...Men bara en dröm

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”MALIN! Svara mig, snälla du får inte lämna oss nu.” Hon uppfattade orden som sades men kunde inte svara. Hon var sjuk, hon hade lunginflammation som inte gick att bota. Det kändes som luften tog slut, som om någon knölade ihop hennes lungor, som man gör med ett papper.
Hon tittade mot det håll där hon hörde mammans vackra röst ljuda, hon såg bara deras konturer. Mamman som aldrig borstade håret, pappan som aldrig rakade sig och hennes bror som så ofta gick henne på nerverna. ”Jag älskar er” precis som ni är, tänkte hon.
En värme spred sig i hennes kropp. Hon såg ett skimrande ljus och kände hur lugnet intog henne. Nu kunde hon inte längre skilja på verkligheten och himlen. Det sista hon hörde var ”NEJ MALIN, SNÄLLA, NEEEEEEJ!” Det var mamman. Hon såg henne därnere, sittandes vid hennes säng med huvudet mot hennes kind, gråtandes. Pappan och brodern stod sida vid sida mot fönster och tittade upp mot himlen. De höll varandras händer som för att söka tröst av varandra. Hon började gråta. Hon ville tillbaka, men ljuset och värmen kändes så behaglig. Hon fortsatte mot ljuset, det kom närmare och närmare. Hon slets mellan viljan att återvända till sin familj och mot det varma ljuset.
Det suddiga landskapet började klarna för hennes ögon, som de måste göra för en som varit i mörker en längre tid och sedan kommer ut i dagsljuset. Var är hon? Vart har ljuset fört henne? Var hon framme nu? Hon tyckte att hon kände igen sig, hade hon varit där förut? Då förstod hon! Hon var i Nangijala. Hennes tankar irrade runt i huvudet, hon kom att tänka på Bröderna lejonhjärta, Körsbärsdalen och Törnrosdalen. Jonathan sa ju till Skorpan att när man kommer till Nangijala kommer den man saknar att sitta vid dammen och vänta på en. Hon såg sig omkring, där var dammen. Det satt någon där, vem var det?
Hon gick närmare för att titta efter, när hon är några meter från dammen hör hon det härliga skrattet, det där skrattet som har ekat i hennes huvud i snart två år. Där var hon, det var verkligen hon. Det var Louise.
Hon sprang fram och kramade Louise och Louise visste att det var hon som kom. De kramades och det var så underbart att få höra Louise härliga skratt igen.
Hon kände sig konstig, allt snurrade och hon såg hur Louise sakta började försvinna för hennes ögon. Det varma ljuset började blekna, som när en stjärna slocknar på natthimlen, så slocknade även hennes ljus. Hon började förnimma en svag känsla på sin kind. Hon försökte desperat hålla kvar bilden av Louise, där hon stod med leendet på läpparna, vinkades glatt och sa ”Vi ses igen, hälsa alla”.
Hon vaknar upp igen på sjukhuset. Hon lever. Mamman sitter och klappar hennes kind. Hon har återvänt. Man kan ana en tår i hennes trötta och utmattade ögon. Hon såg hur hennes familj grät av lycka, men hennes tårar var av sorg, hon ville tillbaka. Tillbak...