Emilie Flygare-Carlén

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrund

Det här är en fördjupningsuppgift i svenska och so. Valet vi fick var att skriva om en förgången känd person vilken vi inte visste särskilt mycket om.



Historian


Emilie Smith var dotter till sjökaptenen och handelsmannen Roger Smith och hans hustru Margareta. Hennes barndomsmiljö var en köpmannafamilj i Strömstad. Emilie hade 14 äldre syskon men enbart tre av dem var kvar i hemvisten då Emilie kom till världen.

Starkast samvaro fick hon med den yngsta av de äldre syskonen, vars namn var Edvard. Deras band knöts från tidiga barna år och varade sedan livet ut. Pappa Roger (som senare skrev om sig till Rutger) var skarp när det gällde affärer. Han etablerade ett trankokeri: dvs. fiskfettframställning, och ett salteri som skulle förlänga fiskens hållbarhet. Dock försämrades tiderna och hans affärer föll, därmed blev bristen på kapital ett problem för familjen Smith.

Livet i strömstad blev lyckliga barnaår för den lilla Emilie. Till skillnad från andra småstäder var det ganska livligt och fartfyllt, där främmande fartyg och nya människor kom och gick.

Familjen deltog flitigt i strömstadssocietetens förnöjelser och festligheter. Sällskapslivet i den lilla staden var stundtals ganska livligt. Högtiderna på året var luciamarknaden och höstmarknaden, även korvgillena var uppskattade evenemang. Lucia marknaden var till största del damernas bjudning, där de fick chansen att klä sig lite lättare och mer sällsamt. Höstmarknaden var huvudsakligen affärsmässig, där varor byttes, köptes och såldes. Inom den Smithska släkten var det här en viktig högtid. Strax efter höstslakten ordnades korvgillena, kvinnornas egen fest, där det inte bara blev korvstoppning, utan även högläsning, skämt och lite skvaller.

Den lilla Emilie blev nog ganska bortskämd som ung, och som faderns lilla ögonsten fick hon det mesta enligt sina egna behov. Det roligaste Emilie visste, var att kila ner till handelsboden runt om husknuten. Där fanns det alltid främmande gamla sjöfarare som berättade om sina äventyr till havs. Emilie satt tyst och lyssnade. Hennes fantasi fängslades också av de romaner som hela familjen högläste mysiga hemmakvällar.

Vid tio års ålder började hon själv läsa rövarromaner som fick henne på nya tankar. Så småningom skulle Emilie börja skolan, vilket inte intresserande henne något särskilt. Att hålla reda på grammatikens alla ändelser och böjningar var den lilla Emilies fasa. Allt hon tänkte på var hamnen och sjömanna historierna. När hennes bror Edvard hade tid för sin yngre syster, hade de båda ”ogement roligt” bland allt bråte och trågvirke som följde med en skeppshandlare. Där kunde Emilie sitta och dikta och grubbla i en inspirerande omgivning.

När Emilie var sju år utbröt år 1814 kriget mellan Sverige och Norge, som avslutades i vinst för Sverige.

Emilie var ivrig och längtan efter att själv ge sig ut till havs var stark. Vid tolvårsålder fick hon följa med sin far på hans skärgårdsresor, vilket gav henne chansen att träffa på underliga människor som hon sedan personifierat i sitt senare författarskap (däribland Nora i Pål Värning)
Vuxenlivet


När Emilie var arton år fattade hon tycke för den 15 år äldre stadsläkaren i Strömstad, vid namn Axel Flygare. 20 år gammal gifte sig Emilie 1827 med den tystlåtne mannen. Det nygifta paret flyttade ner till Synnerbo i Smålands tysta skogar, där Axel fått jobb och den nuvarande ”doktorinnan” fick ta hand om de många modersplikterna.

Läkarparet bosatte sig i en gammal herrgård nära Ljungby, och den ordnade Emilie till ett vackert hem med sitt självfallna sinne för möblemang. De mörka Småland var stor skillnad från det fartfyllda och öppna Strömstad. Inte heller var giftermålet en förälskelse från Emilies sida, hon gifte sig inte av kärlek utan snarare av realistiska skäl.

Flygare var en trogen och noggrann läkare men som ändå inte fick in de summor han var värd. Patienterna var fattiga och magra, hade inte råd att erbjuda några större pengar/summor, även barnen kom titt som tätt. Gustaf, den förstfödde sonen, blev endast fyra år. Edvard var det andra barnet, f. 1829. Därpå Margareta Emilie, f. 1831. (olika källor säger dock olika ordning på namnen, Margareta & Gustaf.)

När maken avled år 1833 gick boendet i konkurs. Makens kvarlämnade skulder körde ekonomin i botten. Emilie tog då med sig sina barn och flyttade från Småland, tillbaka till strömstad, där hon så småningom fick tag i en bostad. Dock varade inte fröjden länge då Emilie blev tvungen att genast sälja med den tärda ekonomi hon hade. Emilie flyttade då ut på landet där hon fick hyra en lägenhet på Hogars gård i Lurs socken, 1,5 mil söder om strömstad. Emilie fick då vittring på den unge juristen Jakob Reinhold Dalin. De båda fattade huvudstupa tycke för varan och för första gången var Emilie förälskad på riktigt. Hon hade träffat mannen hon ville leva med och som begrep sig på henne inifrån och ut. Det blev en minnesrik tid för skärgårdsflickan och det kändes som hon på allvar insett meningen med livet, vilket många gånger verkade mörkt och ofrivilligt.

