Organhandel

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Organhandel är ett ämne som intresserar mig personligen då min man fick en ny njure för ett och ett halvt år sedan. Debatten har varit ganska stor periodvis och ofta då media har hittat någon som skändar döda genom att ta organ från dem och säljer på svarta marknaden. Behöver debatten komma upp oftare? Kan man göra något för att minska den svarta handeln med organ? Kan vem som helst donera ett organ? Kan man förbjuda organhandeln? Ska man kanske göra den laglig?
Med denna uppgift vill jag visa att det är svårt att ge och ta emot ett organ. Alla kan inte ta emot ett organ från vem som helst. Det krävs stora undersökningar och många tester och analyser innan man kan genomföra en operation.


Transplantation

Transplantation är flytt av organ eller vävnad från en kropp till en annan i syfte att ersätta mottagarens skadade eller sviktande organ med donatorns fungerande. Donatorer kan vara vid liv eller döda . Majoriteten av döda donatorer de senaste 20 åren är hjärndöda och ett organ från en död donator refereras som ”nekro” t.ex. nekronjure.
Blodtransfusion och benmärgstransplantation är speciella fall av transplantation där den transplanterade delen av kroppen är förnybar. Kroppen producerar nya blodkroppar och ny benmärgsvätska.
Andra fall av levande donatorer gäller att den levande organdonatorn antingen har ett till av samma organ (som lungor eller njurar) eller kan donera delar av ett organ (som delar av lever, bukspottkörtel och tarmar).
Spanien är idag föregångslandet vad gäller transplantationer och dess organisation kring det. Varje år utförs det femtio organtransplantationer per en miljon invånare. Detta kan jämföras med Sveriges tjugofem transplantationer per en miljon invånare.

Transplanterade t.o.m. mars 2007
Njurar: 117 (varav 35 från levande donatorer)
Lever: 45
Hjärta: 12
Lungor: 14
Pancreas (bukspottkörtel): 3
Tarm: 2
Cell-öar: 2
Totalt: 195

Transplanterade 2006
Njurar: 365 (varav 131 från levande donatorer)
Lever: 127 (varav 6 från levande donatorer)
Hjärta: 40
Lungor: 50
Pancreas (bukspottkörtel): 6
Tarm: 0
Cell-öar: 6
Totalt: 594


Problem vid organtransplantation


Tillgång på vävnader

I Sverige uppgår antal medicinskt acceptabla döda donatorer till ca 150 – 200 per år, men den verkliga faktorn är mycket färre. I ca en tredje del av fallen saknas tillstånd från den avlidna eller anhöriga varför den verkliga siffran blir lägre. En medicinskt acceptabel organ kommer från en person som inte är över 60 – 65 år (75 – 80 år vid njurdonation), har inte cancer eller sepsis (utbredd infektion), aids, smittsam gulsot (hepatit) eller annan allvarlig infektion som kan överföras vid ingreppet. Den bästa donatorn, nekro eller levande, är en frisk manlig 50 åring.
Avstötning
Det finns tre sorter typer av avstötning av ett transplanterat organ.
• Hyperakut avstötning sker inom minuter eller timmar efter transplantationen Den transplanterade vävnadernas funktion upphör p.g.a. att den översvämmas av vita blodplättar som stänger till blodflödet. Antikroppar finns hos mottagaren redan före transplantationen och idag kan man före operationen ta reda på om dessa finns hos mottagaren med en enkel analys.
• Akut avstötning uppträder inom veckor eller några månader efter transplantation. Organet blir svullet och genomblödning minskar och dess funktion försämras. Tillståndet kan i regel fås att gå tillbaka genom medicinering.
• Kronisk avstötning är en långsam process som leder till att den transplanterade vävnaden eller organet så småningom, ibland efter flera år, upphör att fungera.

Risken för avstötning minskar om man väljer en donator med största möjliga vävnadsöverensstämmelse med mottagare. Därför måste man i Sverige genomgå en rad olika tester och analyser för att få donera och ta emot ett organ, dessa kan ta upp till ett halvår.
Eftersom operationen är ett stort ingrepp för givaren så får man under denna tid även genomgå en rad besök hos psykologer och kuratorer.
För att förhindra avstötning hos mottagaren får denna äta mediciner som sätter ner kroppens immunförsvar i små eller stora mängder, hela livet.


Lagstiftning

Det finns två lagar om tagande av organ.
Den ena är lagen (1995:831) om transplantation m.m. som reglerar möjligheterna att tillvarata organ dels från levande individer, dels från avlidna. En levande donator måste lämna skriftligt samtycke till operationen. En avliden donators vilja gäller alltid. Närstående måste meddelas men har den döde medgivit donation är det dennas vilja som gäller. Därför är det viktigt att göra sin vilja härd medans man lever genom att registrera sig i donationsregistret hos socialstyrelsen. Om den avlidnes vilja är okänd måste man ha ett godkännande av närstående, men man räknas som att man har varit positivt inställd till att donera. Saknas anhöriga så räknas man som donator.
Den andra lagen (1987:269) är om kriterier får bestämmande av människans död. I denna stadgas: ”en människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort”. Detta gäller även om andningen och cirkulation upprätthålls på konstgjord väg.


