som Mary inte tyckte var passande för henne, och det gav allmänheten för stor chans att se vem hon egentligen var, bakom hennes nya identitet. Hon leddes flera gånger till flyttning från den ena kanten av England till den andra. Men hon slog sig sedan ned i nordöstra England med sin nya man Jim. Hennes liv var reparerat tills hennes mamma kom tillbaka. Hon hade inte hört av henne på flera år innan hon började höra av sig igen och de träffade henne för en heldag på ett köpcentrum. Ivrigt hade Marys dotter frågat efter sin mormor, som för första gången behandlade Mary och hennes familj med respekt och gjorde dagen trivsam för dem alla. Under julen som rullade på tillbringade de två dagar tillsammans innan hon åkte hem.
Den 3:e januari 1995 slogs det larm till polisen att ingen sett Betty på flera dagar. Hon hittades då död i sin lägenhet och än idag tror Mary att det var självmord som fick hennes mamma att försvinna från henne, men utan saknad, men mer som en lättnad. För hon [Betty] hade varit en belastning i hennes liv så länge hon kunde minnas.
Hon minns att hon gick till Bettys lägenhet några dagar efter hennes död och fick ur sig "Fan också! Du kom hem till mig, lekte mormor, och sedan går du och dör första gången du var normal i min närhet!" och gick sedan runt för att se sig om. Hon öppnade en låda där det låg en massa brev, hon läste och fick en chock. I alla brev stod det nästan "Kära mamma", eller "Kära, kära mamma."
Mary hade inte skrivit ett enda av breven.

När Mary i boken började berätta om sin barndom vart det tungt för mig som läste. Hennes mamma använde henne som något extra till trogna kunder, eftersom hon var prostituerad. Mary minns, att de tröck in saker i henne och att hon kände sig otroligt äcklad av allt som hände, att hon spydde gång på gång av männen hennes mamma var med. Hennes liv balanserades på en otrygghet och det var en grund till att hon blev vem hon blev. Det var ett fel som hennes mamma gjort, hon hade behandlat henne som en hög med sopor under hela hennes barndom. Hon sprang hennes tjänster och gjorde sin mammas skitgöra och fick ingen egen fritid, ingen utan våld iallafall. Som tack fick hon slag och smärta och ta all skit som Betty kunde slänga ur sig, hon belastade henne tills det inte gick. Från Bettys sida lät det som om det var Marys fel att det blev som det blev med henne. Marys barndomsminnen var inte så starka länge, men hon kunde så väl se framför sig hur det gick till när hon mördade Martin. Martins död var egentligen inte meningen, det vet hon. Han föll och hon ströp honom sedan - och hon var ensam, Norma var inte där. Det hon gjorde var nog a...