Mysterisk förelskelse

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

– Mamma kommer du någon gång?
Jag sitter i framsätet på mammas gamla Volvo, den röda lacken på stänkskärmarna håller på att flagna och rost klär kanterna på bilens undersida. Mamma sätter sig på förarsätet och jag ger henne en blick menad att döda.
Mamma ser frågande på mig.
– Varför är du så grinig? Har du fått din mens eller?
Jag ser chokat på henne, att hon kan vara så himla pinsam. Hon ser väntande på mig för ett svar.
- Nej svarar jag och blickar ut genom fönstret jag sitter tyst en stund innan jag vänder mig mot henne och frågar:
– Ska du inte starta bilen någon gång?
Jag ser på henne att hon blev sårad men vem bryr sig? Det är inte så att världen går under för att man är på dåligt humör.
– Jag förstår mig inte på hur du tänker Sofia, det känns som om du inte vill träffa mig längre. Är det så? Hon kramar ratten så att knogarna vitnar lite grann, hennes sorgsna blick finns långt inne bland träden bakom bensinmacken. Jag börjar riva i det flagnande skinnet på fingrarna, som jag alltid gör när jag blir nervös. Jag darrar okontrollerat på rösten när jag försöker förklara för henne hur det är.
Jag berättar allt det jag känner och att jag vet att jag försökt dölja det genom att förtränga det. Jag berättar allt om att jag inte var kompis med Emma längre och att jag ingen kille är intresserad utav mig att pappa knappt vill prata med mig utan bara med Anton min storebror som ska bo hos honom i Grekland i sommar. Att mamma alltid jobbar och lämnar mig ensam hemma när jag behöver henne som mest. När jag var klar så rann bara tårarna nedför mina kinder och när jag torkat tårarna och det där dimmiga som alltid blir när man gråter var borta ser jag att vi redan var framme vid stugan, under min berättelse hade jag inte märkt att mamma startat bilen och kört mot stugan.
Mamma ser på mig med sina stora ögon som var alldeles blanka av min historia hon la armarna om mig och jag känner att hon har hennes favoritparfym på sig den som doftar vanilj.
– Förlåt älskling, viskar hon mjukt medan hon drar sina fingrar genom mitt mörka hår. Du ska aldrig vara rädd att berätta något för mig det vet du väl?
Jag nickar men har fortfarande mitt huvud mot hennes axel.
– Ska vi gå in med våra väskor?, Frågar hon.
Vi släpper taget om varann och kliver ur bilen för att hämta väskorna. Mamma små pratar nu som vanligt hon berättar att det är en ny familj som köpt stugan brevid vår och att hon hört att dom har barn i min ålder. Vi skrattar och pratar om sommaren medan vi bär väskorna in till stugan som ligger på en lite upphöjning. Vi kan höra vågorna som drar in mot stranden. Mamma går in igenom dörren men jag dröjer kvar en liten stund, jag ser ut över trädgården. Det är verkligen fint här jag har alltid älskat att åka till stugan. Jag hör mamma stöka i köket när jag ser en bil rulla upp på uppfarten till grannstugan. Mamma kommer ut med två muggar choklad och ger den ena till mig.
– Är det där dom nya grannarna? Frågar jag nyfiket.
- Jag vet inte, kanske svarar hon och tar en stor klunk choklad.
Vi står tysta ett tag och bara ser på solen som går ned bakom Tarvön som ligger mitt i sjön. Jag har aldrig gått iland på Tarvön för Anton har sagt att det finns en galen tjur där ute om det är sant vet jag inte men det ska jag minsann ta reda på i sommar.
Mamma säger åt mig att klockan är mycket och vi borde gå in. Jag ger ön, sjön och de nya grannarna en sista blick innan jag går in.



