Överlev!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Stormen

Regnet piskade mig i ansiktet.
Stilla havet stod inte för sitt namn tänkte jag när ännu en våg slog hårt mot aktern.
En sådan här storm hade jag aldrig ens hört talas om och för första gången på länge så var jag faktiskt riktigt rädd. Kanske var den här stormen för stor, t.o.m. för Tom Tatcher.
Visst hade jag jobbat på många fraktfartyg och ridit ut många svåra och vilda stormar, men nu med facit i hand så var nog den här den värsta.
- Henry, ropade jag med all min kraft för att Henry skulle höra mig.
- Henry, skrek jag igen.
Den här gången hörde han mig.
-Styr du den här skorven så skall jag kolla till motorerna så att vi kan komma ut från den här vidunderliga stormen, skrek jag.
Jag fick inget svar, men jag antog att Henry skulle göra det jag bad honom om.
Själv sprang jag ner för trapporna till maskinrummet. Där nere var jag tvungen att sluta springa för att gångbron som man gick på var väldigt rostig och om man sprang skulle hela bron kunna braka sönder.Detta var anledningen till att det nästan aldrig var någon nere bland maskinerna och om något hände med motorerna så visste man helt enkelt inte om det. Det var därför en stor risk att gå dit ner, speciellt nu när stormen var här. Jag tog tag i det rostiga räcket och man hörde ett stort eko för varje steg man tog. En stark, stickande doft av diesel gick upp i näsan på mig. Jag tog de mest lugna och försiktiga steg jag någonsin kunde och tillslut var jag framme vid huvudmotorn. Precis då jag skulle trimma motorerna och öka farten för båten så skickades jag bakåt av en gigantisk smäll. Jag kände en otrolig smärta i benet och när jag tittade ner så såg jag att en del av det rostiga räcket hade åkt rakt in i mitt vänstra lår. Det enda jag såg var ett öppet köttsår!
Ljuset flimrade framför mig. Jag omfamnades i ett mörker.
Jag somnade in...

Uppvaknandet

Jag vaknade upp och allting var svart.
- Är jag död?, tänkte jag.
Nej, det är omöjligt, för man kan väl inte höra havets brus när man är död?
Eller känna en mild bris smeka ens kind?
Och inte kan man väl heller känna sand i varje skrymsle och vrå på hela kroppen?
Nej, jag är inte död, tänkte jag.
Jag gnuggade mig i ögonen, men det sved otroligt mycket så jag slutade.
Jag smakade på fingrarna och räknade då ut att havsalt hade klistrat ihop mina ögonlock.
Med mycket möda och besvär så fick jag tillslut upp ögonen, men det sved så att jag knappt kunde se. Det enda jag kunde urskilja var att jag var på en strand och att en annan person låg bredvid mig och sov.
Lite längre bort såg jag också något som liknade en båt. Nu fanns bara en fråga i mitt huvud.
Hur kom jag hit?

Hoppet släcks

-Neej!, skrek jag högt av förtvivlan.
Nick!, skrek jag lika högt igen.
Den person som låg bredvid mig hade varit Nick, skeppets kock. Han hade varit svårt skadad när jag väckte honom, men han hade ändå haft krafter kvar för att berätta för mig hur jag kommit till den här stranden.
Det var så att när jag svimmat av smärtan i benet så hade skeppet gått på grund, men Nick visste om att jag var nere i maskinrummet och att jag skulle dö om inte någon skulle hjälpa mig.
Han hade hittat mig avsvimmad vid motorerna och burit upp mig på däck och slängt i mig, en låda ifrån frakten och sig själv i en livbåt. Efter ett tag hade han märkt att det rann ner blod från hans tinning och när han kännt efter så hade han en ofantlig smärta i huvudet. Han kom ihåg att när han hade räddat mig så hade han slagit i sitt huvud i en av de vassa spakarna, men eftersom adrenalinet pumpat i kroppen på honom hade han inte känt något just då. I båten hade han svimmat och när han vaknat igen så märkte han att han befann sig på en strand. Även fastän han var så svag som han var hjälpte han mig av från båten och slängde också av lådan. Efter det så hade ramlat ihop i en hög bredvid mig. När jag långt senare väckte honom så var han nästintill död.
Precis efter att han berättat det här för mig så drog han sista suck.
Nick hade varit en nära vän till mig och jag skakade av sorg. Jag var lämnad till mitt öde och jag skulle möta mitt öde ensam. Jag var dödsdömd.

