Kärlek runt hörnet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Isabella började springa. Hon visste att hon ändå skulle missa den.
När hon precis hunnit runt hushörnet såg hon bussen försvinna på den snövita gatan. Nästa buss skulle inte gå förrän om timme.
Hon började gå tillbaka mot skolan. Hon gick längs gatan som låg mittemot det lilla mysiga caféet Cindgo, och kom att tänka på vilket mysigt café det egentligen var, när hon gick in i en kille. Hon ramlade baklänges och satte sig på rumpan. Hennes böcker låg överallt.

Hon tittade upp och såg Rasmus stå där. Han gick i hennes klass, fast han var ganska blyg och lite halvtöntig, men han såg rätt bra ut. Han sträckte fram handen, och till sin förvåning såg hon sin hand ta emot hans. Han bad om ursäkt och sa att han hade tittat på det lilla mysiga caféet på andra sidan gatan. Hon tittade lite tveksamt på Rasmus, sen frågade hon om han hade bråttom hem. Han sa att han precis hade missat sin buss. Nästa gick inte förrän om en timme. Hon log och frågade om han hade lust att följa med till Cindgo och fika. Klart han ville det. Vad skulle han göra i en timme?

Hon satte sig vid ett bord längst bak. Det var inte en massa lampor som på andra caféer, utan det var små mysiga stearinljus. Det var mycket mer romantiskt. Lite halvmörkt och inte så fullproppat med ungdomar, utan bara några enstaka människor. Rasmus kom emot henne med varsin kaffe och äppelpaj.
”Du gillar väl kaffe?” hade han frågat.

De pratade på om skolan, hur det hade gått på matteprovet de precis haft. De kom in på Rasmus mamma som låg på sjukhuset, och Isabellas syster som precis flyttat till Stockholm för att plugga.

Efter en timme tittade han på klockan och reste sig snabbt och sa att bussen gick vilken minut som helst. De tog sina jackor och skolböcker och skyndade ut till busshållplatsen. Där stod den och skulle precis åka iväg, men de hann med den.
När Isabellas busshållplats närmade sig, reste hon sig från sätet och tackade Rasmus för fikat och sa hejdå.

Dagen därpå, gick hon sakta till busshållplatsen. Hon var mycket tidig idag, hon hade ingen aning om varför. Hon brukade jämt komma i sista stund, men det var annorlunda nu. Eller sen igår när hon pratade med Rasmus, det var som om de hade känt varandra hela sina liv. Hon satt och tänkte på det, när Rasmus plötsligt stod där framför henne.
”Hej”, hade han sagt. ”Hejsan”, hade hon sagt tillbaka. Han frågade vad hon hade för sig efter skolan idag.

Samma lilla mysiga café idag igen, fast nu var det inte kaffe och äppelpaj. Nu var det Coca Cola och kladdkaka, men samma personer mittemot varann. Hon hade inte märkt att han hade lite fräknar på näsan, eller hur otroligt söt han egentligen var.
Han hade aldrig tänkt att Isabella var precis så som han ville att hans flickvän skulle vara, eller hur snäll och snygg hon egentligen var.

Isabella såg en tjej komma in på Cindgo. Håret var lite rufsigt efter blåsten utanför, hon hade mörkt fint hår och var ganska lång, fast det berodde nog på skorna hon hade på sig.
Sådana hade Isabella sett i en affär, men hon hade inte gått in i den för hon visste att det var alldeles för dyrt för henne. Den långa, mörka tjejen såg sig omkring, som om hon letade efter någon.
Hon måste ha varit i 25 - årsåldern, tänkte Isabella.
Isabella vände sig om igen, och fortsatte prata med Rasmus, som inte verkade bry sig om något annat än att prata med Isabella.
Precis när hon tänkte gå för att köpa mer dricka så stod tjejen där. Alldeles framför henne. Hon undrade vad en sådan tjej som hon skulle vilja henne.
Men hon förstod snabbt att det inte var henne tjejen ville prata med, det var Rasmus.
Hon ursäktade sig och gick ner till cafeterian och beställde Coca Color. Hon kikade åt Rasmus och Cassandra, hon hade hört hennes namn innan hon gick. Rasmus såg lite blek ut och Cassandra pratade med ganska hög ton, men Isabella kunde inte riktigt höra vad de pratade om. Hon tog sina drickor och skulle gå tillbaka till deras bord, när Cassandra gav Rasmus en kram och började gå mot utgången. När hon passerade Isabella tittade de varandra i ögonen, men sa inget. Cassandra såg väldigt ledsen ut.

Hon satte sig mittemot Rasmus och gav honom hans dricka, han tackade och tittade ner i bordet igen. Isabella sa inget, inte han heller.
Hon tittade upp, och såg honom i ögonen, förstod att det inte stod rätt till hans huvud.
Hon frågade vem Cassandra var.
Han tvekade lite, sen sa han att det var hans talpedagog.
Talpedagog? Hade Rasmus en talpedagog?
Han berättade att han som liten blivit misshandlad och våldtagen av sin pappa, han berättade det som om det var världens vanligaste barndom. Hon frågade inte mer, det var han som berättade.
Han berättade hur han kom hem från skolan varje dag, och hur hans pappa hade suttit vid köksbordet och supit sig full varje dag när Rasmus kom hem från skolan. När Rasmus gick in på sitt rum, hann han aldrig låsa dörren förrän hans pappa hade kommit in och slitit av honom kläderna och våldtagit honom.

Isabella satt stel och tittade på Rasmus som fortsatte att prata om våldtäkterna och misshandeln. Hans mamma hade alltid jobbat när allt hände. Hon kom hem först vid sju- tiden. Hon hade självklart anat vad som hänt, men aldrig sagt något. Eller, jo, en gång hade hon frågat vad han hade gjort med Rasmus eftersom han hade en massa blåmärken på kroppen. Då hade han slagit henne i ansiktet så hon börjat blöda. Efter det hade hon aldrig frågat igen. Hon hade aldrig vågat anmäla det.



Han rymde hemifrån när han var 13 år. Han hade rymt till sin kompis Kalle. Men Anita, mamman, hade ringt polisen och sagt att det vore bättre om han bodde någon annanstans. Så nu bodde han hos en fosterfamilj. Han förklarade att Cassandra som han gått och pratat med...