Bokrecension: Författarporträtt av Liza Marklund

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Liza Marklund föddes 9 september, 1962 i Pålmark utanför Piteå. Numera bor hon med sin man och sina tre barn i en villa i Mälarhöjden. Hon har även ett hus i Spanien och en lägenhet i Gamla stan där hon skriver sina böcker. Hon arbetar som författare och journalist, och är dessutom engagerad som ambassadör för UNICEF.
Liza Marklund slog igenom med sin debutroman Sprängaren år 1998 och etablerade sig som Sveriges mest populära författare. År 1999 startade hon och Jan Guillou, en annan känd författare, Piratförlaget tillsammans. Där gav de bl.a ut sina egna böcker. Företaget skötte hon vid sidan av sin karriär som krönikör på Expressen. Liza Marklund har skrivit ett flertal böcker och större delen av dem är deckare som handlar om en speciell person, journalisten Annika Bengtzon. Namnet har Liza fått ifrån två viktiga människor i hennes liv. Annika kommer ifrån hennes dotter och Bengtzon från hennes favoritchef från tiden då hon arbetade på Expressen. Böckerna om Annika Bengtzon är mycket populära och har sålts i miljontals exemplar, och anledningen till det är dels för att de är så annorlunda mot andra deckare som skrevs under samma tid, 1900-talet. (Se vidare analys under recensionerna)
Liza Marklund har även engagerat sig i samhällsdebatten kring mäns våld mot kvinnor, varpå hon skrev sina första dokumentärromaner Gömda och Asyl. De böckerna handlar just om en kvinna som misshandlas av sin man och tvingas lämna landet. Marklund är också engagerad i flyktingpolitiken och skriver i en av sina böcker om hur svårt det kan vara att beviljas Asyl.
Jag tycker att Liza Marklund är en enastående människa som engagerar sig i det mesta och vill få fram viktiga budskap. Däremot så tycker jag att hon ibland kan vara alldeles för feministisk i sitt skrivande då hon ofta vill hävda att kvinnan är stark och att män är översittare.

Här är några kända böcker av Liza Marklund:
• Gömda (1995; omarbetad utgåva 2000) *
• Sprängaren (1998, filmatiserades 2001.) *
• Studio sex (1999)
• Paradiset (2000, filmatiserades 2003.) *
• Prime time (2002)
• Den röda vargen (2003)
• Asyl (2004) *
• Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra (2005)
• Nobels testamente (2006)

* Jag har läst boken eller sett filmen.






