Hilda

3567 visningar
uppladdat: 2007-02-25
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Hilda

Sommarnatten är ljuv och varm, daggen gnistar på de gröna ängarna. På förstutrappen sitter Hilda, och njuter av den härliga kvällen. I sitt knä vilar en hög med stoppade strumpor och trasor. Hennes blick är klarsynt och nyfiken, ryggen rak och stark. Hennes hår är nedsläppt och lämnar små lockar vid ögonbrynen. Kläderna är nötta och är sydda av starkt grått linne. Sommardoften av blomster flyger omkring i luften runt henne, och koltrastarna drillar fortfarande sina melodier även fast det börjar mörkna.

Hilda tar sockorna i sin famn och går in i stugan, där dunklet sluter sig om henne. Inne i stugan möter hon frun i huset, som säger åt henne att ta ut en tallrik med mat till vätten. Hilda tar fatet mellan sina händer, på det ligger det mat som skulle kunna passa för en kung tänker hon. Hilda har jobbat hela dagen och börjar känna att hungern river i magen, och detta fat med mat lockar henne väldigt mycket.

”Undrar om jag skulle våga äta lite av maten, ” säger hon tyst för sig själv när hon går över gårdsplanen bort till ladan, ”Ingen skulle någonsin får reda på något.” Väl innanför de trygga stallportarna så tittar hon sig omkring, ingen där vilken tur. Med god aptit äter hon av vättens mat som smakar ljuvligt. Köttet smälter i munnen på henne och potatisen är precis lagom kokt. Men efter att ha ätit upp nästan all mat får hon lite dåligt samvete och lämnar kvar en potatis, sedan så skyndar hon sig snabbt därifrån.

Skumma skuggor vandrar på väggarna i det lilla köket. Hilda ligger och sover på sin lilla bädd av halm bredvid spisen. Hon sover djupt i glödens milda sken. Men ute i ladan så börjar märkliga saker hända. En liten gubbe med grått långt skägg, och luva dyker upp bakom ett hörn. Tassande smyger han fram till fatet. Med sina små pepparkorns ögon betraktar han den ensamma potatisen. Han utropar ett litet tjut och rynkar ihop sitt lilla ansikte i djupt missnöje. Han tar upp potatisen och ser argt på den, och springer sedan iväg med många svordomar flygande ur mun.

Hilda vaknar med ett ryck, nästa morgon. Solen är redan uppe, och hon kan höra kornas råmande borta ifrån hagen. Med ett skutt är hon uppe på benen och sveper en sjal runt axlarna. Ute vid ladan står korna och väntar på att få bli in släppta, deras spända juver ömmar och stramar av mjölk. Hilda störtar ut i ladan på lätta fötter, hugger tag i en spann och öppnar dörren emot hagen. Korna trängs för att få komma in och många hårda knuffar utdelas. Med spannen i ena handen och pallen i den andra så går Hilda fram till en av korna för att börja mjölka. Med starka händer trycker hon fram mjölken ifrån kons spenar. Mjölkstrålar slår hårt emot spannens botten och fyller den lite i taget.

Hilda sitter och lutar huvudet emot kons stora varma kropp. Den lena pälsen kittlar henne lite på kinden och hon kan höra kons lugna hjärtslag. Den strama lukten av urin och dynga i stallet biter henne i näsan, och halmen fastnar på hennes träskor. Genom de små fönstren skiner solen in och visar stora dammoln i luften. När hon kliver ut genom stallporten ser hon att det kommer rök ifrån skorstenen, nu har frun i huset börjat med frukosten. Rökmolnen stiger sakta emot den klara himlen och bort över de höga trädtopparna.

Inne i köket står en stor gryta på spisen och puttrar, småbarnen sitter på golvet och leker med sina träleksaker och frun håller på att plocka fram fat och skålar. ”Slå mjölken i tjärnan så att vi kan tjärna smör senare”, säger Frun till Hilda. Fogligt går hon fram till det stora kärlet och häller i mjölken utan att spilla. Lukten av gröpvälling sprider sig i rummet och barnen börjar bli otåliga på att vänta. Hilda blir tillsagd att gå och ta fram bröd och smör ifrån skafferiet, och lite saltat kött ifrån visthusboden till middagen.
När hon är tillbaka sitter alla barnen lugna med en skål gröpe vid munnen. Frun räcker henne en skål med, och sätter sig ned bland barnen. Hilda är inte så hungrig eftersom hon fortfarande har lite av vättens mat kvar i magen. Men hon tar ändå emot skålen och slår sig ned på en pall. När hon ätit färdigt är det dags att hämta diskvatten, barnen börjar bli färdiga, och nu sitter de och vrider sig på stolarna för att få gå från bordet. Som på ett skott ränner de ut igenom ytterdörren och ut i det gröna. Hilda ser på dem genom fönstret med ett litet leende. Men nu måste disken bli färdig tänker hon och skyndar iväg bort till brunnen efter vatten.

