Svenska forkningssate

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning sid. 1
Sammanfattning sid. 2
Inledning sid. 3
Viking sid. 3
Freja sid. 4
Astrid 1 sid. 4
Astrid 2 sid. 5
Odin sid. 6
Munin sid. 6
Källförteckning sid. 7


Sammanfattning

Jag har valt att skriva om Svenska forskningssatelliter.
Byggandet av de svenska satelliterna har hela tiden skett i nära samarbete med andra länder som har haft olika instrument ombord. Några av dessa länder är Kanada, Tyskland, Norge, Finland och till och med USA, som ändå är ett av de stora länderna inom rymdforskning.
Sveriges första satellit skickades upp 1986 och hette Viking. Kontakten med Viking bröts efter 444 dagar i rymden. Uppgiften den hade var att, som de flesta av de senare också hade, utforska norrskenet. Mätningarna lyckades mycket bra och forskarna var mycket nöjda med resultatet.
Nästa satellit som skulle upp var Freja, som var en uppföljare till Viking. Freja sändes upp (1992) under andra förhållanden och detta gav uppgifter som forskarna kunde ställa mot, och jämföra med, uppgifterna som Viking hade gett. Freja var uppe i 4 år och under den tiden kunde även den ge intressanta data.

Den tredje satelliten, Astrid 1 (1995), var Sveriges första mikrosatellit. Den vägde endast 27 kg. Instrumenten på denna satellit döptes efter Astrid Lindgrens sagofigurer och även själva satelliten är uppkallad efter henne.
Även Astrid 1 fick en uppföljare, Astrid 2 som skickades upp 1998. Den hade uppgifter som liknade de förra satelliternas, nämligen att utforska norrskenet.
Det finns även två satelliter som är på gång upp i rymden. Den första av dem är Odin som har som uppgift att göra astronomiska och aeronomiska observationer. Uppsändningen är planerad till början av år 2000, alltså i år, och den ska ske i Ryssland. Jag har dessvärre inte fått fram några uppgifter på detta.
Munin, som är den andra av de två, är en nanosatellit och den är till stor del konstruerad av studenter vid Umeå universitet.
Sverige har alltså varit med och skickat upp sex stycken satelliter och vi hoppas naturligtvis på att det blir fler.


Svenska forskningssatelliter


Inledning

Anledningen till att jag har valt detta ämne är den att jag tycker att det är intressant att Sverige, trots sin ringa folkmängd, lyckas ha ett mycket framgångsrikt satellitprogram för rymdforskning. I de projekten som jag tar upp nedan har Sverige varit ledande, men ofta i nära samarbete med andra länder.

Viking (1986-1987) Sveriges första satellit. Utforskade
norrsken.
Freja (1992-1996) Andra svenska satelliten för
rymdplasmafysik.
Astrid 1 (1995) Sveriges första mikrosatellit; vikt
endast 27 kg.
Astrid 2 (1998-1999) Den andra mikrosatelliten (30 kg).
Odin (2000- ) För astronomi och forskning om övre
atmosfären.
Munin (2000- ) Nanosatellit på 6 kg; studentprojekt vid
IRF, Kiruna.

Det finns även planer på att ESA:s första teknologisatellit, SMART-1; ska byggas av Svenska Rymdaktiebolaget.





Viking (1986-1987)

Viking var Sveriges första forskningsatellit, den sändes upp i rymden den 22 februari 1986 från raketbasen Kourou i Franska Guyana. Uppsändningen med den europeiska bärraketen Ariane 1, skedde tillsammans med en SPOT-satellit. Viking slutade att fungera den12 maj 1987, efter 444 dagar i rymden. Då hade den varit igång nästan dubbelt så länge än planerat.

Vikings uppgift var att studera de processer som leder fram till norrsken. Det utfördes omfattande mätningar av elektriska magnetiska fält och av partiklar, plasma och vågor på upp till 13 500 km höjd över jordytan. Institutionen för plasmafysik vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), forskargrupper från Danmark, Norge, Tyskland, Kanada, Frankrike och USA hade experiment ombord.

Viking-projektet gav vetenskapliga resultat av stort värde.


Freja (1992-1996)

Freja, Sveriges andra satellit, var en uppföljare till Viking och gjorde liknande mätningar men med betydligt högre rumsupplösning (100 m). Den var specialiserad på kopplingar mellan den inre magnetosfären och jonosfären längs med norrskensfältlinjer. Freja gjorde mätningar under solfläcksmaximum medan Viking gjorde mätningar under minimiförhållanden. Detta gav möjlighet till intressanta jämförelser.

Freja byggdes på svenskt initiativ och i samarbete med Tyskland. De tre svenska magnetosfärs- och jonosfärsgrupperna har bidragit med instrument och analys av resultaten. Dessutom deltog forskargrupper från USA, Kanada, Tyskland, Norge, Finland och Frankrike.

