Nattvarden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den gamla mannen lutade sig över fruktståndet och plockade upp ett knippe tomater. Hans seniga fingrar letade sig sakta över dess yta medan han systematiskt granskade dem på jakt efter mörka fläckar som störde den hjärtröda färgen. Tydligen nöjd med det han såg tog han dem till försäljaren. De enades om ett pris och mannen betalade. Han la tomaterna i korgen och fortsatte längs gatan. Det var en varm vårdag, solen stod högt och en varm bris letade sig fram genom gränderna. En svettdroppe rann sakta ner för mannens panna och fortsätte längs hans högra kind. Han hade uträttat mycket men hade en hel del kvar att göra.
Folk trängdes på gatorna som var kantade av stånd i alla dess former. Handeln blomstrade i staden som stadigt växte sig större. Folk strömmade dit från hela världen och Milano var på väg att överta rollen som Italiens ledande stad från Florens. Likt en pojke som ständigt strävar efter att överträffa sin äldre bror strävade Milano och dess invånare efter att överträffa Florens. Den nuvarande regenten, Ludovico Sforza, var den drivande kraften i denna strävan. Hans familj hade sedan länge styrt staden och deras rykte var inte det bästa. Detta var något som Ludovico Sforza arbetade hårt på att förbättra. Hans charmoffensiv mot stadens invånare, och framförallt de betydande invånarna, märktes främst på alla de middagsbjudningar han ordnade. Hos de fattiga hade han fortfarande en lång väg att gå innan förtroendet återvunnits. Han var väl medveten om att det tagit hans familj många generationer att fördärva förtroendet från stadens invånare men han var fast besluten om att återvinna det på bara några år.
Den gamle mannen fortsatte sin vandring längs med gatan när han plötsligt stötte ihop med en jämnårig dam. Hans magra ansikte lyste upp i ett leende vid åsynen av en sådan skönhet. Han lyfte hatten, bockade och bad så mycket om ursäkt innan han fortsatte sitt strövande längs med huvudgatan. Så småningom stannade han till hos en man som sålde möbler. Han kliade sig i skägget och studerade de vackert utsmyckade stolarna. Tankarna for iväg till de slitna möblerna som ännu prydde hans hem. Det hade gått så långt att han skämdes när fint folk var på besök. Tiden var inne för att byta ut det gamla möblemanget. Han vände sig mot försäljaren för att diskutera priset.

I just det ögonblicket spreds ett leende i ansiktet hos den vackra Leonardo Da-Vinci som satt rakt över torget. Han satt bekvämt lutad mot ett träd vars grenar skuggade hans muskulösa kropp. Med ena handen förde han det långa bruna håret ur ögonen och iakttog mannen. I den andra handen höll han en penna med vilken han frenetiskt tecknade på ett litet vitt block som vilade i hans knä. Många månaders väntan var över, det visste han. Han hade hittat den han sökte, den man som för många människor i framtiden skulle komma att företräda en av mänsklighetens största förrädare, det ansikte som skulle komma att bli Judas. Som tur var tog den gamle mannen god tid på sig hos den försäljare han nu stod, de verkade ha en dispyt angående något. Detta passade Leonardo utmärkt då han fick en chans att teckna ner de detaljer som krävdes.
När mannen lämnade försäljaren reste sig Leonardo. Han torkade bort de droppar svett som trots skuggan från trädet letat sig fram i pannan. Glädje strålade ur hans bruna ögon när han med lätta steg började vandra upp längs en av stadens alla gator.
Leonardo var en vacker man som drog många blickar till sig från både män och kvinnor där han vandrade upp igenom gränderna. Det störde honom inte att folk lade märke till honom men det gladde honom inte heller. Han såg sig själv som en underbar skapelse, men inte på grund av sitt yttre utan på grund av sitt inre. Alla människor var fantastiska skapelser, och de avancerade funktioner som rymdes i dess kropp fanns inte att skåda någon annanstans. Det faktum att ingen egentligen tagit reda på hur en människa var uppbyggd kittlade hans sinnen. Allt som fanns att upptäcka om naturen var långt mer intressant än Columbus rapporter om nytt outforskat land och nya folkslag, eller om Marco Polos upptäckter av nya tyger och kryddor. Varför söka frågor när det fanns så många obesvarade här?