Organhandel

I hela världen råder det brist på organ. Detta har gett och ger upphov till handel med organ och det är de fattiga som blir lidande.
Det är dock inte hela sanningen. Bristen på kompetens och organisation är den stora bristen i framförallt utvecklingsländerna. Detta eder till att nästan inga organ från avlidna personer kan tas till vara. Det kanske största problemet ligger i kulturen och/eller religionen. I t.ex. Japan anses det inte försvarbart med deras kultur att ta emot donerade organ. Detta gäller även i fler asiatiska länder, där den som donerar eller säljer sina organ blir utstötta och inte respekterade av folket i allmänhet.


Etik och moral

Alla länder ser inte lika på det omoraliska i att handla med organ. Det mest påtagliga exemplet på detta är Kanada. De har till och med avtal med vissa länder där de handlar med organ likt vilken importvara som helst. Den största exportören till Kanada är Kina. Det kan inte heller uteslutas att flertalet av dessa organ har tagits från personer utan dess medgivande. Det är ju det oetiska i själva handeln som gör detta lite smutsigt.
Det är först när världens så kallade I-länder beslutar sig för att framhålla en gemensam syn på organhandel som vi kan börja gå åt rätt håll. Att man skulle kunna hindra gemene man att handla med organ är att hoppas för mycket. En marknad för detta kommer alltid att finnas så läng som folk behöver organ och så länge som folk behöver pengar.
Att däremot förbjuda handel med organ helt skulle drabba de sjuka mycket hårt. Många personer som idag väntar på organ skulle dö, så förbud är inte alternativet. Utan det är det organisatoriska och resurser till sjukvården som torde vara lösningen på en del av problemet.


Vem köper – vem säljer

Organhandeln är lik vilken handel som helst. Den som har pengar köper och den som behöver pengar säljer. På vissa sjukhus i Asien kan du bokstavligen ta del av en meny av vilka operationer de utför och exakt vad de kostar. Dessa är ofta ganska marknadsanpassade och därför ett dyrt alternativ. Att köpa organ direkt av en person eller via en förmedlare kan ofta vara mycket billigare. Ett organ, t.ex. njure, kan kosta från $20 000 till $100 000. Då ingår operationen och eftervården för båda parter, dock inga som helst garantier.


Kriminell organhandel

Alla som säljer sina organ frivilligt anses inte som kriminella, men det är många som luras in i fällor och tvingas därefter att lämna ifrån sig organ för att bli ”fria”. Det finns också tillförlitliga bevis på att länder och grupper använder sig av fångar som donatorer och på det sättet finansierar sin verksamhet.


Organhandel i Sverige och Norden

I Sverige har det fram till ett par år sedan varit mycket svårt att donera till någon man inte är släkt med. Detta har nu blivit möjligt och kan leda till att folk ”köper” en donator. Dock ska sägas till Sveriges försvar att för att genomgå en donation så ställs det höga krav även vad det gäller den psykologiska biten. Förhoppningsvis utkristalliseras det där om donationen är personlig eller rent profitmässig.
Även svenskar reser dock utomlands för att köpa ett organ. Dessa är dock statistiskt sett få. Enligt Svenska myndigheter vet de att minst 27 svenskar har köpt njurar, legalt eller på svarta marknaden. Programmet Drevet i TV4 visade ett reportage 2007-01-24 om en Jim Jarleman från Danmark som åkte till Pakistan och köpte sig en ny njure för 200 000 svenska kronor. Han träffade donatorn efter operationen och vet att han gjorde det för att hans barn skulle få ett drägligare liv med mat på bordet. Jim säger i inslaget att han egentligen inte bryr sig om donatorn, vem det är och varför han valt att donera sin njure till honom utan att hans avsikter är helt egoistiska.


Lagliga försäljningar

Att det alltid kommer att finnas personer som vill sälja/köpa råder det inget tvivel om. Det man måste göra är att underlätta för de som vill/måste sälja organ för att tjäna pengar för överlevnad. Det etiska i detta måste vara att hjälpa dessa personer så att de lagligen kan få betalt och även se till att de får eftervård. För att lyckas med detta måste myndigheter i respektive land bygga upp en organisation kring detta. På det sättet skulle antalet illegala transplantationer och utnyttjande av utsatta personers tillstånd minskas.


