Pedofili - en ondskans läggning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tänk dig att du hade en annan läggning än den accepterade. Tänk dig att alla i din omgivning skulle hata dig om de visste. Tänk dig att din läggning stred mot lagen om den skulle levas ut. Skulle du då berätta? Om ens för att få hjälp? Vad behöver göras för att du och andra pedofiler ska våga och orka söka hjälp?

Du är en pedofil. Du är ett skällsord. Du vill göra mot de mest oskuldsfulla varelserna på jorden en handling som är förbehållen vuxna. Eller vill och vill. Du har ju inte själv valt din läggning. Ur ett psykodynamiskt perspektiv skulle man förklara det som att det är ditt det som intalar dig att beröva de oskyldiga deras oskuld. Ditt överjag å sin sida, håller dig tillbaka, förklarar att det är fel. Hittills har ditt överjag segrat. Överjaget är extra starkt i det här sammanhanget, eftersom hela vårt samhälle fungerar som ett förlängt överjag, då pedofili inte bara är starkt tabubelagt, utan även olagligt, om den levs ut. Bäst vore väl om du kunde få hjälp att stänga ner detta begär helt?

Tyvärr är det inte så enkelt. Överjaget, som har hållit dig tillbaka, är också orsaken till att du inte vågar söka hjälp. Är du som Aftonbladet beskrivit majoriteten av alla pedofiler, känner du skuld, skam och självhat. Ur ett humanistiskt perspektiv skulle man kunna anta att din självbild ligger på botten. Förmodligen har du aldrig avslöjat din läggning för någon – så hur ska du våga ta steget att berätta för någon helt främmande människa?

Detta är ett moment 22. Stora delar av världen ser med avsmak på pedofili. Vi vill göra oss kvitt den till varje pris. Tyvärr leder detta fördömande till att det bara blir svårare att hjälpa pedofiler, eftersom det skrämmer pedofiler från att träda fram så de kan få hjälp. Inte sällan tror jag att pedofilen är mer rädd för sig själv än vad omgivningen skulle vara om den visste. Det finns en stor splittring mellan de icke kriminella pedofilernas det och överjag. Detet skickar ut impulser om sexuellt umgänge med barn, medan överjaget kämpar för att kväva dem. Överjaget ger ständigt pedofilens jag ångestladdade skuldkänslor för detets vilja.

Vad beror det på då, att de flesta av oss i vårt samhälle reagerar så starkt och med avsmak när vi hör ordet ”pedofil”? Jag tror att det handlar mycket om att alla grupper behöver en eller flera hackkycklingar, för att få upprättelse och smickra överjaget. ”Ser du, överjaget, det finns människor som gör och/eller tänker sämre saker än jag!”
Därmed kan man blidka överjaget att radera lite ångest. Såvida det inte är rent och skärt skitsnack, då ger nog överjaget lite skuldkänslor ändå i slutändan. Dock förekommer nog inte det så många gånger i det här sammanhanget att ”skitsnackaren” får skuldkänslor. Det är allmänt accepterat, om inte obligatoriskt, att tala illa om pedofiler. De utgör ju ett hot mot gruppen. Det är varje medborgares ansvar att ta avstånd ifrån pedofilen, så han inte får vara en flockmedlem och göra skada inifrån. Dessutom vädjar gruppen till pedofilens överjag ”ge honom skuldkänslor, så han inte skadar oss!” Tar man inte avstånd, utan parti för pedofilen (”han kan inte rå för det”), väcks misstänksamhet, och även den personen blir utfryst, eftersom hon också utgör ett hot mot gruppen. Därför vill ingen i gruppen sätta sig in i pedofilens situation, eftersom hon då riskerar att förlora sin plats i hierarkin, om inte i gruppen. Tittar vi på två av Bradleys orsaker till mobbning finner jag saker som jag tror har stor betydelse även i detta sammanhang:

*Rädsla för att förlora prestige i den egna gruppen.
Hur ofta kastar vi inte dynga på en förkastlig grupp som pedofiler när vi känner oss osäkra på platsen i egna gruppen? På det sättet ställer vi oss över pedofilerna, samtidigt som vi antagligen får samtycke från övriga. Har man väl fått ett godkännande om något, vinner man ofta över gruppen på sin sida, och säkrar sålunda platsen i gruppen.

