Kriser, stress & psykiska sjukdomar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Uppg.
1. Redogör för PTSD samt utbrändhet. Jämför sedan de två "sjukdomstillstånden" med varandra. Kan du hitta några likheter? Vad finns det för skillnader?
2. Din uppgift är att skapa en fallbeskrivning av en fiktiv person som lider av en psykisk störning. Välj bland dem som finns i boken (Psykologi AB, Martin Levander). Utifrån dina kunskaper om sjukdomen ska du försöka ge en så heltäckande bild som möjligt av personens bakgrund och möjliga orsaker till störningen; symptom, samt den behandling han/hon genomgår. Läs gärna fallbeskrivningarna i boken för att få tipps om hur du kan bygga upp din egen!
3. Din uppgift är att analysera Carol i (filmen) Repulsion. Gör för det första ett försök att diagnostisera hennes psykiska störning. Motivera varför du tror att hon lider av just denna. Diskutera för det andra en möjlig orsak till hennes beteende utifrån något psykologiskt perspektiv.

1. Om man har varit med om en traumatisk upplevelse där man själv eller andra löpt risk för att bli skadade och man känt rädsla, skräck eller hjälplöshet kan man drabbas av PTSD (Posttraumatisk stressyndrom). Det kan handla om krig, kidnappning naturkatastrofer osv. Personen som har varit med om händelsen/situationen kan en tid efter drabbas av obehagliga minnen som skapar ångest, de kan då undvika situationer/saker som påminner dem om händelsen. Det kan innebära att en person som har hållits fången kan till exempel undvika stängda eller små rum. De kan också vara avtrubbade från en känslomässig synvinkel dvs. känslokalla eller inkapabla att känna starka känslor. De kan förlora viljan för sitt arbete och ha problem med engagemanget. Eftersom folk med PTSD är så utsatta för på grund av sina egna minnen så är det ständigt stressade som leder till att de är överspända. Detta i sig leder till att man har sömnproblem, är lättskrämd, lättirriterad och misstänksam. Sömnbrist skapar ju som hos alla andra också en svårighet för att koncentrera oss. En annan förutsättning är att personen återupplever sin situation igen och igen. Det kan innebära mardrömmar (som ytterligare ökar sömnproblemen), Flashbacks (snabb återupplevelse av minnen) och slutligen bara mycket obehagliga minnen som jag nämnt tidigare.
När det kommer till behandlingen av PTSD så verkar KBT (kognitiv beteendeterapi) vanligt, men behandlingar över huvud taget då man bearbetar orsaken, minnena (av situationen/händelsen) till PTSD borde vara att rekommendera. Att bara tränga undan minnena kan resultera i att symptom kvarstår och de undanträngda minnena skapar ångest i stället.
Kroppen är gjord för att klara stress, under förutsättningen att den får tid att återhämta sig efteråt. Men om kroppen utsätts för negativ stress under en längre tid utan att kroppen hinner återhämta sig så kan man drabbas av utmattningssyndrom (bli utbränd). Detta kan resultera i att man får verk i nacke, axlar och rygg (på grund av den långvariga spändheten). De fysiska reaktionerna på stress är att hjärtrytmen ökar, andningen ökar och aktiviteten i magen minskar. På så sätt bildas problem också i de här områdena.
Sömnproblem är också vanligt och det kan förstås leda till ytterligare spändhet. Man blir lätt utmattad och är ständigt trött. Man får svårt med koncentrationen, har svårare att minnas och man upplever ofta att man har försämrad prestationsförmåga. Man kan förlora lusten för sådant som man vanligtvis skulle uppskatta, känna sig otillräcklig och lättirriterad.
Alla dessa symptom är psykiskt (så väl som fysiskt) påfrestande. Personer som lider av utbrändhet blir ofta överkänsliga mot stress och ångest är inte ovanligt. Om man inte behandlar dessa symptom så kan det leda till att man även bildar en depression.
För att behandla utbrändhet måste man först ta bort stressen, eller orsaken till stressen. Ofta är det en arbetssituation som orsakar stressen. Så första steget i behandlingen verkar ofta vara att man behandlar stressen/pressen med samtal, upplysning om stress/press och även medicinering (tillexempel för sömnproblem, därmed bryta den ”onda cirkeln”).
Andra steget är att försöka förbättra situationen som orsakar stressen. Till exempel bättre arbetsförhållanden.
