Förlåt!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Pang! Det small plötsligt till och jag visste med en gång att jag var den enda överlevande.

Jag sätter mig ner i soffan med ett skratt, vi är hemma hos en kompis som har fest. Hans föräldrar är borta över helgen så vi passar på att förfesta hemma hos honom, vi ska vidare senare. Rocken spelas högt och en tanke flyger snabbt genom mitt huvud: Bara inte grannarna ringer polisen! Jag har haft många problem med dem och jag tror inte morsan blir så jäkla glad ifall det kommer fler. En flaska HB skickas runt och jag drar i mig en ganska rejäl klunk, det svider till lite i halsen men jag struntar i det, flaskan skickas runt varv efter varv tills den är tom. De sista tre varven hoppar jag över att dricka och bara skickar den vidare. Några av dem som är med skrattar åt mig och säger några hånfulla ord men de glömmer snart bort det. Efter en timme eller så är alla rätt packade men vi bestämmer oss ändå för att trycka in oss i en bil och dra vidare till nästa fest. Vi är åtta stycken som trycker in oss i en vanlig personbil och eftersom att jag nästan är först in så hinner jag sätta mig i baksätet och ta på mig bilbältet. Jag får sex personer över mig som inte orkar gå runt utan bestämmer sig för att klättra in i bilen, det blir en hel del skratt och många fötter dit och många händer dit. När alla sitter någorlunda på plats så sätter sig en av killarna framför ratten, startar bilen och kör ut från parkeringen, vi kommer nästan på en gång upp på den lilla motorvägen och han trampar gasen i botten. En av tjejerna har lyckats få med sig en flaska med något kvar i och den skickas livligt runt. Killen som kör vänder sig om och ser på oss.
-Ge mig flaskan Natta!
Säger han och räcker sig efter den.
-Nej du får den inte. Ta och kör nu.
-Nej Natta ge den till mig.
Ingen av oss hör ljudet av den gälla tutan och bromsarna lastbilen har, först när vi är några meter ifrån den så upptäcker vi det och killen som kör lyckas delvis köra undan men lyckas inte helt och hållet. Lastbilen kör in i halva bilen och får den att volta. Det tjuter i mina öron, det känns som hela huvudet ska sprängas och jag kan inte röra mig. Den första tanken är: Nu är jag död!
Det känns som en hel evighet innan första ljudet når mig men det är säkert bara några sekunder, föraren i lastbilen har lyckats ringa polisen innan han kommer i chocktillstånd. Sirenerna ekar i skogen och hörs på långt håll. När polisen kommer fram skakar de bara på huvudet och skyndar sig att ta hand om lastbils chauffören. Jag försöker skrika för att de ska höra mig men jag kan inte få fram några ljud bara några hesa harklingar, men till slut så får jag fram ett lågt men ändå hörbart läte som en av ambulans männen hör. Han vänder sig om och ser mot bilen.
-Killar det är någon i bilen!
Ropar han till poliserna och till brandmännen som kommit till platsen.
-Du har visst börjat höra i syne. Ingen kan överleva en sådan krasch men vi tar tag i det på en gång då.
De skyndar sig mot bilen och ser bara de andra döda ungdomarna.
-Det kan omöjligt vara någon som överlevde krashen.
Mumlar mannen men börjar försiktigt dra ut dem. Under tiden har jag börjat få igång min röst lite så jag ropar på dem, de skyndar sig till andra sidan och ser in genom den tillbucklade bildörren och den krossade rutan.
-Det är någon här, hämta bultsaxen!
De springer och hämtar den och inom några minuter som känns jättelånga så har de fått ut mig. De lägger upp mig på en bår och skickar mig snabbt till sjukhuset. Väl där så undersöks jag, jag har brutit tre revben, förlorat en hel del blod och en kota i ryggraden har flyttats. En lunga punkterades också av ett av revbenen och jag åker in på akut operation.

De sätter dropp och lägger mig i ett enskilt rum på intensiven. Jag somnar och sover oroligt, vrider och vänder på mig, jag drömmer att allting händer i slow motion och ser varenda rörelse. När jag vaknar h...