Debatten i media

Debatten om organhandel får alldeles för liten plats i dagens media. Det senaste halvåret har det dock haft ett uppsving. Denna gång kom debatten upp genom att polisen i New York kom på en läkare tillsammans med tre begravningsbyråer skända de döda genom att stjäla organ, hud och skelettdelar och ersätta de med plaströr och liknande. De hade sen förfalskat papper och sålt organen vidare till andra sjukhus. Debatten blev väldigt stor i hela världen om det oetiska med organhandeln. Sverige var inget undantag, TV och tidningar gjorde omfattande reportage om behovet av organ. Bland annat fick 9 åriga Victoria som behöver ett nytt hjärta stor plats i både TV och tidningar.
Storbritannien tog steget längre skriver Aftonbladet (2007-01-08) där tidningen The Sun i scensatte ett köp av njure, lever och hornhinna. Umer Maqbool, 24 år, från Pakistan, skulle få 1,4 miljoner om han sålde dessa organ till tidningens reporter. Han ville ha pengarna för att köpa hus och starta en affärsverksamhet. Dessa fick kontakt via en Kalifornienbaserad hemsida där ett stort antal personer erbjuder sina egna organ. Bland säljarna finns människor från fattiga länder som Filippinerna och Bangladesh men även personer boende i England, USA och Frankrike. Handeln är olaglig men på nätet har en svart marknad vuxit fram skriver de i Aftonbladet.
På sr.se onsdagen den 3 januari 2007 skriver de om en misstänkt verksamhet i Indien med mänskliga organ. En rik affärsman i New Delhi tillsammans med en anställd misstänktes efter det att man hittat 17 personer, bland dem flera barn, i mannens trädgård. Kropparna är skända på det sätt att man misstänker organhandel.
Dessa är några exempel på hemska händelser som gör att debatten lever ett tag, men den dör ofta ut igen när historierna inte är tillräckligt aktuella för medierna.


Personliga erfarenheter

Min man behövde en ny njure, han hade en sjukdom som heter IGA nefrit och njurarna blev sämre och sämre. Väntetiderna för en ny njure är i dag snitt 5 år, har man vanlig blodgrupp kan tiden bli kortare men har man en ovanlig blodgrupp är det inte ovanligt att man får vänta i mer än 8 år. Han hade tre potentiella levande donatorer som fick genomgå en omfattande undersökning, om de var helt friska och skulle passa som donatorer åt min make. Alla tre passade, men alla stöp på olika sett. En hade ett blodtryck som låg på gränsen till högt, han godkändes på Karolinska Sjukhuset (där min man var patient) men på Huddinge Sjukhus där operationen skulle utföras sa de nej. Den andra hade för högt kolesterol och den tredje hoppade av efter ett antal samtal hos psykologen då denne insåg att operationen inte är en lätt match för givaren.
För att få en ”nekronjure” får man stå i kö, och för att ställa sig i kön måste man ha börjat på dialys, för att börja på dialys måste läkaren tycka att man är tillräckligt sjuk.
Dialys är rening av blod på konstgjord väg genom maskin eller dialysvatten i buken.
När vi bytte landsting för två år sedan så vände turen för min man. Han hade då 7 % (av 100) njurkapacitet kvar i sina båda njurar. Han fick börja på dialys och ställa sig i kö. Det var väl inte så mycket tur i sig men det tog bara ca 4 månader innan de ringde från Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg som sa att de hade en ny njure åt min man.
Kön för en ny njure fungerar så att alla prover och tester är gjorda redan innan man ställer sig i kön, dyker det då upp en nekronjure som har mer än 80 % matchning går denna före i kön. Inga andra kriterier t.ex. ålder (en 80 åring som är före i kön går alltså före en 15 åring) tas till hänsyn.
En sådan matchning gör att oddsen för att kroppen inte ska stöta ifrån sig njuren är mycket högre och man får helt enkelt gå före i kön.
Han har nu haft sin njure i ett och ett halvt år, jobbat i ett år, och inte haft några som helst ”bakslag”. 95 % av alla som får en ny njure får någon form av avstötning som de i flesta fallen kan avstyra med hjälp av mer mediciner.


Sammanfattning

Organhandeln är utbredd över hela världen. Att förbjuda handel av organ är inget alternativ, det är alldeles för många som säljer sina organ som en sista utväg att undslippa svält och ge sin familj ett drägligt liv. Det är också alldeles för många som får sina organ på detta vis som annars inte skulle överleva. Däremot bör man kanske göra det lagligt, utbilda och organisera handeln i framför allt u-länderna. Dela med sig av våra kunskaper, framför allt här i Sverige.
I Sverige är handeln inte alls lika utbredd och det tror jag beror på vår stora kunskap i hur svårt det är för en person att ta emot ett organ, att många prover och tester måste göras inna...