Jag skulle vilja säga att PTSD är ett allvarligare tillstånd än utmattningssyndrom, eller åtminstone svårare att göra något åt. PTSD grundar sig i en situation/händelse som redan inträffat och i efterhand skapar (bland annat) stress, medan utmattningssyndrom grundar sig i långvarig stress som i sin tur är orsakat av en, eller flera aktiv/-a, fortgående situation/-er. Här behöver det inte vara nödvändigt att bearbeta situationen (även om det hjälper) för att bota symptom, så länge stressen botas och personen lär sig hantera situationer som kan orsaka stress. När det gäller PTSD är det däremot mycket viktigt att bearbeta situationen eftersom det inte är en fortgående situation som en ”utomkroppslig” påverkan, utan en direkt påverkan från minnen av en traumatisk situation/händelse, vilken är starkare. Då hjälper det inte att lära sig hantera stress, eller snarare det är inte möjligt för en person som har ett sådant traumatiskt minne att hantera stressen som minnet skapar förrän minnet bearbetats.
”Sjukdomstillstånden” har alltså lika symptom då symtom är orsakade ungefär samma faktorer. Dock är dessa faktorer orsakade av olika saker. För en som lider av PTSD är orsaken till faktorerna ett traumatiskt minne som är ständigt återkommande i dess medvetande, medan den som lider av utmattningssyndrom är orsaken en utomkroppslig, fortgående situation. Skillnaden är att en som lider av utmattningssyndrom (oftast) kan slippa situationen för en tids återhämtning, eller lära sig hantera den bättre, medan den som lider av PTSD ständigt är fast med situationen, och med samma styrka tills man bearbetar den.
2. Ragnhild är fjorton år gammal. Hon har alltid varit mycket självständig och har inte förlitat sig om vad alla andra tycker utan följt sin egen väg och gjort vad hon tycker känns bra. Men när flickorna och pojkarna började utvecklas och även börja festa på kvällarna så blev hon och en vän, Berit, lite utanför eftersom de inte var så intresserad av killar och festande som de andra flickorna, utan koncentrerade sig på skolarbetet. Fler och fler flickor börjar klä sig i mer utmanande, åtsittande kläder för att visa upp sig i skolan och när de går ut och festar på kvällarna. Ragnhild försöker att inte bry sig om det eftersom hon och Berit klarar sig bra själva. Men en dag kommer Ragnhilds vän och ser ut som de andra flickorna. Hon visar stolt upp sina nya kläder och blir snabbt integrerad bland de mer populära. Berit försöker förstås vara med Ragnhild också, men de andra visar inget intresse för Ragnhild. Allt som tiden går så blir Berit mer och mer upptagen. Ragnhild märker att Berit ofta går ut med sina nya vänner och festar och umgås mindre med henne. Hennes självförtroende sjunker. Ragnhild försöker tala med Berit som föreslår att hon följer med dem ut och festar. Ragnhild är tveksam, eftersom hennes mamma inte är förtjust i sådant, men går med på det efter övertygning från Berit. Ragnhild pratar med sin mamma som accepterar, eftersom hon vill att hennes dotter ska ha roligt.
Berit kommer hem till Ragnhild innan festen och har med sig en kasse med moderna, åtsittande kläder som hon vill att Ragnhild ska ta på sig. Berit visar bara omtanke då hon förstås vill att Ragnhild ska se bra ut. Ragnhild tar på sig kläderna, men tycker inte att de klär henne så lika bra som på Berit, inte för att Ragnhild är tjock, men Berit är enligt Ragnhild väldigt snygg, eftersom hon är smal och ser mycket ut som modellerna i reklamerna. Då kommer Ragnhilds mamma in. Hon stannar chockerat i dörren, ler och säger: ”Nämen, så kan du väl inte gå ut” lite skämtsamt. Hennes mamma säger inte detta för att vara elak, även om Ragnhild tolkar det så, utan bara för att hon inte vant sig vid att hennes dotter kan klä sig så ”vuxet”. Ragnhild blir väldigt ledsen för sin mammas kommentar och det uppstår gräl som slutar i att Berit går utan Ragnhild. Ragnhilds mamma försöker trösta sin dotter och förklara att hon inte är van vid att se Ragnhild så ”vuxet” klädd och att hon är så ”söt och rund och go’” varpå hon lämnar rummet. Ragnhild missförstår och börjar tro att hon är tjock och måste banta för att bli ”snygg” och accepterad, inte bara för vänner, utan även för sin mamma.