*Projektion av den egna ångesten på en annan som därmed blir syndabock.
Många går säkerligen runt med sexuella fantasier som aldrig lämnar deras huvuden, eftersom deras överjag säger dem att det är för perverst. Ändå fortsätter detet skicka ut fantasierna. Överjaget skickar i sin tur tillbaka ångest och skuldkänslor. Då är det skönt att tillsammans med andra håna eller kritisera pedofiler, eller andra sexuellt avvikande grupper, för att på så sätt visa sitt avståndstagande till den perversa fantasin. Leda bort andras och överjagets misstankar. Minska ångesten, känna att man får ett högre människovärde.

Psykoterapeuten Börje Svensson anser att den samhälleliga demoniseringen av pedofilen försvårar rehabiliteringen för offren, eftersom svartmålningen av pedofilen svärtar av sig på offret. Ur ett psykodynamiskt perspektiv skulle jag vilja säga att många barn som fallit offer för pedofiler säkert använder sig av försvarsmekanismen självbestraffning. Barn, som oftast inte blivit utsatta för så mycket hemskheter, och överlever tack vare vuxna, är sällan särskilt kritiska till dem. Jag vet att jag själv som barn litade blint på alla vuxna och att de alltid visste bäst. Aldrig skulle jag våga inse att de kunde ha fel. De, som visste och kunde allt, om de hade fel om något, hur skulle då jag någonsin klara mig ute i stora världen? Var någon vuxen någonsin elak mot mig var det för att jag hade gjort mig förtjänt av det. Sådant var en del av uppfostran. Hade jag blivit våldtagen av en pedofil – särskilt om det var någon i min närhet - skulle jag ha gett mig själv skulden, trott att om jag inte gjort si eller så hade han aldrig agerat som han gjorde. Jag var också snabb att förlåta. Analyserar jag mig själv och detta fenomen kognitivt finner jag att min perceptionsförmåga inte kunde uppfatta något som ren och skär ondska; eftersom jag aldrig ville någon illa, såg jag inte varför någon skulle önska mig något ont. Hade min pappa våldtagit mig skulle jag säkert skämmas över att jag fortfarande hade positiva känslor till honom fastän ingen annan längre tycktes ha det, eftersom de då med säkerhet skulle frysa ut honom ur gruppen. Jag skulle kanske inte heller våga erkänna att jag fortfarande ville ha kontakt med honom, av rädsla för anklagelser om att jag var likadan som han då. En förälder som förgripit sig på sitt barn bör aldrig umgås oövervakad med barnet igen, det är inte det jag säger. Däremot, för att barnet inte ska förskjuta händelsen, utan bearbeta den, kan det vara bra att få träffa förövaren, om barnet själv känner för det.

Omvärlden måste börja betrakta pedofili mer nyanserat och se olikheterna. En icke-kriminell pedofil har ju aldrig begått något brott, utan lider, enligt Aftonbladet, av en psykisk defekt som försvårar förmågan att knyta an sexuellt och emotionellt till vuxna och behöver därför få hjälp att bota sin sjukdom.

Om du nu som pedofil har tagit mod till dig att söka hjälp – vad finns det för hjälp att tillgå? Nedan presenterar jag olika metoder och hur jag tror att man kan tillämpa dem på pedofiler. Begreppen är hämtade ur Förklaringsmodeller, Psykologi A.

Psykoanalytisk analys
Pedofilen kan uppmärksammas på att det är hans det som skickar ut lustkänslorna gentemot barn han ser. Han skulle få insikt i varför han känner och handlar som han gör. Han får större självinsikt, kanske lättare att hejda sig själv, men problemet blir inte löst.

Beteendeanalys
Genomgår pedofilen en beteendeanalys, kan det framkomma att hans känslor är betingade. Kanske skedde hans sexualdebut i närheten av ett barn?

Beteendeterapi
Man betingar pedofilen att inte vilja ha sexuellt umgänge med barn. Eventuella utlösande faktorer reds inte ut, men det är den enda terapin som jag tror verkligen åtgärdar problemet.

Humanistisk analys
Hur uppfattar pedofilen sig själv? Genom den här terapin kan en pedofil som tvivlar på sitt människovärde få bättre självkänsla, och må bättre. Men någon rätsida på själva problemet står inte att finna.