Sprängaren. (Kriminal roman).
Annika Bengtzon jobbar som kriminalreporter på tidningen Kvällspressen. En natt i mitten av december sprängs en bomb på Viktoriastadion, den Olympiska arenan. Stockholm har fått äran att arrangera sommar-OS, och nu, sju månader innan det är dags, exploderar den stora arenan som byggts enkom för de olympiska spelen. Ganska snart står det klart att en människa befunnit sig på stadion under smällen omkommit. Inom ett par dagar kan polisen identifiera offret och det visar sig vara kvinnan som är ansvarig för det kommande OS, Christina Furhage. Detta leder till en vild jakt efter mördaren och all media gräver hos poliserna och försöker vara först ut med diverse information. Annika har aldrig varit så upptagen. Är det någon terrorgrupp som vill skada de olympiska spelen? Eller kan det vara ett dåd som är riktat personligen mot Christina Furhage? Frågor som dessa cirkulerar runt i Annika Bengtzons huvud. Hon söker djupare än de andra journalisterna, och hon finner samband som ingen annan vill se.
Den här boken är en deckare i särklass. Den är skriven på ett rappt och stilsäkert sätt och språket är annorlunda då det ofta förekommer svordomar. Just detta tror jag kan vara anledningen till att Sprängaren var så omskriven när den gavs ut. Den är skriven på ett modernare sätt än de andra deckarna som skrevs på 1900-talet. I boken kan man t.ex. läsa om aktuella saker som terrorism och om situationen att vara en relativt ung, kvinnlig chef på en arbetsplats. Här kommer jag också tillbaka till det som jag nämnde ovan, att Marklund kan vara feministisk i sitt skrivande. I den här boken får man verkligen en bild av att huvudpersonen Annika Bengtzon är störst, bäst och vackrast och att hon är den ända som kan någonting. De andra på redaktionen (speciellt männen) är sura, avundsjuka och okunniga. Tyvärr är det lätt att få en feministisk inställning när man läser den här boken, men annars så tycker jag att den är riktigt bra.
Gömda/ Asyl. (självbiografier).
Maria Eriksson (även kallad Mia) lever i skräck för sin före detta make, ”mannen med de mörka ögonen”. De träffades på en firmafest på flyktingförläggningen där hon arbetade och blev förälskade. De gifte sig, och mannen som hade varit så underbar, förändrades helt. Han blev farlig, dominerande och manipulativ. Han fick Mia att tro att hon var värdelös och han tvingade henne till att göra som han ville, lyssnade hon inte så blev hon misshandlad. Till sin stora förskräckelse blev Mia gravid med mannen och det var när han hotade med att skada barnet som hon fick nog och lyckades kasta ut honom. Men mannen vägrade lämna henne ifred. Han hotade henne, förföljde henne när hon gick till affären för att handla. Otroligt nog lyckades Mia träffa en ny man som hette Anders. Han tröstade henne, var förstående och skyddade henne mot ex-maken. Kärlek växte fram mellan dem och de bestämde sig för att flytta ihop och gifta sig. Efter något år blev Mia gravid igen och födde en son. Ex-makens trakasserier blev värre efter giftermålet med Anders, och han började mena allvar med hoten. Gång på gång bröt han sig in i huset och försökte skada eller döda någon av dem. Mia polisanmälde honom, men det fanns inte bevis nog för att fängsla honom, och Mia visste att om han fängslades så skulle hans vänner fortsätta i hans ställe. Så hon blev tvungen att ta hjälp av hemliga kvinnoförtrycks organisationer. Mia, Anders och barnen tvingades flytta från sitt hus och leva som gömda för att inte bli mördade. Myndigheterna såg det som den ända lösningen. Så de fick nya identiteter och platser att bo på, men mannen fann dem ändå, vart de än befann sig. Tillslut stod myndigheterna som handfallna, de kunde inte hjälpa Mia och hennes familj mer. Det fanns bara en enda utväg, och det var att familjen Eriksson flyttade ut ur landet. Efter att familj blev tvingade att flytta utomlands så slutade ex-mannens trakasserier.
Familjen flyttades tillslut till USA. Där skulle de starta ett nytt liv och slippa leva gömda. Mias ex-make slutade trakassera dem när de flyttade för att han inte visste vart de befann sig. Men det uppstod snart nya problem. För att få stanna i landet behövde familjen Asyl*. Men det visade sig vara svårare än Mia trodde att beviljas asyl. Under en lång tid försökte Mia få myndigheterna att bevilja henne asyl, och tillslut lyckades hon. Då återstod bara att lyckas bygga upp sitt liv igen med Anders och barnen, vilket inte var det lättaste då de levt ett liv som fått dem att må så psykiskt dåligt i så många år.
De här böckerna tycker jag mycket om. Dom är sorgliga, spännande och intressanta och man får en insikt i hur jobbiga liv vissa människor faktiskt lever. Självbiografier kan ofta kännas väldigt självömkande och enformiga, men Liza Marklund lyckas verkligen göra dessa självbiografier intressanta. Man känner ett äkta medlidande för Mia och hennes familj och det känns verkligen som att man är med dem och upplever allt. Det jag tycker är intressant med boken är att den har en underkant av kritik som går att läsa mellan raderna. Kritiken riktar sig speciellt mot myndigheterna som inte är kapabla till att hjälpa en familj som denna. Man kan ju tycka att de skulle vara mer förberedda på att sådana här saker kan hända. Sedan fanns det en underkant av kritik som jag tyckte var negativ, och det är kritik mot invandrare. Mannen som trakasserar Mia kommer från Libanon, och Marklund beskriver många saker som är typiska för invandrare och får det att låta negativt. T.ex så beskriver hon att han har många släktingar och vänner som alla skulle ställa upp på att skada Mia eller hennes barn om hon gjorde något dumt som att försöka anmäla sin före detta man. Det är inte ovanligt att författare skriver om invandrare som kriminella, och då är det lätt att man drar alla över en kant. Men överlag så tycker jag att böckerna är riktigt bra och att dom är värda att läsa.

Jämförelse: Likheter och skillnader.

För det första så är Sprängaren en roman, alltså är den påhittad, och Gömda och Asyl är självbiografier, alltså verklighetsbaserade. Men alla tre böckerna är baserade på spänning och skildrar en svår period i en kvinnas liv. Jag tror att Lisa Marklund vill få fram ett budskap om att kvinnan är ett starkt kön. I Sprängaren handlar det om en kvinna och hennes yrkesliv och spänningen byggs upp successivt, själva sluttampen kommer i slutet. I Gömda och Asyl handlar det om en kvinnas privatliv och det är ny spänning hela tiden. Och i dom böckerna så är det olyckligt nästan hela tiden, men i Sprängaren så har hu...