När disken är färdig går hon ut på gårdsplanen och häller ut vattnet med ett plask. Men nej nu glömde hon något. Hon borde ju sagt Huka er därnere och stampat i backen innan vattnet åkte ut över marken. ” Oj då, nu glömde jag bort vätten. Men han finns nog ändå inte. Åh nej det kom vatten på min sko” säger Hilda disträ.

Men djupt under marken sitter en liten blöt gubbe med luvan långt ned över öronen. ”Nu måste jag göra något åt det här,” gruffar han, och pilar snabbt iväg igenom den trånga jordgången med ett lömskt uttryck i ansiktet.

Natten sveper sitt täcke över gården och alla går till sängs, alla utom den lilla vätten. Han kryper fram från sitt lilla ställe under golvet i stallet. Tar en runda för att se till att alla korna mår bra och att de har fått tillräckligt med mat. Sen så skjuter han upp stallporten och smyger ut i mörkret. Hans små svarta ögon glimmar till av månens sken, när han smyger över gårdsplanen upp till huset. Med ett smidigt hopp tar han sig upp på farstutrappen och in igenom den olåsta dörren.

Köket ligger i mörker och bara lite glöd finns kvar i spisen. Vätten tassar fram och ställer sig bakom en stol och tittar bort emot Hilda som ligger och sover. I det svaga skenet från glöden ser han ett halsband hänga ifrån Hildas vita hals. Han har många gånger iakttagit henne med det halsbandet. ”Det betyder visst mycket för henne” tänker han ”Det har tillhört hennes mor”, och med ett litet skratt småspringer han tyst fram till Hilda och knäpper loss halsbandet ifrån hennes hals. Sedan stoppar han det i fickan och glad i hågen skuttar han ut på gårdsplanen igen och in i ladan mycket nöjd över sig själv.

Nästa dag när Hilda märker att halsbandet är borta blir hon förkrossad. Hon letar överallt i den lilla stugan, ute på gården, borta i grönsakslandet och inne i ladan. Men halsbandet är som bortblåst. Hilda är båda arg och ledsen på sig själv, för att hon tappat bort sin mors halsband. Detta var hennes enda minne kvar från sin mor, som dog i lungsot några år tidigare. Minerna av modern ligger fortfarande klara i Hildas hjärta.

Dagarna går sin gilla gång, de gröna hagarna med sina gärdsgårdar blommar i stor prakt. Tiden börjar närma sig midsommar. Midsommarnatten är årets mest magiska natt. Mystiska krafter är i rörelse och tillvarons innersta hemligheter uppenbaras. Innan dagen gryr samlar man honungssöt dagg i rena handdukar och lakan. Daggen vrids ur och blandas i deg till undergörande bröd. Frun är väldigt noga med att detta sköts på rätt sätt.
Husfolkets förberedelser genomförs traditionsenligt efter alla konstens regler. Midstången skall majas med löv och blomster, kransar bindas och huset pyntas med ungbjörkar.

Hilda och de äldsta döttrarna i familjen ska ut och plocka blommor till kransar. På lätta fötter ger de sig iväg över gärdsgårdar och in i lummiga hagar kantade med späda björkar, midsommar morgonens dimmor virvlar runt deras fötter, medans solen stiger över trädkronorna.


På flickornas armar hänger korgar som fylls med de sötaste små förgätmigejer och prästkragar. Hagarna är överdådiga med blommande blåklockor, kärringtänder, smörblommor och ståtliga hundkex. Gladlynta och med korgarna fyllda sätter de sig ned i det mjuka gröna gräset.
Hilda och döttrarna är i det närmaste lika gamla 17 år. De kan höra hur humlor tumlar runt i luften av lycka, och bortanför gärdsgården står ett par rådjur och iakttar dem i den lätta dimman.

