Stalingrad

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Del 1:
– Kan du köpa en glass till mig, Vingmuttern? ropade jag över stranden, gärna en isglass om de har det.
– Visst, men jag måste få pengar av dig då, för jag är helt pank.
– Här har du en tia, sade jag och kastade den till honom.
Jag, soldaten Spregler i 6:e armén, befinner mig i norra Italien på permission efter två jobbiga månader i strider vid el - Alamein i Egypten. Striderna mot Engländarna därnere har varit jobbiga och tärt mycket på vår 6:e armé. Vid det här laget är hälften av soldaterna i armén skadade och i eländigt skick. Ett exempel är vår officer Rüder, som har amputerat båda benen efter att ha gått på en sprängladdning, som var gömd i marken. Han sitter nu i rullstol, men är glad ändå. Striderna gick ju trots allt vår väg och snart har vi klarat Führerns mål att styra hela Europa och vara den stormakten, som vi alltid drömt om.
– Här är glassen Spregler, sade Vingmuttern och kastade den till mig.
– Tack så mycket. Blev det några pengar över?
– Nej. Det som blev över köpte jag sprit för, sade Vingmuttern och skrattade.
Vingmuttern heter egentligen Reiser och är glädjespridaren i vår armé. Han har alltid en kul kommentar till övers och hittar alltid på en massa skämt om de andra soldaterna i armén. Han är den som gör att jag står ut med min vardag.
– Alla soldater! Kom till vår samlingsplats så snabbt som möjligt! Vi har nya strider att utkämpa i Tysklands namn!
– Vingmuttern, kom och hjälp till att lyfta Rüder uppför trapporna, är du snäll. Vi ska samlas på slottsgården. Högste officer Frings ropade precis på oss.
Vingmuttern lyfte av sig hörlurarna från radion och gjorde som han blev tillsagd, fast med ett argsint rörelsemönster.
– Jag som precis har hittat rätta ställningen i solstolen. Är det inte dags för några nya soldater att vinna striderna nu? Jag börjar bli lite trött på att behöva åka någonstans, strida lite och sedan åka på permission med några nya utmärkelser på uniformen. Det börjar bli långtråkigt.
Jag skrattade lite åt hans skämt, men förstod att det egentligen var precis vad han tyckte. Det är precis vad jag också tycker för den delen, men jag kan inget göra, då jag sitter fast här i armén och varken kan fly eller be om att få gå. Då blir man direkt skickad till någon överofficer och får en ny position längre fram i ledet.
Jag och Vingmuttern får i alla fall upp Rüder för trapporna till slut och tar på oss våra slitna uniformer innan vi går mot slottsgården, skjutandes på rullstolen framför oss.
Väl framme på slottsgården blir det precis som vanligt. Några får utmärkelser efter striderna i Egypten och några andra får skäll för att de är sena, bland annat jag och Vingmuttern för att vi har ansvar för Rüder och ska få med honom överallt, men det får man inte säga till högste officer Frings. I så fall blir man förste man i ledet och går en säker död till mötes.
Efter att de som skulle få utmärkelser har fått dessa är det dags att höra vart vi ska bege oss nu. Frings berättar att våra mannar i Stalingrad behöver hjälp av en riktig krigararmé, som vår. Direkt efter mötet beger vi oss till tåget som väntar på oss lite utanför denna idyll, där jag gärna skulle stanna några veckor till. Tåget är inget märkvärdigt. Utan fönster och trångt som synden, ska vi nu sitta tills vi är framme i Stalingrad.
På vägen åker vi förbi en massa Ivan, som plöjer på åkrarna och vår självsäkerhet är på topp. Inget kan gå snett mot ryssarna nu.
– De kommer säkert strida med hästar och spjut, säger Vingmuttern och får alla att skratta i vår vagn.
Alla är dock inte så säkra, löjtnant Wilmer till exempel. Han är en riktig pessimist han. Jag kan i och för sig förstå honom, då hans fru precis har dött hemma i Augsburg efter en svår sjukdom. Jag tycker lite synd om honom, men om jag skulle säga det till honom, skulle jag framstå som en nörd bland soldaterna. Det råder stor konkurrens mellan oss soldater om vem som har flest utmärkelser och sådana saker. Onödiga saker, som inte spelar någon roll. Men det är det enda vi kan bry oss om. Det finns inget annat att göra.