Operationen

Efter det att jag begravt och sörjt Nick så fattade jag nytt mod och insåg att jag måste göra något för att överleva.
Jag började med att öppna lådan från båten och inuti den hittade jag de mest märkliga saker.
Där låg: en sax, hårspray, hårvax, ett hårförkläde, en stor flaska parfym, en spikpistol och ett par glasögon.Vi hade fraktat hårvårdsprodukter på båten och som om Nick fått tag på en låda ifrån frakten.
Jag tyckte inte att det fanns någon användning för något av dessa föremål, men jag sparade dem i alla fall.Vem vet, de kanske skulle komma till användning någon gång i framtiden ändå? Nu var jag tvungen att göra något åt mitt ben! Det värkte med en sådan smärta att jag tillslut var tvungen att lägga mig ner. Jag vred mig i plågor! Det brände som eld i såret. Det var helt uppenbart att jag var tvungen att göra något åt det, hur ont det än skulle göra. Kanske var amputation den enda utvägen? Jag rev loss lite tygbitar från min skjorta och knöt fast dem stenhårt runt benet så att jag tillslut inte hade någon känsel kvar i mitt vänsterben. Jag skulle precis börja skära med den vassa saxen när jag plötsligt slutade.
Jag kunde helt enkelt inte skära av mitt eget ben. Det gick bara inte. Att göra sig själv så illa "pallade" jag helt enkelt inte.
- Jag har ett öppet köttsår i benet, vad har jag för alternativ?, tänkte jag för mig själv.
Jag kunde inte låta bli att göra någonting för då skulle såret bli infekterat, vilket kunde leda till kallbrand och då skulle det inte dröja länge innan jag var död. Mitt i mina tankar hörde jag plötsligt någon ropa:- Tom!
Jag tittade bort mot öst och där såg jag honom, Henry.
Jag blev helt utom mig av glädje och lättnad när jag såg honom. När jag trodde att jag var dömd att vara ensam och döende så kom Henry till min hjälp.
Jag haltade mig fram till min vän, trots min smärta. Henry tittade förskräckt på mitt ben och frågade:- Vad har du gjort egentligen? Det där måste du operera.
- Jaja, det ska jag göra, men nu får vi vara glada över att vi är tillsammans igen, sa jag .
- Nej, det där måste du göra i ordning snarast, sa Henry bestämt och pekade på såret
Vi skall förbreda för operation redan nu, fortsatte han.
Jag har med mig sprit från båten som bedövar dig och efter det bränner vi ihop ditt såret.
-Va!! Är du galen?, sa jag till Henry.
-Jag vill inte att du dör av kallbrand här, så jag kommer att operera ditt ben vare sig du vill eller inte, sa Henry. Efter vilda protester av mig så beslutade vi tillslut att göra som Henry ville. Jag tog en klunk av spriten. Henry tog också några klunkar ur flaskan och innan vi visste ordet av satt vi där och festade på flaskan tillsammans. Tillslut hade vi t.o.m. glömt att bort varför vi egentligen drack och vi var rätt groggy båda två när flaskan bara var halvfull.
- Jag är kung! Kung över denna ö, Tom-ön, utropade jag när jag balanserade mig fram till elden vi hade gjort med hjälp av solen och glasögonen och satte mig ner, eller snarare ramlade ner.
- Om det här är en ö och det är din ö så är jag drottning, sa Henry med sluddrig röst. Vi tjöt av skratt utan någon egentlig anledning.
Vi sjöng högljutt tillsammans påhittade visor om Tom-ön och tog några till klunkar av spriten.
När flaskan var tom tog jag det papper och den pennan jag hittat på stranden under eftermiddagen och skrev på det en blandning av ett brev, en dikt och en gnutta hemlängtan. När jag var klar så stod det så här med suddiga bokstäver på pappersbiten:

Jag har sällskap
men är ändå ensam
Jag har mat
men går ändå hungrig
Jag är glad
men är ändå ledsen
Jag har allt
men ändå inget
Jag längtar

Jag stoppade pappersbiten i flaskan och kastade ut den i havet med ett leende på läpparna.
Jag somnade lycklig den kvällen.
Nästa dag kände jag mig som en stor idiot som hade supit bort min bedövning.
-Hur kunde jag vara så dum?, tänkte jag.
-Det var korkat, men det finns ingenting vi kan göra åt det, så vi får operera såret utan bedövning, sa Henry konsterande.
En halvtimme senare var allt klart för operation. Vi hade använt glasögonen för att göra upp en ny eld och när jag och Henry hade fått upp en ordentlig brasa så tog vi ut en glödande pinne som vi skulle bränna ihop såret med. Nu var det dags. Jag vrålade av en obeskrivlig smärta när pinnen vidrörde det blodiga såret. Jag spände mig i hela kroppen och skrek ut allt förbjudet man kunde säga, men det gick ändå förvånansvärt fort. Jag omfamnades nu åter av samma mörker som jag träffat på ombord på båten och åter igen somnade jag in.


