Författare som samhällskritiker-Jersild, Böll, Wallraff

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Inledning

1.1 Bakgrund, syfte och frågeställning
Författare är ofta viktiga samhällsdebattörer och opinionsbildare. Det är i första hand de som drabbas när totalitära regimer vill tysta kritik. De förföljs i diktatur men tillåts verka fritt i demokratier. Hur kan då författares samhällskritik se ut inom den västeuropeiska kulturen?
Uppsatsens syfte är att studera tre olika författares kritiska skildring av sin samtid. Hur använder de språket? Vad har de för perspektiv i sitt berättande? Finns det likheter och skillnader mellan författarnas olika verk?


1.2 Material och metod
Studien bygger på analyser av Babels hus av PC Jersild, Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll och Reporter hos Springer av Günther Wallraff. Den följs av en kort presentation av de tre författarnas biografi och sedan en jämförelse mellan deras språkstil, budskap, perspektiv och innehåll.


2. Avhandling

2.1 Babels Hus

2.2 Presentation av författare
Per Christian Jersild är en svensk författare som föddes 1935. Han jobbade som läkare under flera år innan han sadlade om till författare. Jersilds personliga livserfarenhet som just läkare har gett honom en unik förmåga att ge målande beskrivningar av miljöer som sällan förekommer i litteraturen, t.ex. forskningslaboratorier och vårdinstitutioner. Flera av hans romaner har väckt stor uppståndelse. Hans berättarstil är satirisk och ibland burlesk. Romanen Efter floden (1982) är en vetenskapligt grundad vision om den helvetiska tillvaron för de människospillror som överlevt det stora atomkriget. Jersild målar upp en vidrig och brutal värld efter att den moderna förstörelsetekniken löpt amok. En annan av Jersilds omtalade romaner är Barnens ö (1976) en satir över vuxenvärldens alla obegripligheter. Förortsgrabben Reine vill ta reda på vad livet egentligen går ut på innan hans pubertet blommar ut för fullt. Barnens ö har likt flera av Jersilds böcker filmatiserats. Några andra utgivna verk av PC Jersild är Räknelära (1960), Prins Valiant och Konsum (1960), Djurdoktorn (1973). Jersild har fått flera utmärkelser, bl.a. Svenska Dagbladets litteraturpris 1973.

2.3 Presentation av verk
Babels hus (1978) är Jersilds mest lästa och kända roman. Ett halvår efter utgivningen hade den tryckts i rekordantalet 215 000 exemplar. Den handlar om en 76-årig pensionär vid namn Primus Svensson som blir inlagd på ett modernt sjukhus efter en hjärtinfarkt. I boken beskrivs de människor som jobbar på sjukhuset och deras arbetsmiljö, allt från sjukhusdirektören ner till städ- och kökspersonalen. Primus Svensson får mycket god medicinsk behandling och vänligt bemötande överallt. Problemet är att han bollas mellan avdelningarna som ett kolli och ingenstans finner han riktig mänsklig kontakt. Storleken och effektiviteten på sjukhuset gör människor till främlingar för varandra. I bokens inledande femton sidor presenterar Jersild fakta och statistik om sjukvården samt klargör vissa sjukhustermer. Detta underlättar läsandet eftersom sjukhuspersonalens idiom är fullt av begrepp och termer. Boken har filmatiserats med Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen.

2.4 Analys av verk
Jersild är starkt kritisk till hur sjukvården fungerar. Alltför stora resurser slukas av en överorganiserad administration och ett lämmeltåg av byråkrater och pärmbärare. I Babels hus visar han tydligt att kommunikationen mellan de anställda på sjukhuset är allmänt förvirrad:
”Ett annat faktum som utmärker ett storsjukhus är hur många språk som talas. I köket talas svenska, finska, jugoslaviska. Städenheterna talar mestadels turkiska och på kanin-, rått- eller marsvinsgatan, d.v.s i Forskningshuset, talas ofta engelska. I laboratoriet talar man i kemiska formler, ett stackatospråk med stora bokstäver. På apoteket pratar man i preparat, på dataavdelningen i siffror och i journalarkivet på latin. Alla dessa språk skall ställas mot patienternas språk. Och de flesta patienter har svårt att uttrycka sig mera precist och naturvetenskapligt exakt,” (Jersild, s. 16).
Sjukhusmiljön och dess personal är mycket detaljerat beskriven och många känner säkert igen Jersilds beskrivningar. Efter Babels Hus fick Jersild många fiender bland läkare. De menade att han själv skulle ut och arbeta inom vården istället för att förtala den. Faktum är att Jersild redan då hade jobbat tjugo år inom vården.


3. Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda

3.1 Presentation av författare
Böll är en västtysk författare som föddes 1917 och dog 1985. I slutet av 1940-talet framträdde han med en mängd romaner och noveller. I verken Inte ett enda ord (1953) och Ungdomens bröd (1955) skildrar han vardagsmödans efterkrigstyskland. Böll skildrar olika öden mycket ömsint och illusionsfritt. I Biljard klockan halv tio (1959), en familjekrönika som sträcker sig över tre generationer, involverar Böll för första gången hela samhället i sitt skrivande. Verket sträcker sig ända fram till våra dagar och anses vara ett centralt verk i modern tysk litteratur. Med Slutet på en tjänsteresa (1967) ironiserar Böll över det ”tyska undret” med dess effektivitetshets. Under 1970-talet väcktes ett mera politiskt engagemang. Han reste, höll tal och var aktiv i media. Under flera år skrev han artiklar och tal för att 1975 utkomma med samlingen Rapporter om nationens opinionsläge.
Böll är som författare lågmäld och satirisk, men i vida kretsar är han en uppskattad kritiker av det moderna västtyska samhället. 1972 tilldelades Böll nobelpriset i litteratur. Några andra utgivna verk av Böll är Doktor Murkes samlade tystnad (1960), En clowns åsikter (1964) och Bilder deutschen Familie: die Bölls einer (1981).

3.2 Presentation av verk
Denna bok utkom 1974 och handlar om en ung energisk kvinna i 1970-talets Tyskland vid namn Katharina Blum. Hon kommer från enkla förhållanden och fick tidigt börja sköta hushållet då hennes far dog. Skolan var inga som helst problem trots att hon samtidigt skötte hushållsarbetet, inte bara hemma, utan också hos grannar och andra i byn. Katharina når sedermera ställning som hushållerska hos herr och fru Blorna som behandlar henne väl. På en maskeradbal en kväll träffar hon en man vid namn Ludwig Götten och för första gången upplever hon ömhet, och hon förälskar sig djupt i denne man. Följande dag visar det sig att Ludwig Götten är efterlyst för bankrån. Polisen kan inte föreställa sig att Katharina inte skulle vara delaktig i brottet. Därmed är det fritt fram för media att offentligt exponera hennes privatliv och ifrågasätta hennes karaktär. Skandaltidningen Zeitung vars specialiteter är våld, sex och antisocialism smutskastar henne fullständigt, med journalisten Werner Tötges som dirigent. Trots alla kränkningar vägrar Katharina att spela den sårade oskuldens traditionella roll. Hon skjuter journalisten till döds i sitt eget hem efter att han brutit sig in. Katarina överlämnar sig helt fri från ångest till polisen.

3.3 Analys av verk
Katharina Blums förlorade heder är både en smädeskrift och en kriminalroman. Böll skriver med stor vrede som hela tiden når sin poäng med en stor portion humor, ironi och kvickhet. Bokens inledande kapitel är väldigt korta och språket växlar friskt mellan högt och lågt: ”Rånarbruden Katharina Blum vägrar vittna om herrbesök” (Böll, s. 41-42), ”Mördarbrud fortfarande förhärdad! Inga upplysningar om Göttens gömställe! Stort polispådrag” (Böll, s. 45-46).
Böll visar tydligt vilken makt pressen har och dess förmåga att påverka gemene man. Skandaltidningen Zeitung får obehindrat förvränga olika citat efter eget tycke och dra egna slutsatser helt utan grund: ”Naturligtvis konfronterade Katharina dr Heinen med ett nummer av Zeitung där Tötges intervju omnämndes och hennes mor citerades, men hon delade inte alls dr Heinens indignation över intervjun, utan ansåg att de där människorna ju var mördare och ryktesmördare, hon föraktade det naturligtvis, men tydligen var det rent av den sortens tidningsfolks plikt att beröva oskyldiga människor heder, rykte och hälsa” (Böll, s. 121). Heinrich Böll menar att vi lever i ett samhälle som till stor del utgörs av ”hemliga världar”. Media skapar en värld efter sina egna villkor, en skenbar öppenhet.


4. Reporter hos Springer

4.1 Presentation av författare
Günther Wallraff föddes i 1942. Han är en tysk journalist och reporter, känd framför allt för sina kritiska reportage från industrier och andra storföretag. Wallraff ligger bakom begreppet ”att wallraffa”, d.v.s att gestalta olika roller för att synliggöra missförhållanden. Wallraff har gestaltat många yrken allt från munk till industriarbetare, för att få fram en sanningsenlig bild. I början av 1970-talet reste han till Grekland för att slå ett slag för de mänskliga rättigheterna som gång på gång missbrukades av den styrande militärdiktaturen. Han kedjade fast sig utanför kanslihuset i protest, vilket ledde till att han omhändertogs av polis och torterades svårt. 13 icke önskvärda reportage (1969) är ett av hans verk där han presenterar resultatet av sitt ”wallraffande”. Andra utgivna verk är Journalistik som människojakt (1979) och Längst därnere (1985).