Hilda lägger sig ned på rygg och tittar upp på den molnfria himlen. Med en suck av välbehag sluter hon ögonen och tänker på kvällens festligheter.

Vita dimmor sveper runt husknutarna, daggen lägger sig som pärlor i gräset. Tillsammans med resten av byn, går Hilda in i den mörka dalskogen. Tillsammans går de igenom den magiska dimman med fiolspel och förväntans fulla röster. De skall till en källa i skogen, för att offra mynt i vattnet eller skåda in i framtiden. Hilda kan höra mödrars varningar till barnen att hålla sig tätt intill dem, för annars kanske skogsrået kommer och tar dem. Hilda hade själv hört dessa uppmaningar när hon själv var en liten tösabit. Träden sträcker sig mörka och starka uppåt skyn, den söta doften av jord, barr och fukt ligger över skogen. Daggen suger sig fast i kläderna på henne och det börjar kännas lite rått inne bland träden.

Källan tonar sig ståtligt upp framför dem, den är smyckad med granris och lyktor står utplacerade, människorna ställer sig runt källan mycket förväntansfulla. Ormbunkarna kring källan vajar och slår emot människornas ben där de står.

Kvällen är magisk, Hilda njuter av varje sekund. Timmarna skenar iväg i den varma sommarnatten. Hon umgås med de andra ungdomarna från byn, och de dansar och har kul. Fiolerna spelar underbart, och Hilda dansar med en yngling som heter Sven som hon blir alldeles betagen i. Hans blonda hår som hänger ned så vackert i panna och hans starka händer som vilar på hennes höfter. De stora varma ögonen som möter hennes gör henne helt matt, och hans stämma gör så att huden krusar sig utmed ryggraden. Hon är förälskad.

Senare på kvällen skyndar hon och de andra flickorna ut i hagarna för att samla blomster att lägga under huvudkudden. De ska gå igenom sju hagar och över sju gärdsgårdar i tystnad och plocka en blomma ifrån varje hage. Fnittriga och yra av sommar natten tar de sig fram genom dimmsvepta hagar, och över magiska bäckar. Som fria rådjur ränner de med håret fladdrande i vinden. När de blir trötta slår de sig ned på kala stenklippor invid en sjö. I bara mässingen springer de ut i det sommar ljumna vattnet. Badet var mycket uppfriskande tycker alla flickorna medans de klär på sig.

På vägen tillbaka till huset hör de plötsligt ett skrik, det är husfrun som kommer rusande ”det brinner i ladan”, skriker hon. ”Det brinner i ladan”.

De tre flickorna rusar bort till frun. Stora svarta rökmoln bolmar från ladans mossbetäckta tak. De små fönsterrutorna spricker en efter en av den fruktansvärda värmen. Hela byns karlar står och försöker att tämja elden. Hilda står helt lamslagen och ser in det stora eldhavet. Höga lågor höjer sig upp emot himlen de är stora och hotfulla. Männens svettiga och svartsotiga kroppar kämpar febrilt för att kunna rädda de instängda djuren.

Men bortifrån en skogsglänta står den lille Vätten och tittar skadeglatt på dem. ”Nu skall ni få för att ni bråkade med vätten” säger han illmarigt. Vätten börjar gå inåt skogen mellan stora höga granar, han går tills en liten glänta öppnar sig. Mitt i det lilla ljuset som tränger sig igenom det tjocka grantäcket står korna, utan den minsta skråma av elden.
Vätten går fram och stryker dem ömt över bogarna. Vätten säger med mjuk röst till korna ”Dags att gå hem kossorna”, och rätt som det är ger vätten ifrån sig en gäll vissling och korna sätter av i full galopp igenom skogen ut på gärdet. Karlarna kämpar med elden länge och väl, men till slut börjar det ge resultat. Med det är för sent hela ladan är borta, bara svarta svedda stenar av grunden finns kvar.

Smärtan i husbondens blick är stor när han inser att alla hans kor har blivit innebrända. ”Ladan stod i stor brand när vi kom tillbaka”, säger han sorgset. ”Alla korna måste ha blivit innebrända.” Hilda känner en stor smärta i bröstet och tårarna är inte långt bort. Tillsammans går de mot den lilla stugan. Men stoppas av att de hör klapper av hovar komma skenande över ängen. ”Men det kan inte vara sant”, utbrister husbonden. ”De har återuppstått det är ett mirakel, det är verkligen något magiskt över den här natten.” Sedan springer han ut på ängen för att ta emot korna, medans Hilda och frun går in i stugan mycket lättade men ändå lite skrämda över händelsen.