Livet på ön

Vi hade nu levt på stranden i ett litet palmbladshus i sju månader.
Jag hade upptäckt att vi bodde på en ö och att den var cirka två kvadratkilometer stor. Ön bestod mest av sankmark och djungel och längst österut så fanns det en stor bergvägg. Vi hade inte utforskat något bakom den än, för det inte gick att komma över den.
Jag kände nu ändå ön så pass bra att jag kunde göra en karta över den. Den blev väldigt användbar när jag och Henry var ute och jagade eller plockade frukt. Vi hade också börjat odla olika sädesslag som vi hade hittat på ön.
Det gick lite trögt i början med odlingen, men nu hade vi precis fått vår första skörd av fin korn och råg.
Det jag vill säga är att vi faktiskt klarade av att leva på ön, även ifall vi inte hade någonting till hjälp förutom sakerna jag hade hittat i lådan från båten.
Sakerna visade sig faktiskt vara till stor nytta.
Saxen kunde vi använda precis som en kniv och parfymen sprutade jag runt lägret så att inga djur skulle komma dit. Vi märkte nämligen att djur var rädda för lukten av parfymen.
Av hårvaxet lärde vi oss att stöpa ljus och hårsprayen gav oss ett slags eldvapen. När man höll eld framför hårsprayflaskan och sprayade så blev det som en eldkastare. Hårförklädet blev ett perfekt regnskydd och det lade vi på olika saker som vi inte ville skulle bli fuktiga eller våta. Glasögonen använde vi för att göra upp eld och spikpistolen fungerade perfekt när vi var ute och jagade större djur, t.ex. för att ta död på vildsvin.Den fungerade nästan som en vanlig pistol.
Allting var frid och fröjd, men vem säger att en lycka varar för evigt?

Slagsmålet

Jag vaknade upp trött den där morgonen. Ett tidigt solsken strålade mig i ansiktet. Jag sträckte på mig och det knakade i ryggen. Jag såg Henry vakna nu också. Solen värmde min halvnakna kropp och jag sa till Henry:- Gör du gröten idag, så gör jag den imorgon.
- Nej, jag orkar inte och jag gjorde den faktiskt igår, sa Henry trött.
- Men jag gjorde ju både middag och lunch igår, så nu får du faktiskt resa på dig och göra lite gröt, sa jag lite irriterat.
Varför gjorde han inte bara gröten som jag bad honom? tänkte jag.
Jag och Henry höll på och sjabblade ett långt tag. Vi blev argare och argare på varandra.Tillslut så exploderade Henry av ilska. Han var ursinnig att han tog upp spikpistolen och sköt mot mig med två skott. Jag hann precis vika undan.
Jag hade en otrolig tur eftersom skotten missade mig med en hårsmån.
- Är du inte klok? skrek jag till Henry.
Du är ju inte riktig i huvudet.
- Jag äter i alla fall inte mitt eget snor, sa Henry kyligt.
- Jag åt det för att överleva, din pungråtta! skrek jag förbannat till Henry samtidigt som jag hoppade på honom.
Jag slog med all min kraft mot hans ansikte, men han varken slog tillbaka eller försvarade sig.
Han blödde från näsan och höger ögonbryn, men jag bara fortsatte att slå och jag har aldrig kännt mig så grym som då.
Plötsligt slutade jag. Jag klarade inte att slå någon sönder och samman som inte försvarade sig. Det skulle vara en sak om Henry skulle slå tillbaka, men att slå någon som var helt hjälplös klarade jag helt enkelt inte av.
Henry rullade till framstupa sidoläge, hostade upp blod och kände på sin nyss brutna näsa.
- Hur kunde det bli så här? sa Henry svagt.
Samma fråga svävade i mitt huvud. Varför blev det så här?
Jag vaknade ur mitt vakuum och sprang fram till Henry.
- Förlåt, förlåt, förlåt för allt i världen, hur gick det med dig? sa jag ångrande.
Jag tänkte inte utan jag blev bara förbannad för det där med spikpistolen och sen slog jag bara utan någon tanke.
- Du kunde inte tänkt på det här lite tidigare? sa Henry sarkastiskt.
Jag skrattade lite tyst och oroligt. Henry log mot mig.
- Vi kan inte hålla på så här och slåss utan anledning.
- Vi måste göra ordningsregler om hur vi sköter oss, sa jag.
Och så blev det också. Vi gjorde fem ordningsregler som inte fick brytas oavsett vad som hände. Reglerna såg ut så här:

1: Henry lagar maten.
2: Tom jagar maten.
3: Den som använder sakerna från båten har ansvar för dem.
4: Turas om att hålla vakt vid elden varje natt
5: DU FÅR INTE SKADA TOM/HENRY!