Inte heller denna gång stod turen på hennes sida, Dalin drabbades av kallbrand och gick bort november 1835. Detta just före bröllopet. 28 årige Emilie stod nu återigen ensam med ett barn i magen därtill. 1836 föddes då en dotter, Rousora (Rosa). Ytterligare en familjetragedi drabbade Emilie då 1837 den äldsta dottern avled. Detta tog Emilie som ett himmelens straff. Strax därpå blev Emilie tvungen att adoptera bort sin Rosa till en barnlös familj i Dals-ed, där hon fick en kärleksfull uppväxt.
Allt fick Emilie att rasa, hon hade fått skräck för kärleken och utestängde den ur sitt liv för all framtid.

Istället började Emilie på riktigt sätta sitt författarskap i verk, vilket blev en väg till försörjning för henne själv och barnen. Själv gjorde hon det för att övervinna tid och tankar. Men även ekonomin var ju ett nödtvång. Fort blev Emilie stor inom författarvärlden och konflikter skapades mellan förläggare som alla ville trycka hennes verk. Egentligen fanns det material, så det räckte till samtliga utgivare, för Emilie var otroligt produktiv. Bara under 40-talet skrev hon runt elva tusen sidor. Arvodena steg i samma takt som det skrivna ordet flödade. Från fem riksdaler per sida till drygt 50 - en kolossal löneutveckling.
Emilie levde i en litterär och inspirerande omgivning i Stockholm, dit hon flyttade år 1839. Hon hade skapat sig ett namn och uppmärksamhet genom sin debut roman ”Waldemars Klein” som hon skrev året innan. Hon träffade relativt omgående sin blivande man, Johan Gabriel Carlén och året därpå gifte dem sig, (1841). Som ett föredöme för dagens jämställdhetshysteri stod hon för merparten av hushålls kassan. Hennes make Johan kunde man säkert säga mycket om, men arbetsnarkoman var han inte. Han föredrog det talande ordet och tillbringade stor del av sin tid på krogen. Själv satt Emilie vid skrivbordet och lät pennan dansa mellan fingrarna. Familjen Carléns hem blev snart en samlingsplats för stadens alla litteräraförsörjare 1 och läsarna väntade ivrigt på nya verk från Emilie.

Emilie blev i sin början underskattad i sina verk. Det på grund av hennes kvinnliga kön.
I hennes första romaner debuterade Emilie Flygare under signaturen, ”Fru F”. Efter giftermålet med Carlén började hon ge ut verk under sitt eget namn, Emilie Carlén.
Under dessa år fick Emilie ihop en stor summa pengar genom sina många romaner, men ändå slutade karriären mycket olyckligt. Pengarna utplånades i en bankkrasch. Hon förblev då läst, men dog ensam och utfattig.


1. Människor som lever på sin litteratur.



Emilies skrivande


Under Emilies livstid skrev hon 29 böcker, varan dessa översattes till elva olika språk. Det egendomliga med dessa verk var att alla handlade om Bohuslän, även fast de flesta skrevs i Stockholm, där hon tillbringade det mesta av sin livstid.

Som du säkert förstår handlade alla dessa verk om en spegling till hennes barndom på västkusten. Emilie skrev alla sina verk under den så kallade ”realismen”, inga påhittade fantasiland och drömprinsar, utan en verklig syn på vardagen. Ändå var Emilies romaner spännande och händelserika. Hon var en såkallad ”socialrealist”.
Emilie Flygare-Carlén är en av 1800-talets mest lästa romanförfattare, både i Sverige och utomlands, och många av hennes verk har levt vidare in i vår tid. Hennes romaner har lockat läsare genom sin spännande handling, sitt målande sätt att skriva och sin färgstarka miljö. Hennes främsta roman är Rosen på tistelön, utgavs 1842. Den översattes i minst åtta olika språk, därav det utkom ca 2-3 nyutgåvor i de flesta. Sedan dess har det bara i Sverige kommit ut ytterligare 25 exemplar av boken. Även Pål Värning, Enslingen på Johannisskäret och Ett köpmanshus i skärgården var populära romaner. Både Rosen på tistelön och Ett köpmanshus i skärgården har även filmatiserats.

År 1862 fick Emilie Flygare-Carlén det stora Litteraturpriset.


Pål Värning - Recension av boken jag själv läst


Egna tankar

Boken ”Pål Värning” var stundtals en jobbig bok att ta sig igenom, med gammal svenska och dialekter direkt skrivna. Det tog därför ett tag innan man kom in i den, men när man läst ett antal sidor kändes den ganska trevlig och bekväm. Boken kan ses från två synvinklar. Dels att boken är så pass gammal att sidorna är gula och slitna, inte ens på bokens framsida finns det en bild, vilket kan ge ett oinspirerade intryck. Då även positivt med tanke på att man inte kan ha några förutfattade meningar om hur det ska se ut, utan kan själv fantisera och föreställa sig med tankar och idéer.