Jag vaknar plötsligt av att jag hör röster utanför mitt fönster. Jag gnider ögonen med baksidan av handen och slänger en blick på klockan;
– 02.30 vem kan vara uppe nu? Mumlar jag sömnigt och gäspar stort. Jag går fram till fönstret, drar upp rullgardinen och kikar ut genom fönstret där ser jag två mystiska personer som bär iväg på pappas nya båtmotor! Jag kastar en munktröja över huvudet och skyndar iväg mot dörren. Jag ser i ögonvrån att mamma fortfarande sover, det behöver hon verkligen det har varit så stressigt på jobbet den sista tiden. Jag springer med så mjuka steg jag kan för att inte väcka mamma när jag kommer ut i hallen så öppnar jag försiktigt dörren, smiter snabbt igenom och stänger den lika försiktigt bakom mig. Jag hör en båt motor starta vid vår brygga och när jag vänder mig om ser jag två figurer åka iväg i riktning mot Tarvön. När jag springer ned mot stranden så känner det fuktiga gräset under mina bara fötter. Det måste ha regnat nyligen tänker jag medan jag fortsätter att springa ned mot stranden.
Jag följer strandkanten, mina fötter sjunker ned i den våta, tunga sanden och jag känner att det blir jobbigt att springa men fortsätter ändå. När jag kommit till uddens spets så viker sig benen och jag sjunker ned på knä, jag har fått gåshud av den kyliga natt luften. Jag stirrar mot Tarvön men det ända jag ser är dimma, dimma och åter dimma, sakta reser jag mig upp för att se bättre men dimman är alldeles för tjock. Jag andas djupa, snabba andetag och känner svetten rinna innanför tröjan. Det känns som jag sprungit minst 200m. Jag lägger mig ned i sanden och blundar. Efter ett tag hör jag en röst som ropar inifrån skogen, men jag kan inte riktigt tyda vad den säger men jag hör att den närmar sig så jag ställer mig snabbt upp. En ung kille bara några år äldre än mig stannar vid skogs kanten och ropar:
- Stanna där du är annars ringer jag polisen!
Jag hämtar andan och ropar tillbaka:
- Vem där?
- Martin, jag bor i den gula stugan där du tagit min båt svarade rösten ironiskt.
Jag är inte känd för mitt otroliga tålamod så jag brusade upp direkt och skrek:
– Va fan säger du? Jag har inte tagit din jävla båt. Jag heter Sofia och bor i den gröna stugan brevid din.
Jag känner hur ansiktet hettar och min svettiga lugg som klistrat sig i pannan. Jag börjar gå framåt mot Martin men stannar efter bara 10 steg då jag märkte att jag haft så bråttom att jag inte hunnit ta på mig mina byxor.
Efter ett noga övervägande så beslutade jag mig att ignorera denna korkade men otroligt snygga kille och börjar gå hemåt.
Nu när jag går här så märker jag att hela jag skakar så jag tar fram en fickspegel.
- Yes, precis som jag trodde mina läppar var helt blå, mumlar jag grinigt till mig själv. Jag stoppar ner spegel i fickan igen och drar in händerna i ärmarna.
Plötsligt känner jag en hand gripa tag runt min underarm, så jag vänder mig om och står öga mot öga med Martin. Så här på nära håll ser man hur riktigt snygg han är hans muskulösa kropp syns väl under den grå t-shirten. Mina ögon studerar honom väl, hans blonda hår stod åt alla håll och han har kristall blå ögon som nästan gör ont att se in i. Han har ett par surfar shorts och flip-flop tofflor.
Jag kommer tillbaka till verkligheten och ser att han märkt att jag kollar in honom. Jag rodnar och vänder bort blicken. Han skrattar och visar alla sina vita tänder.
Han följer min arm ned till min hand och tar den andra och börjar massera dem.
- Du är ju alldeles blå säger han och försöker fånga min blick som jag hela tiden drar undan.
Han ber mig följa med honom till hans gäststuga som har en öppen spis, jag nickar och följer med honom. Vi vänder oss om för att gå tillbaka mot spetsen, som är en närmare väg, så har dimman lättat och vi ser två människor röra sig på ön.



– Titta säger jag. Det är någon där på ön.
– Har du någon båt? Frågar Martin mig.
Jag svarar att jag har det men att tjuvarna tagit motorn så vi bara har årorna kvar.
Nu gick det undan Martin högg tag i min hand igen och börjar springa mot min stuga vi kastar oss i båten Martin berättar att han tävlar i rodd och tar tag i årorna och ror det snabbaste han kan iväg mot ön. Sjön var spegelblank och det ända man kunde höra var fiskmåsarna som vaknat för att hitta mat. Jag ser på Martin, han andas i takt med rodd tagen man kan se hur han spänner hela kroppen för att skuta ifrån, och det hjälper snabbt går det och vi är snart bara en tredjedel av sträckan ifrån ön. När vi är bara några tiotal meter ifrån stranden så sluta Martin ro och doppar bara årorna för att hålla rätt kurs. Under båt färden så berättar jag om mig själv och min familj och frågar Martin om hans. Men det är lite svårt att tyda svaren mellan flåsningarna han får av ansträngningen. Jag känner båten stöta fören mot land och Martin hoppar ur båten och drar den iland. När han hjälpt mig ur båten så smyger vi tätt ihop in i skogen. Mitt huvud når bara upp till hans axel och jag känner hans varma hud mot min kind när jag håller honom i handen. Inne bland träden ser vi att det brinner en lägereld i en dunge och två män ligger och sover under varsitt träd. Vi smyger så tyst och sakta vi kan och jag ser pappas båtmotor ligga undan skuffad i utkanten av dungen. Martin vänder sig mot mig och signalerar med händerna att jag ska ta tag i motorns nedre kant medan han lyfter den tyngre delen. Vi kånkar iväg med motorn mot båtarna och när vi var kanske 5 meter ifrån dem så hör vi männen komma springande bakom oss. Vi skyndar oss att hänga fast motorn på min båt jag startade motorn och körde iväg tätt följd av Martin som hämtat tillbaka sin båt. Männen började vada ut i vattnet men vi var redan långt borta. När vi kom tillbaka så stod våra föräldrar på bryggan med fem poliser bakom sig. Vi Berättar för poliserna vad som hänt och att vi lämnat tjuvarna på ön. Fyra av poliserna lånar våra båtar för att ta fast dem. Den femte polisen ringer polisstationen och återberättar vår historia medan jag och Martin får en ordentlig utskällning för att vi inte varnat våra föräldrar men de säger att det är okej eftersom vi inte skadat oss och att sakerna är tillbaka. Poliserna kommer med tjuva...