Skulden vi bär

2959 visningar
uppladdat: 2007-05-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
- Hjälp mig mamma, jag vill vara med dig. Snälla polismannen jag vill till min mamma!
Mamman fick se sitt barn kastas in i ett tåg, och hon fick höra henne skrika och gråta, det värsta hon hört i hela sitt liv samtidigt som hon själv leddes in i ett annat tåg, hon var arbetskraft, slavkraft med andra ord, till skillnad från sitt barn, som bara var i vägen. Det sista som hördes var ett gällt skrik:
- Snälla ta mig istället! Sen rullade de två tågen vidare till olika ställen.

Vilket öde som väntar den lilla flickan, flickan som vill till sin mamma, vet ingen än Ingen kan vara säker. Alla tror sig veta vad som kommer att hända, samma öde som alla andra små barn som åker iväg på ett tåg, döden. Döden som ska komma och ta hundratusentals liv, oskyldiga själar dödas utan att någon ens hinner tänka tanken att det faktiskt kan vara fel. Judar har inget värde, det är inte ens värda livet de äger. De förtjänar att dö, de är alldeles för duktiga på vad de gör, de har alldeles för många jobb. Det är ett vinnande koncept, om judarna dör så får alla ariska jobb, det rätta folkslaget.

- God dag kapten.
- God dag herr Andersson
- Det är en fin dag idag, Andersson, ta reda på den, för vi vet aldrig när vi får detta solsken igen.
- Nej, jag vet kapten, jag ska njuta av dagen.
Andersson tittar ut genom fönstret, där utanför kommer en lastbil, fylld med små barn som ska in i gaskammaren. Barnen är helt ovetande om vad som är på väg att hända. De är rädda och vilsna, men ingen finns där att trösta. Föräldrarna är borta. Det finns inget känt ansikte någonstans. Plötsligt får Andersson en konstig känsla inom sig, han vet inte vad det är men kan det vara skuld, skuld över att inte göra något, skuld över att inte finnas där för barnen, låta de gråta och låta de föras in i gaskammaren utan en aning om vad som kommer att hända.
Men vad skulle Andersson göra, finns det ens något att göra. Han kan ju inte gå emot flera tusen män. Han är ensam med dessa tankar.
- Jag ser dig njuta av solen Andersson, du är en bra karl, du lyssnar och tar till dig det jag säger dig.
- Det är klart kapten, jag skulle aldrig svika en order, men nu måste jag gå ut, gå ut och ta del av värmen.
- Bra Andersson, gör det.
Andersson går ut ur byggnaden. Han kan inte vara kvar, inte med alla skuldkänslor. Men varför, frågar han sig själv igen, varför alla dessa känslor, varför just denna tidpunkt.
Just som Andersson kommer ut genom dörren och går ut på ett stort fält av egentligen ingenting så tittar en liten flicka upp med sina stora rödgråtna ögon. Flickan höjer handen mot honom som om hon ber om hjälp. Andersson går med stora steg mot flickan, men kommer på sig själv att undra vad han egentligen håller på med. Det är en judeflicka intalar han sig själv, hon är inget att sörja över.
Andersson vänder sig om, han går iväg från flickan som fortfarande håller handen upphöjt mot honom, flickan som fortfarande tror att världen är vacker. Men när mannen går ifrån henne, börjar hon i en tidig ålder att tvivla. Andersson går med väldigt kvicka steg mot sitt hem långt från denna plats, samtidigt som han övertygar sig att det är det rätta.
- Hallå? Andersson har kommit hem för länge sen och ligger nu i sängen och försöker sova utan ett lyckat försök ännu, fortfarande tänkandes på allt bisarrt som hänt under dagen som gått.
- God kväll Herr Andersson, detta är kapten, jag är ledsen att jag ringer vid denna sena tidpunkt, men vi har lite problem med våran gaskammare, och skulle behöva eran hjälp.
- Det är ingen fara, jag hade inte hunnit somna, vad är det för problem, kapten? Andersson hade varit en reparatör före kriget, och var väldigt framgångsrik, och har nu blivit en mycket god vän till många högt stående individer.
- Vi vet inte riktigt, men jag tror det är något fel på slangarna. Du måste komma och titta på den.
- Ja, kapten. Jag kommer på en gång.
Andersson kliver upp ur sängen och går till garderoben och tar på sig sina kläder. Varför ska den gå sönder nu?
Andersson kommer fram till gaskammaren en halvtimme efter att kaptenen ringt, precis när han kliver ur sin bil så ser han ett bekant ansikte, är det inte den lilla flickan som gett Andersson sådana skuldkänslor? Jo det är det. Nu kommer alla känslorna uppbubblande igen, men nu kommer något mer också. En idé, han kanske inte kunde laga gaskammaren, den kanske är alldeles för förstörd. Han skulle säga det till kapten. Det är en brilliant idé.

- Ursäkta kapten, men jag har kollat upp kammaren nu, och den är väldigt trasig, det kommer att ta tid att laga.
- Fan också, du får ursäkta mitt språk Andersson, men jag vill bli av med de här barnen nu. De är i vägen.
-TA FRAM GEVÄREN, skriker kapten.
- Vänta kapten, vad ska ni göra? Det kanske inte var en sådan bra plan ändå. Det var ju inte det här som skulle hända tänkte Andersson.
- Vi måste skjuta ihjäl dem, barnen kan inte stanna här. De har ingen nytta.
Soldaterna drar barnen och de får stå på ett led, den lilla flickan står längst ut till vänster.
- Vad tycker du Andersson, ska vi ta och börja från höger eller vänster?
- Höger kapten, säger Andersson i hopp om att de kanske skulle tröttna när de var i mitten.
- Jag brukar alltid börja till vänster, men eftersom det är din första gång att titta på så kan jag göra ett undantag

Rättegångsprotokoll – vittnesmål.
”En efter en föll barnen, vi sköt som beordrade från vänster mot höger vi var ungefär i mitten när Andersson helt oväntat sprang fram till ett utav dem, jag tror att det var en flicka, och tog tag i...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Skulden vi bär

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-05-28]   Skulden vi bär
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8289 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×