Sforza satt vid bordet i den rymliga matsalen. Stolen stod en bra bit från bordet och ändå låg hans mage mot det. En brun fläck från kvällens middag prydde den annars mycket vackra kostymen. Den svarta manteln hängde vackert över västen som var av samma kulör. Det diskret gröna mönstret i västen var kronan på verket som fullgjorde den kostym Sforza så vackert bar upp.
I en stadig ström kom tjänare in i rummet, hämtade en del av allt porslin som fyllde bordet, och gick ut. Sforzas sällskap hade sedan länge lämnat salen, men det störde inte den välbärgade herren. Han tyckte om att sitta kvar och smälta maten, samtidigt som han följde de många tjänarna med blicken. Att se dem arbeta var ett sätt att påminna sig själv om att han hade lyckats i livet. Sakta hade han arbetat sig uppåt på stegen, ökat sin rikedom, och med rikedomen hade också makten ökat. Att han nu dessutom var på väg att öka förtroendet hos stadens invånare var mycket positivt, men också ett måste för att han skulle kunna föra Milano in i den tid som väntade.
Sforzas tankar avbröts av en man som kom in i rummet. Han bar en enkel svartvit dräkt som hängde slappt över hans beniga figur. Hans kindkotor framträdde tydligt i det avlånga ansiktet, vars ögonbryn var stora och buskiga. Sforza gillade inte mannens totala saknad av känsla för klass men han var en av Sforzas trognaste män och Sforza respekterade honom mer än någon annan tjänare.
”Sir, förlåt att jag stör men jag börjar bli orolig.”
”Vad av denna oro Angelo? Mår mor min sämre?”
”Nej sir, inget sånt. Jag oroar mig bara över den målning som ni beställt. Leonardo har inte arbetat med den på flera veckor, all sin tid tillbringar han nere i staden. Han vill heller inte låta mig se hur mycket han har kvar.”
”Han har mitt fulla förtroende. Han har tidigare visat sig duktig och jag litar på att han gör sitt yttersta för att färdigställa målningen.”
”Ja sir, men det har gått två år! Och hela dagarna tillbringar han i staden. Jag har pratat med vänner som berättat att han brukar sitta i skuggan av ett träd i timmar. Ibland tecknar han, men ibland gör han visst ingenting. Han bara stirrar! Jag slår vad om att han letar efter kvinnor hos vilka han kan tillbringa natten.”
”Han har varit i min tjänst länge, men det har också du. Eftersom du är en av mina trognaste tjänare ska jag ta din oro på allvar och du ska få prata med honom. Fråga vad han har för sig på dagarna och när målningen blir klar. Vad gäller kvinnor delar jag inte din oro. Vi vet båda att han inte behöver ge sig ut för att leta efter dem, de kommer till honom men han avvisar dem ständigt.” Med en lång blick såg Sforza på den beniga mannen som sakta nickade.
”Tack sir.” sa han innan han vände sig om och försvann ut genom dörren.

Sakta strövade Leonardo mot stadens slott. Han ville njuta av varje steg han tog för äntligen, efter år av arbete, hade han målet inom räckhåll. Han höll blocket så hårt i sin hand att knogarna vitnade. Folk trängdes på gatorna och det var gott om ficktjuvar som tog allt de fick tag i.
Han hade en lång väg att gå till slottet, säkert tjugo minuters promenad. Men det hade han inget emot. Han gillade att ströva omkring utan att märkas. På så sätt kunde han iaktta vad som skedde i hans omgivning. Iaktta och behandla. Komma med frågeställningar att besvara. Han slappnade aldrig riktigt av, var ständigt uppmärksam och nyfiken. Det fanns så mycket som ingen tagit reda på, alla litade på det man visste sedan tidigare. Han kunde inte förstå att folk litade så blint på människor som levt mer än tusen år tidigare. På något sätt hade det blivit hans uppgift att ta reda på sanningen om naturen, sanningen om människan, ja, sanningen om allt. Han kände det på sig. Världen var på väg in i en ny tidsålder. Nya världar upptäcktes, det estetiska fick allt större betydelse och människorna blev mer civiliserade. Han visste att det var hans lott att hjälpa mänskligheten på traven in i denna nya tidsålder.