Hilda tar fram de små blommorna som hon plockade tidigare och stoppar dem nu under huvudkudden. Frun och husbonden går och lägger sig, trötta efter dagens händelser. Men Hilda är uppe en stund till, hon tar och plockar undan lite i köket och sopar golvet rent från alla smulor och skräp. Under ett skåp hittar hon en krona, som hon stoppar i förklädet.

Under natten dyker vätten upp igen för att se om det finns någonting att ta ifrån golvet. Som alla vet så tillfaller allting som hamnar på golvet vätten. Men golvet är rent, ingenting inte ens en liten smula finns där. Men nu blir vätten arg, det riktigt kokar i honom, först ingen mat sen vatten över huvudet och nu är golvet rensopat. Den lilla gubben är så arg att han står och hoppar på stället, och svär högt. Med bestämda steg går han in i barnens rum och fram till den näst yngsta pojkens säng.

Med hjälp av sänggaveln klättrar vätten upp i sängen och ställer sig vid pojken huvud. Han sträcker ut händerna över pojken hjässa och med väsande röst börjar han tala, orden var så gamla att de dammade i luften. Besvärjelsen sätter fäste i den lilla pojken som genast började andas rossligt. Vätten hoppar snabbt ned från sängen och pilar iväg över golvet. Precis när han försvunnit vaknade pojken och börjar gråta högt.

Febern sprider sig snabbt igenom den lilla kroppen, och andningen blir allt tyngre. Hans mor kunde snabbt se att det var strypsjuka sonen hade fått. Hon sprang och väckte Hilda och säger till henne att hon ska koka vatten, för att lillen ska kunna andas lättare. Hilda tar fram den stora kastrullen och fyller den upp till randen, medans frun försöker hitta flaskan med kräkrot. Den lille gör många sura miner mot skeden med pulver, men han får vackert svälja, inte bara den skeden full, utan två, tre till under loppet av den oroliga natten. Hilda drar fram alla filtar som finns i hela huset och stoppar om den lille.

Han ligger alldeles kritvit i den lilla sängen, helt inlindad i filtar så att bara den lilla blonda kalufsen syns mot kudden. Till fruns lättnad börjar kräkroten hjälpa och den lille börjar hosta upp en massa slem. Helt utmattad sitter frun på sängkanten, klappar den lille över pannan. Med ömhet i blicken ser hon på honom, hans bleka lilla ansikte är som en liten prick på den stora kudden. Frun kan inte låta bli att fälla en tår över sin lille son.
Framåt morgonkvisten börjar pojken bli bättre och sover lugnt i sin säng.
”Jag trodde verkligen att han skulle kvävas”, säger Hilda till frun. ”Jag har ju aldrig varit med om en strupsjuka innan”.
”Vi hade tur som fick bukt på det” säger frun utmattat tillbaka. Men vi hade aldrig klarat det om inte vi hade haft den där gamla flaskan med kräkrot. Det är inte gott men det hjälper.”

Trött av nattens strapatser går frun och vilar sig, under tiden som Hilda är tvungen att gå ut för att rensa i grönsakslandet. Medans hon är ute pratar frun med sin man.

”Jag tycker att det har hänt så mycket märkliga saker sedan den där jäntan kom hit. Många saker har försvunnit här omkring och ladan har brunnit ned, samt att den lille fick strypsjuka i natt, säger hon begrundande. Jag tror hon för otur med sig”.
”Jag kan hålla med dig om att det har hänt besynnerliga saker, men kan det verkligen vara hennes fel, säger maken konfunderat.
Jag tror att vi behöver fråga ut henne om hon vet vad som pågår, fortsätter frun. Hon kommer nog tillbaka från grönsakslandet snart.

Hilda stretar den tunga korgen med ogräs bort till slask högen bakom visthusboden. Stånkande ställer hon ned korgen och torkar svetten ur pannan. Med en sista ansträngning tippar hon korgen så att allt ogräs far ut över högen. Trött och varm går hon sakta tillbaka till huset. På förstutrappen sitter frun och säger år henne att komma och s...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Hilda

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-02-25]   Hilda
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7639 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×