4.2 Presentation av verk
Reporter hos Springer handlar om Günther Wallraffs infiltrering i tidningen Bildzeitung. Under fyra månader arbetar han som den frilansande reportern Hans Esser med förflutet i reklambranschen. Han reser runt, gör intervjuer och reportage samtidigt som han får en inblick i vad Bildzeitung har för arbetsmetoder. Wallraff menar att man talar varmt om mördare och terrorister eftersom de ger stora rubriker och god krydda åt tidningen: ”Förbundsadvokat Siegfried Buback blev mördad. Flera dagar i sträck levde Bild på de präktiga rubrikerna och stora uppslagen. Och ytterliggare några veckor kunde man sedan knapra på liket. Men en redaktör flabbade till en annan: - Förväxla nu bara inte Buback med Bockbier!” (Wallraff, s. 172). Bockbier är ett tyskt ölmärke.


4.3 Analys av verk
Verket är i första hand en bok om journalistik, men nästan lika mycket handlar det om politik. Som journalist deltar man inte i sin omgivning, utan är snarare en gäst hos verkligheten. För Wallraff är det som att ta sig in i jättens kula varifrån demokratin manipuleras. Här berövas människor både de verktyg de behöver för att förändra sin situation och den grundläggande förutsättningen - möjligheten att se den. Läsarna luras att tro att det som står i tidningen är sant och att det som beskrivs är verkligheten. Wallraff är med sin strålkastare ständigt redo att kasta ljus över den dunkla och oklara verkligheten.


5. Jämförande analys av verken
Alla tre författare, Jersild, Böll och Wallraff, är kritiska och skriver bitskt och träffande. PC Jersild har onekligen mest kött på benen i sin Babels Hus, tack vare tjugo år i läkarbranschen. Han hade inget behov av att ”wallraffa” för att få tillgång till material. Alla sjukhustermer och begrepp som boken innehåller använder han på ett satiriskt sätt, vilket kan jämföras med Heinrich Bölls sätt att skriva. Böll förlöjligar polis och media med en rejäl skopa satir. Man kan säga att Böll med Katharina Blum beskrev hur Bildzeitung arbetar, och hur detta skördar offer. Wallraff liksom Jersild fick många fiender p.g.a sina verk. I samband med avslöjandet kallade Bildzeitung Wallraff för ”kryptokommunist” och hela hans kamp mot tidningen för ”David och Goliat, dock med en leende Goliat.
Talspråk förekommer i alla tre verken och det är lätt att föreställa sig omgivningarna tack vare de målande miljöbeskrivningarna: ”Hardy var på väg att sticka, det var helt klart. Hon ville aldrig ha med honom att göra mer. Vilken jävla taskig kompis. – Stick då för satan! väste hon” (Jersild, s. 95). Reporter hos Springer skiljer sig dock lite från de andra eftersom den innefattar en mängd intervjuer, artiklar och bildreportage. Goda kunskaper i tysk inrikespolitik kan underlätta när man tar sig an Wallraffs verk. Många framstående tyska statsmän och diplomater behandlas, som för den icke påläste kan vara helt obekanta.


6. Avslutning
Jag har gjort en studie om hur tre olika författares samhällskritik i en demokrati kan se ut.
Syftet med uppsatsen var studera tre olika författares kritiska skildring av sin samtid. Hur använder de språket? Vad har de för perspektiv i sitt berättande? Finns det likheter och skillnader mellan författarnas olika verk? Tre olika verk har analyserats där även en kortare biografi av varje författare presenteras. De utvalda verken har varit: Babels Hus (1978) av Per Christian Jersild, Katharina Blums förlorade heder, (1974) av Heinrich Böll och Reporter Hos Springer (1978) av Günther Wallraff.
Alla tre författarna tillåts vara kritiska utan att bli förföljda. Detta är den stora tjusningen med att leva i en demokrati. I en demokrati är begrepp som fatwa (dödsdom, pris på sitt huvud) helt främmande. I Sverige tycks snarare kritik av makthavare vara något bra, något som berikar demokratin. Kritiken kan leda till att folk vaknar upp och agerar mot förslag som politiker vill driva igenom.

Heinrich Böll säger att vi lever i ”hemliga världar”, d.v.s ett samhälle utan förtroende eftersom ingenting är vad det förefaller vara. Detta för tankarna till människors stora tillit till media. Hur många tittar inte på nyheterna på kvällarna och läser tidningar på morgnarna? Är vi dumma som köper allt de säger? Det är nästan så att man börjar tro det efter att ha tagit del av Günther Wallraffs vistelse på Bildzeitung, där demokratin manipuleras och redaktionen gnuggar händerna i terrorismens skugga. Men Dagens nyheter och Svenska Dagbladet här hemma måste antas vara tidningar med förtroende och kan förhoppningsvis inte jämföras med Bildzeitu...