Så småningom passerade han stadens arena. Den var tydligt inspirerad av de gamla grekerna som så mycket annat. Inifrån arenan hördes ömsom hetsande rop, ömsom respektfulla sus från publiken. Han behövde inte se efter för att förstå vad som pågick. Han visste att just i det ögonblicket befann sig två lag med trettio man i vardera i arenans centrum och förde en blodig kamp mot varandra om en gris urinblåsa. Reglerna var enkla: den starkaste vinner. Det var en så blodig underhållning att inte många ville ställa upp. För att få tillräckligt med deltagare fick straffångar deltaga och som tack släpptes de efter spelen.
Han tänkte på de svettiga männen som rev och slet i varandra i kampen om urinblåsan. Dammet som fastnade på deras fuktiga kroppar och hur de tungt andades då de drog ner varandra i gruset. Dräkterna som han designat själv visade mycket av männens muskulösa kroppar och han kände en form av upphetsning vid tanken på dem. Han slog undan tankarna, inte för att han skämdes över dem, utan för att de inte var tillåtna. Han skulle aldrig glömma den tid han tillbringat i fängelset. Att hela tiden brottas sitt samvete, hade det han gjort varit fel? Han kunde inte förstå, hur kunde kärlek vara fel? Ändå ville han inte tro att det var han som hade rätt och samhället fel, samhället var majoriteten och han var alltså av majoriteten dömd. Under de ensamma nätterna hade han många gånger ställt sig frågan:
”Om det inte finns någon kärlek, vad finns då?”
Drygt en månad av sitt liv, av det underbara året 1476 hade han kastat bort till ingen nytta. Allt för ett konstigt missförstånd. Han mindes natten som om det vore igår. Allt hade börjat som en lek mellan honom och några vänner. De hade urartat till viss del men det den passerande mannen hade sett hade han missuppfattat. Som tur var hade det hela slutat med en lätt prygling, mycket tack vare Leonardos goda vän som hjälpt honom. Hur som helst var det glömt nu, åtminstone av folk i hans omgivning. Han själv skulle aldrig glömma.
Leonardo klev in i arbetsrummet som han blivit tilldelat av Sforfza. Han vek försiktigt sin väst och hängde den över stolsryggen. Rummet var kvadratiskt med ett fönster som nästan täckte en hel vägg. Övriga väggar var täckta från golv till tak av böcker, anteckningar och modeller. Han hade en ful ovana att spara på allt han gjorde, även sånt som han visste att han aldrig skulle komma att förverkliga. Många av modellerna föreställde krigsmaskiner i olika slag. En del hade visat sig fungera utmärkt medan andra varit obrukbara. Egentligen avskydde han allt krig, allt våld överhuvudtaget. Han hade väldigt svårt att se meningen med att ta livet av andra av sin egen sort. Pengar och makt var ett argument för många, men soldaterna fick inget av detta. Ära kunde de få, om de överlevde ute på slagfälten. När folk frågade om hans inställning till krig brukade han svara:
”Om man tycker att det är brottsligt att förstöra naturens underverk, fundera över hur det är att döda en man?”
Trots det var han inte mer än människa, och precis som alla människor behövde han tjäna ihop till sitt levebröd. Om det var krigsmaskiner som hans arbetsgivare ville ha, då konstruerade han krigsmaskiner, svårare än så var det inte.
Han lät blicken vandra över alla sina skapelser, de skapelser som de flesta ögon skulle beundra, men som han var övertygad om skulle stå i skuggan av det han inom kort skulle färdigställa. Det fanns inget konstverk som kunde mäta sig med det kommande, ändå var det långt ifrån den perfekta bilden som han alltid strävade efter att göra.