Gestaltterapi
Pedofilen kan göra upp med gammalt groll – har han tidigare blivit försummad och har nu svårt att knyta känslomässiga band till jämnåriga, utan finner det enklare med en mer okomplicerad partner: ett barn? Då kan han få bearbeta känslorna, kanske skriva brev till de han känt att han blivit försummad av. Bra terapi för regrigerade pedofiler, skulle jag vilja påstå.

Kognitiv analys
Pedofilen kan ha fastnat i ett visst tankemönster. Kanske borde han tillämpa ackomodation, och försöka hitta andra sexuella fantasier än barn. Finns det kanhända annat han kan tända på?

Kognitiv terapi
I den kognitiva terapin skulle pedofilen få hjälp att rannsaka sig själv och tänka efter varför han finner barn sexuellt upphetsande. Sedan skulle man hjälpa pedofilen att ersätta hans tankeschema med ett nytt, där barn inte är sexuellt laddade.

Farmakologisk behandling
Enligt Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå kan pedofiler behandlas med denna medicinering som sänker sexualdriften. Det kan fungera på vissa pedofiler, men då bara under den tid då medicinen tas.

Enligt Vårdguiden finns även en behandling som ofta tillämpas på pedofiler som heter Kognitiv beteendeterapi. I behandlingen hjälper terapeuten pedofilen att identifiera faktorer som utlöser störningen. Genom insikt, kunskap och träning kan han förändra dysfunktionella tankar och beteenden och finna andra sätt att handskas med problemet.
Sammanfattning:
Samhället måste tona ned fördömandet av pedofiler. För pedofilernas, offrens, och sin egen skull. För att bli kvitt problemet pedofili ska vi inte acceptera läggningen i bemärkelsen att legalisera den, utan uppmuntra pedofiler att söka hjälp. Bejaka de som inte begår brott. Säga: ”Jag förstår att du har det tufft, och du är duktig som klarar detta.” Överjaget hindrar icke-kriminella pedofiler att leva ut sina lustar mot barn. Samtidigt är det också överjaget som hindrar pedofilen att söka hjälp. Samhället fungerar som en förlängning av överjaget, det gäller att hitta en balansgång mellan att släppa efter så mycket att pedofilen vågar söka hjälp, men hålla tillbaka så hårt att pedofilen inte känner att det är acceptabelt att leva ut detets vilja.
Självklart skiljer det sig från fall till fall vilken behandlingsmetod som fungerar bäst på pedofilen. Pedofiler är ingen homogen grupp som kan generaliseras, utan är väldigt individuella. Dock tror jag att beteendeterapi fungerar bäst över lag, eftersom det är den enda terapin som verkligen kan göra pedofilen avtänd på barn.
Egentligen, om jag ska vara helt ärlig, tycker inte jag att det verkar finnas någon metod som är vattentät. Enligt Aproå, är det bara ett fåtal pedofiler som orkar genomgå en behandling, de flesta faller ifrån. Inte heller kan man helt och hållet ”bota” pedofili, bara stärka pedofilen från att begå brott. Jag förhåller mig kritiskt till den farmakologiska behandlingen. Visserligen är det bra att pedofilen inte känner lika stark dragning till barn, och får lättare att hålla sig undan. Ändå får man inte bortse från att han då kommer känna mindre dragning till hans eventuella partner också. Vi vill väl inte forma pedofilen till en helt asexuell individ? Han kommer ju fortfarande känna störst lust till barn, hans problem kvarstår, om än i mindre skala.
Vad jag vill föreslå ses säkert som väldigt oetiskt av många. Ja, rent av som tortyr. Dock tycker jag att det är mer etiskt än att göra någon kemiskt steril och beröva denne sexlusten… Jag tycker faktiskt att det vore att bra alternativ att tillämpa beteendeterapi som de gör i A Clockwork Orange och betinga pedofilen att känna olust vid tanken på samlag med barn. Han skulle på så sätt kunna ha ett fortsatt fungerande samliv med vuxna. Om man skulle experimentera med detta är man dock tvungen att vara försiktig: pedofilen ska alltså bara känna olustkänslor vid åtanken av sexuellt umgänge med barn, ...