Analys av "O Brother, where art thou?" ur ett existensfilosofiskt perspektiv. Filosofer i fokus: Sartre & Heidegger.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

O Brother, doth thou exist?
Analys av ”O Brother, where art thou?” ur ett existensfilosofiskt perspektiv. Filosofer i fokus: Sartre & Heidegger.

Ulysses Everett McGill har alltid en plan för framtiden. En plan hur han och hans kumpaner ska komma ut ur knipan, en plan hur han ska få tillbaka sin fru, Penny.
Så vem är då Ulysses Everett McGill? Han är en fånge som tvingas arbeta som stenhuggare för att avtjäna sitt straff. Hans två kumpaner Pete och Delmar hjälper honom att fly för att han lovar dom en skatt, 1.2 miljoner dollar mer exakt. Det visar sig dock lite senare att Everett har ljugit, det finns egentligen ingen skatt. Anledningen till att han flydde var att han hörde att hans fru skulle gifta sig med en annan man.

I början av deras flykt ställer Pete frågan varför Everett skulle vara deras ledare - ”Who elected you leader of this outfit?” Resultatet blir en omröstning. Everett och Pete röstar på sig själva men när Delmar ska ge den avgörande rösten blir dom avbrutna av att dom hör hundskall och kommer ihåg att dom är jagade. Fortsättningsvis blir det Everett som naturligt tar ledningen eftersom han är den som är mest kvicktänkt och är snabb i mun. Pete och Delmar följer blint hans ledning och lever på så sätt inte fritt ur ett Sartreanskt perspektiv. Likt flickan i Sartres exempel som låter sin hand vila i pojkens för att hon vill skjuta upp att göra sitt val så länge som möjligt låter Pete och Delmar sina beslut vila i Everetts händer.
Deras inautentiska förhållningssätt pågår till filmens upplösning då Pete upprepar frågan ”Who elected you leader of this outfit?” när Everett tycker att dom ska smyga sig in på en privat fest där han kan träffa Penny och förhoppningsvis övertala henne att lämna sin fästman. Pete får syn på sig själv och ser att han bara följer Everetts vilja när han egentligen vill lägga upp egna planer. Delmar är lite för dum för att komma med egna idéer, han håller med dom andra mest för att han inte har något bättre att komma med. Detta väcker en intressant fråga; om man har ett dåligt omdöme, borde man hindras från att göra val? Jag tycker att man alltid ska få göra sina egna val, oavsett vilka förutsättningar man har. Men i Delmars fall kan man vara lite mer öppen för råd från andra. Enligt Sartre är att följa råd ett exempel på ond tro eller inautenticitet, men jag håller inte med. Ett råd behöver inte innebära att någon annan gör valet åt dig, det kan vara en ytterligare bit information till situationen. Det kan också att man får ett annat sätt att se på det hela så att man utifrån det kan göra ett bättre val.

Freud hade hävdat att det var Everetts barndom och uppväxt som gjorde honom till den vältalige bedragare han är. För att förstå varför han till exempel ljuger om skatten måste man gräva i hans bakgrund. Sartre skulle nog inte hålla med. Det är ens framtidsplaner som bestämmer vem man är. Everett planerar en framtid med sin fru och sina sju döttrar och gör allt för att uppnå den framtidsbilden. Även om hans fru har valt en ny fästman.
Hon har fortfarande känslor för Everett men väljer att berätta för döttrarna att han är död när han fängslas och försöka starta ett nytt liv med en ny man. Den nya fästmannen har ett jobb, han har en framtid och han är äkta, som Penny uttrycker det. Jag tror att detta är en bild som Penny har fått uppmålad för sig av samhället. Hon borde välja den här mannen för att han har pengar och är något att satsa på. Hon förlorar sig i sin delaktighet i samhället. Hennes val av man är inte hennes eget, valet tillhör das Man som Heidegger hade sagt. Om hon hade fortsatt på den vägen och gift sig med den andra mannen hade hon levt oegentligt och i självförnekelse. Everett övertygar henne dock genom sina handlingar att han är den rätta mannen och hon väljer att gifta sig med honom i slutet.

Sartre säger att man ens personlighet utgörs av ens framtidsplaner och vad vi planerar gör oss till dom vi är. Heidegger ser sådana framtidsplaner som förvrängda bilder av verkligheten istället. Vi tenderar att planera vår framtid som om i skulle leva för alltid, vi beräknar inte att döden finns. Om vi ser vår framtid som något som är finit och har ett definitivt slut, kan vi inte då planera och leva på ett annat sätt? Att vi börjar leva i nuet och fokuserar på våra nutida projekt, att våra val spelar roll för vår existens för att vi en gång kanske förlorar mojligheten att rätta till ett eventuellt felval.

Man kan observera att några av Sartres idéer grundas i det Heidegger har skrivit. Det av Sartre införda begreppet ond tro känns igen hos Heidegger som hans uppfattning av das Man. Att man själv inte väljer utan att man låter någon annan, eller samhället, välja åt en. På så sätt kan man skjuta ifrån sig den ångest som kommer med att vara i kontroll ö...