Leonardos tankar avbröts när den bastanta trädörren flög upp och med en dov duns slog emot stenväggen. Salai störtade in. Leonardo lös upp vid åsynen av sin fosterson, samtidigt som en rädsla spreds inom honom när han såg Salais ansiktsuttryck. De ljusblå ögonen som normalt utstrålade en sådan glädje såg ut att ha skiftat färg till mörkblå. Likt ett stormbesökt hav var de avskräckande och ingen som skådade dem skulle frivilligt bege sig mot dem. Nu var de dock ögonen som sökte sig mot Leonardo.
Trots sin längd och sina breda axlar såg Leonardo liten ut jämte den välväxte tonåringen.
”Salai min vän! Vad är det frågan om?” undrade Leonardo. Salai mötte hans blick men sa inget. Istället vände ryggen mot Leonardo och ansiktet mot en av de bokfyllda väggarna.
Leonardo tog tveksamt ett steg framåt och la handen på sin väns axel.
”Tala, Salai, säg mig vad som är fel!” Efter Leonardos ord följde några långa sekunders spänd tystnad innan Salai till slut tog till orda.
”Du har ljugit för mig! Du intygade att min tavla var en mycket vacker tavla, du sa att det var en av de vackraste du sett en så ung konstnär göra. Jag litade på dig! Jag tog dina positiva ord på allvar så jag visade upp den. Jag visade stolt upp den för Sforfza och hans vänner och vad fick jag tillbaka? Förolämpningar, till och med glåpord. Inte en enda positiv mening fick jag höra om det du kallade ett mästerverk!
Jag har alltid beundrat dig för din uppriktighet. Din förmåga att alltid söka sanningen, hur den än ser ut och sedan berätta den för världen oavsett vad följderna blir för dig. Du har alltid förespråkat ärlighet och öppenhet, hur hård sanningen än må vara. Så kan du inte ens tala sanning för den som står dig närmast?”
Leonardo var tyst. Han visste att en stor del av Salais anklagelser var sanna. Han hade inte varit helt ärlig när han lämnat sitt omdöme om tavlan. Men allt Leonardo sagt hade han ju sagt av välvilja.
När Salai inte fick något svar växte hans ilska ännu mer. Den ilska som han visste egentligen var riktad mot de mäktiga män som bara några minuter tidigare knäckt hans självförtroende, riktade han nu mot Leonardo istället. Han ryckte bort Leonardos hand från sin axel och gick snabbt fram mot bokhyllan. Hastigt rev han ner allt han kunde komma åt; modeller, anteckningar och böcker, allt rev han till marken i en mäktig smäll.
”Salai!” ropade Leonardo. Men Salai vände sig inte ens om för att se på honom. Istället gick han snabbt ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Leonardo hörde Salais ilskna steg avlägsna sig i trappan.
”Salai…” sa han i något som lät som en viskning ” förlåt min vän, förlåt.”
Efter en stunds fundering böjde han sig försiktigt och plockade från golvet upp det block som han tecknat i samma dag. Han kände klumpen i halsen växa och gråten var på väg. Med tunga steg gick han mot dörren. På andra sidan korridoren i ett annat rum väntade tavlan på att bli färdig. Mästerverket skulle bli klart och Leonardos sinnestämning hade ingen betydelse. Alla hade sitt sätt att hantera smärta, Leonardos var att arbeta.

Värken i ryggen blev alltmer påtaglig när den äldre mannen kraftigt böjd framåt tog sig uppför trappan. Ljudet från hans andetag studsade tillsammans med ljudet från hans steg mot tornets kala väggar. Svetten började tränga fram på hans kala huvud likt daggen gör på morgonen en tidig vårdag.
Lite längre upp hörde han en dörr smälla igen. Strax därpå kom Salai farande nerför trappan. Hans tårfyllda ögon var riktade ner mot marken och han lade inte ens märke till den äldre mannen som fick hoppa ur hans väg.
Så fort Salai försvunnit vände sig den gamla mannen och började åter gå uppför trappan. Han var inte förvånad över Salais humör; det hörde inte till ovanligheterna.
Snart kom han upp till avsatsen och till Leonardos a...