Candide av Voltaire

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författaren Voltaire var en man som levde för ungefär tvåhundrafemtio år sedan. Voltaire var en betydande samhällskritiker, han kritiserade politiker, kyrkan och andra som han ogillade och detta fortsatte han med, trots att han både blev fängslad och landsförvisad. Hursomhelst så lyckades han sjuttonhundra-femtionio ge ut en bok vid namn Candide. Bokens namn är ingen tillfällighet, då Candide betyder ungefär ”oskyldig och troskyldig”, ord som stämmer oerhört bra in på huvudpersonen i boken, som för övrigt heter just Candide.

Så då går vi över till handlingen, och det är just handlingen som tillsammans med språket gör att just denna bok känns väldigt speciell. Handlingen är oerhört rapp och det är få böcker vars handling är lika omfattande som den i Candide. Handlingen börjar med att Candide växer upp i ett slott i Westfalen, där han efter en tid blir kär i baronens dotter, Kunigunda, en oerhört vacker flicka. När detta upptäcks av baronen så blir Candide naturligtvis utsparkad ur slottet och av någon outgrundlig anledning hamnar han hos den bulgariska krigsmakten. Därifrån blir han också utsparkad, och så ligger han i rännstenen igen.

I slottet där Candide växte upp hade han ofta sällskap med en filosof, Pangloss. Pangloss hade visdomsorden ”det här är den bästa av världar”, en tes som Candide med hull och hår svalde och sedan med glädje följde. När så Candide åter får syn på Pangloss, då de möts på gatan har Pangloss en hemsk nyhet att berätta för Candide, nämligen den att Candides käresta Kunigunda blivit mördad. Det är huvudsakligen kring dessa tre personer, Candide, Pangloss och Kunigunda som resten av handlingen snurrar. Kunigunda och Candide far om varandra, tar sig till och med till Sydamerika för att finna varanda (det där med Pangloss meddelande om att Kunigunda var mördad visade sig lyckligtvis vara falskt!). Till slut så hamnar de i Europas sydöstra delar och där slår de sig ner, och kommer fram till att om Candide inte varit så naiv, så hade inte heller hans liv varit så fyllt med upplevelser.

Då lämnar vi denna trevliga bit och går över till den del där vi skall försöka att kritisera, fundera över och fragmentisera detta Voltaires mästerverk.
Vi kan börja med att fundera på vad det hela handlar om. Jag skulle säga att det handlar om en stor kritik mot världsreligionerna, förtrycket, Frankrike och pessimismen. Dessutom finns hyllningar till optimismen, yttrandefriheten och förenklingen. Det där med optimism/pessimism är intressant. Det Voltaire visar är att trots att Candide är alldeles godtrogen och optimistisk, och därför tar alltför, på kort sikt, dåliga beslut, så löser allt sig ändå. Detta skulle man kunna tolka som en vädjan från Candide att man skall följa sitt hjärta och inte alltid lita på sin hjärna. Han visar att optimismen förblindar de för stunden klokaste tankarna, för det är precis det som händer med Candide.

Det är inte helt osannolikt att Voltaire ogillar förtryck. Det som indikerar detta är bland annat att han låter Pangloss bli hängd för sina åsikters skull, genom att låta Candide bli utsparkad för att han kysst Kunigunda och genom att visa upp alla dessa kvinnor som blivit våldtagna av förtryckande män.
Det som gjorde mig ledsen när jag läste denna bok var den dolda kritiken mot religionerna. Voltaire visar ingen respekt, utan låter människorna byta religion som om det vore kläder och han framställer munkar som några vandaler som gärna bryter klosterlöften.

Dessa ”hädelser” finner jag mycket beklagliga då de inte bara känns olustiga utan dessutom motsätter Voltaire sig själv en aning med detta. I allt övrigt förespråkar han yttrandefrihet, och steget från yttrandefrihet till trosfrihet finner jag inte alltför långt. Varför sparkar han då på religionerna? Det skulle kunna vara så att det bara är själva systemet som han är emot, alltså någon slags fransk motsvarighet till det svenska ”adel, präster, borgare och bönder”-systemet, alltså att många dras till kyrkan bara för statusen att vara ”kyrklig” och inte alls lever som de lär. Eller så är det så att hans åsikt påminner mycket om den Jan Guillou ofta framställer, nämligen den att alla religioner är samma, och att han därför tycker sig kunna se igenom religionerna som någon slags bluff.
Det jag tycker är mest intressant är hans lilla krigsförklaring mot Frankrike. Det verkar som Voltaire formligen avskyr Frankrike, vilket nog beror på den enkla anledningen att han blev landsförvisad därifrån. I boken är allt som är franskt pest; kvinnorna, städerna och för att inte tala om politikerna.

Hur är då boken att läsa? Den har ett trevligt språk, inte speciellt flärdfullt och mjukt, men ganska effektivt och roligt. Språket lämnar många hål kvar för läsaren att fylla upp med egna tankar. Problemet är bara att det inte ges tillfälle till det eftersom man inte hinner med att stanna upp och reflektera ordentligt, ty till detta är boken för hetsig. En till sak jag borde berätta är hur a...