Handling

Pål Värning var Emilies tionde roman. Boken om Pål är en typisk roman av Emilie Flygare-Carlén, en spegling till hennes tidigare barndomsliv på västkusten. Pål är en snäll och trogen man vars fader dog när han bara var tretton år. Då ger han sig ut i världen i hopp om en bra ekonomi och ett lyckligt liv.

Pål blir småningom anställd som bokhållare på värdshuset Knäppen, där han träffar dottern i huset vid namn Eleonora (kallad Nora), som han genast blir förälskad i och så småningom förlovar sig med. Allt ser ljust och lyckligt ut för Nora och Pål, men bryts i en förfärlig katastrof. Nora blir med barn, dock inte med Pål utan en ryst sjöman. De har haft en kärlekshistoria vilken pågått i ett par månader. När informationen landar i Påls händer bryter han förlovningen men lovar ändå att ta hand om Nora och barnet. Noras mor tar snabbt sitt liv försupen i alkohol eftersom hon får reda på sanningen om Nora och barnet.1 De säljer då Knäppen och Nora och hennes dotter får flytta in i den lilla stuga som Påls föräldrar tidigare levt i.

Pål flyttar då till Göteborg där han blir mycket omtyckt. Ett flertal kvinnor söker sin kärlek hos Pål men blir dock avvisade då Pål inte kan glömma sin kärlek till Nora. Nora däremot förlovar sig med en av sina tidigare män för att inte skapa några problem för Pål och samtidigt ge sin dotter en trygg framtid. Pål ger sig så av och förverkligar något han länge drömt om. Han började berätta sagor och sjunga visor vilket var en stor passion i den gladelige Påls liv. Dock går inte affärerna inom det nya arbetet något vidare utan han flyttar då upp till en liten stad i halland. Där trivs han inte särskilt bra utan känner en allt större saknad efter Nora. Han återvänder då till Göteborg där han snart får träffa Nora. Noras dotter har då avlidit i mässling och hon har sagt upp sig ifrån giftermålet, vilket inte handlade om förälskelse på något vis.
Både Nora och Pål älskar fortfarande varandra och allt mynnar lyckligt ut i bröllop och återflyttning till Knäppen, där de åter börjar driva värdshuset tillsammans.


1. Eftersom på den tiden var det en stor synd att föda innan giftermål.



Emilie Flygare-Carléns Produktion


1840-1860, 1878, Minnen av svenskt författarliv
1838, Waldemars Klein
1839, Representanten I, II
1839, Gustaf Lindorm I, II, III
1840, Professorn och hans skyddslingar I, II, III
1840, Fosterbröderna I, II, II
1840-1841, Kyrkoinvigningen i Hammarby I, II, III
1841, Skjutsgossen I, II
1842, Rosen på Tistelön I, II
1842, Kamrer Lassman I, II
1843, Ända in i döden, (novellett införd i kalendern Nordstjärnan)
1844, Fideikommisset I, II, III
1844, Pål Värning
1845, Vindskuporna
1845, Bruden på Omberg
1846, Enslingen på Johannisskäret I, II, III
1846, Ett år
1847, En natt vid Bullarsjön
1848, Jungfrutornet I, II, III
1848-1849, En nyckelfull kvinna
1849, Romanhjältinnan
1849, Familjen i dalen
1850, Ett ryckte I, II, III
1851, Förmyndaren
1851, Ett lyckligt parti
1853, Inom sex veckor
1859, Ett köpmanshus i skärgården I, II, III
1864, Stockholmsscener bakom kulisserna
1865, Skuggspel
Tidsmålningar & ungdomsminnen, som följetång 1861, som bok 1865



Sammanfattning


I år är det precis 200 år sedan som Emilie Flygare-Carlén, strömstads egen författarinna kom till jorden. Sedan dess har hon hunnit med mycket vid alla fått ta del av, och som utformat sig i hennes författarskap. Hennes 29 verk har blivit bra och enormt genomlästa medan hennes liv till största del bestått av misär och elände.

Emilie föddes i strömstad år 1807. Där växte hon upp i en västkust miljö omgiven av fiskare och handelsmän. Hon skaffade snabbt intresse av poesi och textande och snappade snabbt upp uppfattningar om livet som sjöman och livsnjutare.

Emilie växte lyckligt upp med sina föräldrar och återstående syskon, dock kom eländet vid tonåren. Emilie fann kärlek hos den äldre stadsläkaren i staden och de flyttade tillsammans till Småland. Emilie trivdes inte alls i lugnet utan längtade tillbaka till det fartfyllda Strömstad. Inte heller var hon förälskad i läkaren utan utförde giftermålet av praktiska skäl. Igenting blev dock lyckat. När maken avled år 1833 gick boendet i konkurs. Makens kvarlämnade skulder körde ekonomin i botten och det slutade med att Emilie och hennes barn flyttade tillbaka till strömstad där d...