Ragnhild börjar nu banta. Från början så klagar inte föräldrarna, utan låter henne göra som känns bra för henne så länge det inte verkar skadligt. Ragnhild tycker att saker och ting blir mycket bättre, hon börjar likna Berit mer i kroppsformen och är glad över det. Men eftersom hon är rädd att hon ska kan bli tjock och ful ”igen” så hon fortsätter banta. Föräldrarna talar allvarligt med henne om att det inte är bra för henne men hon vill inte lyssna. För att dölja att hon gått ned så mycket börjar hon klä sig i stora säckiga kläder. Eftersom hennes kropp får för lite energi så bränns den mesta utav hennes kropps energireserver. Kroppen försöker spara på så mycket energi som möjligt och det medför att hennes menstruation upphör, hennes blodcirkulation minskar vilket orsakar att hon blir kallare, hon blir tröttare och får svårare att koncentrera sig. Ytterligare symptom är att hon blir likgiltig, bryr sig inte om föräldrarnas nu näst intill desperata försök att få henne och äta vilket också leder till att det går sämre i skolan. Berit ser den allvarliga händelseutvecklingen och försöker prata med henne utan framgång. Föräldrarna tvingar Ragnhild till läkare som diagnostiserar anorexia nervosa. Hon får medicinsk hjälp så att hon får upp näringen och går i terapi. KBT är antagligen en bra terapi, då hon kan lära sig att detta är ett destruktivt beteende och ändra sin inställning, sitt sätt att tänka och sina ”grundantaganden”, sina kognitiva scheman.
3. Carol i Repulsion var uppenbarligen mycket psykisk sjuk. Hon hade ett uppenbart problem med allt vad som hade med det motsatta könet att göra. Hon hade mycket ont av att Helen hade en man i huset och Carols starka reaktion mot att mannen hade sina toalettartiklar i deras badrum påvisar detta. När Helen berättar att hon ska lämna Carol ensam ett tag så verkar Carol känna sig utsatt och hjälplös, kanske övergiven, och hon verkar gå in i regression. Hon verkar redan från början mycket isolerad från omvärlden.
När Helen lämnar Carol eskalerar Carols psykiska sjukdom. Hon blir ännu mer isolerad, äter inte, börjar få vanföreställningar om att hon blir våldtagen, väggar spricker, händer sträcker sig efter henne och skuggor kryper fram. Hon verkar få ätstörningar (med tanke på att man aldrig ser henne äta) och hon låter potatisarna och kaninen stå framme och ruttna (vilket tyder på hur isolerad från omvärlden hon är).
Frågan är om Carol är schizofren eller psykotisk. Specifikationerna för schizofreni (som matchar för Carols fall) är att man ska vara isolerad (i sin egen värld) från omvärlden och förstenat (katatont) beteende, vilket vi ser många exempel på. När hon tillexempel plötsligt slutar upp med sitt arbete och blir tillfälligt okontaktbar. Också att man ska ha hallucinationer (som sprickorna, skuggorna och händerna), desorienterat beteende (hennes lägenhet blir väldigt stökigt mot slutet och kaninen står framme genom hela filmen) och bristande vilja (hon bara slutar gå till jobbet en dag).
Samtidigt så är en förutsättning att symtom ska pågå i minst 6 månader. Detta är svårt att urskilja eftersom vi bara får följa Carol under kanske några veckor max och därför kan jag inte med säkerhet säga att hon är schizofren. Däremot så har psykotiskt symtomet ungefär samma förutsättningar. Hallucinationer, förlorat grepp om verkligheten, disorganiserat beteende och isolerat beteende. Så min diagnostisering är psykotiskt störning. Hon har påvisat alla förutsättningarna som jag givit exempel på ovan.
Carols vanföreställningar om att hon blir våldtagen och hennes starka och uppenbara negativa reaktioner mot män visar på att hon nog blev våldtagen när hon var yngre (möjligen av fadern). Tack vare detta fick hon ett traumatiskt minne som hon antagligen förträngt senare. När sedan Helen sedan tar en man till huset reagerar hon starkt mot denna och när Helen och han ska åka iväg, lämna henne kvar, känner hon sig övergiven och sårbar. Jag kan inte påvisa det med ett exempel, men det känns som om Carol gör en annan försvarsmekanism, regression, för att hon ska slippa bli ensam och ta ansvar, försöka hålla kvar Helen hos henne. Då i en kombination av regressionen och att hon känner sig utsatt kommer det förträngda traumatiska...