Satelliten sändes upp från raketbasen Jiuquan i Kina den 6 oktober 1992 med den kinesiska bärraketen Långa Marschen. Den var monterad mellan en kinesisk satellit och bärraketens sista steg. Freja vägde 214 kg och omloppsbanan hade en lägsta höjd på 601 km och en högsta på 1756 km. den 6 oktober 1996, efter 4 års framgångsrika mätningar, förlorades kontakten med satelliten.


Astrid 1 (1995)

Astrid 1 som vägde endast 27 kg, blev Sveriges första mikrosatellit, och var stor som en drickback. Den sändes upp från Plesetsk i Ryssland, den 24 januari 1995, ombord på en rysk COSMOS-raket. Den cirkulära banan var på 1000 km höjd över jordytan och alla ombordsystem fungerade bra fram till den 3 mars 1995 då kontakten bröts. Under perioden då den fungerade inhämtades en stor mängd vetenskapligt värdefull data.

Nyttolasten, som konstruerades av Institutet för rymdfysik i Kiruna, avsåg stadium av de neutrala partiklarnas roll i jordens magnetosfär och jonosfär. Instrumenten bestod av ett avbildande



neutralpartikel-instrument (PIPPI), en liten kamera för ultraviolett och visuellt lju (MIO) och en elektron-spektro.meter (EMIL).

Förslaget att uppkalla dessa efter Astrid Lindgrens figurer kom lustigt nog från en rysk deltagande forskare.

Astrid 1 användes även för att göra tekniska försök med en ny typ av solceller och av mikroprocessorn Thor från Saab Ericsson Space.


Astrid 2 (1998-1999)

Den 10 december 1998 sändes Astrid 2 upp i omloppsbana kring jorden med en rysk bärraket från rymdbasen Plesetsk 80 mil norr om Moskva. Från mitten av januari 1999 var Astrid 2 i reguljärt bruk för vetenskapliga mätningar. Satelliten utvecklades av Svenska rymdaktiebolaget på uppdrag av Rymdstyrelsen. Projektet syftade till detaljerade studier av norrskenet och dess uppkomst. Kontakten med sateliten bröts den 24 juli 1999, man har försökt att återuppta kontakten igen men det har misslyckats.

Rymdfysiker från KTH och Institutet för rymdfysik, samt från Danmark, Tyskland och USA deltog med egna mätinstrument. Satellitens plattform med alla centrala funktioner byggdes och utvecklades av Svenska rymdaktiebolaget (”Rymdbolaget”) i Solna på uppdrag av Rymdstyrelsen. Astrid 2 styrdes även från en kontrollstation vid Rymdbolaget i Solna. Datamottagning skedde vid denna samt från en station i Antarktis.

Astrid 2 vägde ca 30 kg, varav instrumenten vägde ca 9 kg, och skickades upp tillsammans med en rysk navigationssatellit. Astrid 2 låg i en polär bana på ca 1000 km höjd, vilket gjorde att Sverige fick kontakt med den på nästan varje varv. Från den 95*45*35 cm stora satelliten fälldes solcellspaneler och en mängd instrumentförsedda bommar ut.

Instrumenten bestod av ett instrument för mätning av elektriska och magnetiska fält (EMMA), en sk Langmuirsond för stadium av finstrukturer hos plasman i tid och rum (LINDA), en elektron- och jonspektrometer (MEDUSA), och en fotometer för avbildning av norrsken (PIA). Med hjälp av en dansk stjärnsensor beräknades satellitens orientering.

Liksom föregångaren, Astrid 1, var Astrid 2 uppkallad efter Astrid Lindgren. Flera av instrumenten hade även namn från hennes litterära karaktärer.


Odin (2000- )

Odin byggs i samarbete med Finland, Frankrike och Kanada med syftet att studera både astronomiska objekt och jordens atmosfär. Det viktigaste instrumentet är ett 1 m teleskop och en radiomottagare för mm- och submm-våglängder. Mätningarna ska ge information om kemiska, fysikaliska och dynamiska processer i den övre atmosfären, detta för att vi ska kunna förstå bl.a. ozonuttunningen och växthuseffekten bättre. De astronomiska mätningarna avser främst gasen mellan stjärnorna och områden där stjärnor bildas.

Grupper från Onsala rymdobservatorium (Chalmers) och Stockholms Observatorium har byggt delar av radiometern. Den optiska spektrometern byggs i sin helhet av Kanadensiska forskare som en del av Kanas bidrag till projektet. Rymdbolaget är huvudleverantör för projektet. Uppskjutningen planerades till början av år 2000, från Svobodny med en rysk start 1-raket, men jag har inte hittat nån bekräftelse på att det har skett än.


Munin (2000- )

Munin är en nanosatellit, med en vikt på bara 6 kg, som delvis har byggts o...