Vandringen


Det gick dagar och nätter och en dag vid lunchen sa Henry:- Vi kan inte vara kvar här längre.
- Vad menar du? sa jag med en papaya i munnen.
- På ön, den förstör oss, vi blir galna, sa han.
Tänk bara på i förrgår då du nästan höll på att slå ihjäl mig och jag sköt med spikpistolen mot dig.
Allt det bara för att ingen av oss ville göra gröt. Det är inte bra att vara borta från civilisationen för länge.
Vi måste lämna ön och rädda oss själva från att bli tokiga.
- Eller så väntar vi på räddningen här, sa jag tyket.
- Ärligt talat, vi gör i ordning oss nu och vandrar mot bergväggen och kollar vad som finns där bakom egentligen.
Kanske finns det något där som kan hjälpa oss att ta oss härifrån.
- Ska vi gå iväg, bara så där, sa jag förvirrat.
Efter ett tag hade trots allt Henry lyckats övertyga mig att vandra mot bergväggen och försöka klättra över den på något sätt.
Vi hade packat ihop allt vi kunde behöva på vägen dit.
Nu började vandringen. Jag hörde hur det knakade för varje steg jag tog på de tunna pinnar som täckte hela marken.
Vi gick i några timmar i den täta djungeln och då plötsligt såg vi den, Bergväggen. Den var minst sjuttiofem meter hög och den skar av ön som en mur.
Den var helt platt och det fanns inga vägar upp på den. Det enda sättet var att kunna ta sig upp till toppen var att klättra, vilket i sig verkade nästan omöjligt.
- Är du säker på det här? sa jag oroat till Henry.
- Om vi inte vill leva här i resten av våra liv så är det här den enda chans vi har, sa Henry.
Jag insåg nu också att det här var vår enda chans att överleva.
Jag tog det första taget i bergväggen och försökte att se det positiva i det hela, men innerst inne visste jag att det här var slutet.
Jag fortsatte ändå och till en början gick det förvånansvärt bra, men sedan blev berget brantare och brantare och tillslut var jag därför tvungen att ropa till Henry:
- Vi kommer inte att klara det.Det är alldeles för brant. Vi är dömda.
- Det finns ingen annan utväg, sa Henry. Det är lika farligt att börja klättra neråt nu som att fortsätta uppåt.
- Du har rätt, sa jag med en gnutta hopp i bröstet.
Vi fortsatte med klättringen. Först klättrade Henry och lite längre ner klättrade jag. Plötsligt kände jag hur fotfästet för mitt högra ben lossnade och någon sekund senare hängde jag utför bergväggens kant och det enda som hindrade mig från att ramla sextio meter rakt ner i avgrunden var ett krampaktigt tag med ena handen om en klippavsats.
- Hjälp, Henry!, skrek jag. Henry vände sig om och ropade:- Håll i dig och rör dig inte! Jag kommer ner till dig.
När Henry kommit halvvägs ner så märkte han att det var alldeles för brant för att han skulle kunna hjälpa till.
Han ropade:- Jag kommer inte längre än så här. Jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa dig. Du måste klara dig själv.
Jag kände hur jag blödde på både knäna och på handen som jag hängde i. Det knöt sig i magen på mig.
Var det här slutet?
- Nej, det fick inte vara så, tänkte jag. Jag hade upplevt alldeles för lite i mitt liv. Det var meningen att jag skulle göra mer här i världen.
Jag samlade alla mina krafter i högerarmen och nu blödde det ännu mer från mina sår.
Jag struntade i min smärta och istället så hävde jag mig med all min kraft upp. Tillslut hade jag fått ett fäste igen och kunde fortsätta klättra.
Inget kunde stoppa mig nu! Efter en kort stund hade jag nått målet, platån uppe på bergväggen. Jag hade klarat det! Jag kände en sten falla från mitt hjärta.
Det enda som oroade mig var att Henry inte var där uppe. Henry hade sagt att han skulle klättra upp före mig och vänta på mig där.
Men nu var han försvunnen.
- Vad konstigt, tänkte jag.
Så plötsligt fick jag annat att tänka på. Jag tittade bort mot väster. Där borta låg en storstad!
Jag blev helt chockad. Vi hade bott på ön i åtta månader ovetande om att ett stort samh...