– Titta! Där står Ivan och hans fru Ivanova och krattar upp resterna av sitt hus. Det är Vingmuttern som är i farten igen. Alla börjar skratta och jag böjer mig fram för att se vad det är egentligen. Det är en ryss och hans fru, vars hus precis har blivit bombat av ett tyskt bombplan. Jag ser att vi börjar närma oss Stalingrad eftersom det står nybrända hus vid sidorna om rälsen, som är nylagd av tyskarna.
– Det kan inte ha varit länge sedan tyska arméer har varit här och bombat, tänker jag samtidigt som tåget saktar in. Vi är framme i Stalingrad.

Del 2:
Direkt när jag kliver ur tåget känner jag på mig att något har gått snett här. Överallt ligger skadade tyskar och skriker på hjälp. Sjukvårdarna har minst sagt fullt upp med att plåstra om skadade tyskar. Till och med Vingmuttern håller munnen stängd. Han förstår också att det inte kommer bli så lätt som vi trodde. Ryssarna rider inte på hästar, de har samma teknik och vapen som vi har.
– Är detta 6:e armén? frågar en tjock gubbe, förmodligen överste officer för någon annan armé.
– Ja det är det, kollega, svarar högste officer Frings direkt. Jag inser att det är en maktkamp mellan officerarna också.
– Ni kan förbereda er för sammandrabbningar med ryssarna redan imorgon. Jag och Führern har pratat och lagt upp en ny strategi för hur vi ska gå tillväga mot ryssarna. Om vi fortsätter som vi har gjort, kommer vi att förlora inom en vecka. Führern är rasande på hur vi sköter oss. Detta är vår sista chans att vinna över ryssarna. Följ med mig så ska jag berätta strategin.
Frings och den tjocke sicksackar fram mellan de skadade soldaterna, som ligger överallt. Snart är de ur synhåll för oss. Jag börjar prata lite med Vingmuttern om eventuella strategier och vi känner oss som riktiga ”räddare i nöden” båda två.
Efter ett tag kommer Frings tillbaka och han ser bekymrad ut. Han berättar strategin för oss. Jag mumlar till Vingmuttern att det inte låter riktigt genomtänkt att försöka trycka tillbaka ryssarna på ett ställe och sedan utgå därifrån och anfalla åt sidorna.
Efter att vi fick reda på strategin, gick vi till våra baracker i baslägret där vi skulle sova första natten. Jag packade upp maten som jag smugglat med mig från stranden i Italien och sydde in den i min slitna uniform. Det kan vara bra att ha lite extra ibland, tänkte jag.
Följande morgon var det uppstigning klockan 6:00 för att vi skulle hinna ställa upp som i strategin. Jag låg dock sömnlös hela natten och tänkte på de hemska scenerna jag sett dagen innan i baslägret.
Jag, Vingmuttern och en ung grabb vid namn Grüner hamnade i samma grupp tillsammans med några andra. Vi skulle anfalla i andra ledet efter den första vågen. Klockan 7:00 sprang första ledet fram och intog sina positioner. Anfallet började när en soldat kastade en rökbomb för att kunna anfalla utan att ryssarna såg dem i röken. Anfallet lyckades och vi var framme i det bombade höghuset sent samma kväll. Vi var nu vid lite bättre mod och hoppades att vi skulle klara oss oskadda.
Det dröjde dock inte länge innan vi fick det första dödsbudet. Det var den deppige Wilmer som var först ut att dö i striderna. Det fanns dock inte tid att sörja honom för nu var alla mitt uppe i striderna. Det böljade åt båda håll, men ingen fick grepp om den andra. Jag började tröttna. Varje dag kom det nya dödsbud och detta krig ledde inte till någon framgång, bara motgångar för båda sidor. Det känns så meningslöst att kriga för ingenting. I början hade vi trots allt en plan, men den är nu som bortblåst. Nu gäller det bara att rädda sig själv, inget annat.
Vingmuttern börjar också tappa tålamodet. Inget är längre ljust i vår becksvarta tillvaro. Vi sitter och äter soppa, pratar lite om ingenting, försöker skämta lite, men inget hjälper. Vi sitter fast i vår gemensamma depression och nu blir vi inte ens glada när vi trycker tillbaka ryssarna. Vi vill bara ge upp, åka hem till våra städer och leva ett vanligt liv, men det går inte, inte nu.
Det börjar dra ihop sig till vinter. Året är 1942 och vi vet inte än att denna vinter ska bli slutet på många soldaters liv. Jag och Vingmuttern har precis fått straffkommendering av Frings och vi ska tillsammans med några andra gå och desarmera minor hela vintern i 50 graders kyla, 50 grader! När jag går därute, tänker jag på hur skönt det skulle vara att sitta framför en brasa i mitt hus i Hamburg, värma fötterna och läsa en bra bok. Eller bara sitta i ett uppvärmt hus. Det skulle räcka för mig. Bara jag slapp det här skulle jag bli glad.
Jag tar upp pluntan ur fickan och tar mig ännu en slurk, den tionde för idag. Jag frågar om Vingmuttern vill ha, men han är riktigt nere och vill inte ha något just nu. Vår relation har prövats många gånger nu och han är den enda jag har. Vi gläds tillsammans och sörjer tillsammans. Just nu sörjer vi bara. Vi har blivit som bröder och jag känner på mig när det är något fel med honom och han gör likadant. Han är det enda ljuset i mitt liv och vår vänskap är det enda som betyder något för mig nu.
Jag ska precis desarmera min 20:e mina för dagen när en lastbil kommer åkandes på vägen mot oss. Allas uppmärksamhet riktas mot den och Vingmuttern mumlar att det säkert är en tysk som ska meddela att vi precis har förlorat slaget om Stalingrad. Jag tror att det är en officer som ska lämna mat till oss, men båda har fel. Det är en transport, som ska hämta oss och skicka in oss i första ledet inne i krigszonen. Jag protesterar högljutt tillsammans med några andra, medan Vingmuttern snällt följer med. Han vill bara få det avklarat. Han vill bara dö.
När vi är framme vid baslägret går vi genom sjukavdelningen. Det är ingen rolig syn. Överallt ligger skadade soldater, som jämrar sig. Plötsligt får jag syn på någon jag känner igen. Det är unge grabben Grüner, som bara har ett ben kvar. Läkaren håller precis på att såga av det andra. Jag får kväljningar när jag ser denna hemska syn. Jag tänker på hur lojal Grüner var när vi stred tillsammans. Han gjorde alltid rätt och tog rätt beslut hela tiden. Varför ska just han drabbas? Det kan inte vara Guds vilja. Det är emot alla regler, lagar och normer att en oskyldig stackare som har hela livet framför sig ska drabbas av något sådant. Det är inte rättvist. Hellre att jag skulle ligga där.
Detta blir något av en vändpunkt för mig. Jag tycker att det är orättvist att jag ska klara mig hela tiden och ingen annan. Jag frågar Grüner hur han mår. Han blir glad att se mig igen och säger att det är okej. Det är inte många som skulle säga så. Jag blir så ledsen att jag börjar gråta när jag tänker på hur denna unga man tappert kämpar vidare ändå. Honom är det synd om, inte mig. Jag frågar vad som kommer hända honom nu. Han svarar att han kommer bli hemskickad med flygplan imorgon.
Jag får plötsligt en idé, hur jag nu kan vara så egoistisk och tänka på mig själv nu. Jag ska knycka ett sjukintyg från någon skadad där det står att jag måste bli hemskickad på grund av mina skador. Det är mycket egoistiskt, men min sista utväg att gå överlevande ur denna batalj.
Jag berättar för Vingmuttern om mina planer och han nickar tillbaka. Jag förstår att det betyder ”Ja”. Vi tar farväl av Grüner en sista gång innan vi ljudlöst smyger iväg från vår bevakning, som ska ta oss till första ledet. Vi går in i rummet, där de döda ligger och väntar på kremering, och letar igenom deras fickor i jakt på sjukintyg till mig och Vingmuttern. Vi hittar flera intyg och jag väljer ett där det står att jag har skadat armen efter att ha fått granatsplitter i den och Vingmuttern hittar ett där det står ”ohjälpligt psykiskt sjuk efter att ha sett flera hemska scener”. Jag tycker att det stämmer rättså bra på honom. Vi flyr iväg till flygplatsen, där flera tusen människor väntar på att komma undan dessa hemska scener. Jag, med ett stort bandage runt armen, och Vingmuttern, tyst och konstig, kommer igenom kontrollen utan besvär. Vi tränger oss fram i ledet till flygplanet.
Det är den 23 januari 1943 och vi står först i kö till det sista tyska flygplanet, som lämnar Stalingrad. Jag hoppar direkt in i kabinen, som en av de första, men Vingmuttern vill inte gå ombord. Jag försöker släpa upp honom, men han streta...