Där svalorna flyger vilar sommaren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Flickan sträckte ut sig på den sedan länge oklippta gräsmattan, som nu mera var mer som en enda stor äng, och studerade två svalor som dansade med de små vita molnen som skyndade över den klarblåa himmelen.
Hon tog ett djupt andetag och kände de underbara dofterna av frihet, hon hade nästan glömt bort varför hon älskade den här platsen så mycket. Hon hade döpt torpet till Lugnet när hon inte var äldre än sju. Skylten som hon hade gjort då stod ännu kvar vid vägen och med sin flagnande färg välkomnade den sorgset de få som tagit sig hela vägen dit. Varje år sedan dess hade hon tvingat sina föräldrar att åka ut med henne till sommarstället direkt efter skolavslutningen. Det hade blivit den enda platsen där hon kunde andas ut, ta det lugnt och få vara i fred.
I år var inget undantag, hon hade beställt tåg och bussbiljetter ut från Lund till skogarna kring Asperyd samma dag som hon slutade sitt första år på Lunds dans- och musikalgymnasium.
Sakta lät hon Lugnet sluka all tid och rum omkring henne, allt det där vanliga i livet liksom smälte bort och blev oviktigt. Kanske var det därför hon vägrat ta med sig varken klocka eller mobil när hon åkte hemifrån, de låg båda två prydligt på skrivbordet där hemma.
Hon brydde sig inte nämnvärt, vad skulle möjligen kunna hända här ute? Torpet var så gott som isolerat, det tog över en timme att gå till den närmaste stugan. Det var lite av charmen med Lugnet, man behövde aldrig oroa sig för att bli störd.
Nu var det bara svalorna, Lugnet och hon.
Den första frihetskänslan och glädjen lade sig så småningom, även om torpet var sig likt kunde hon inte ignorera skillnaden sedan ifjol.
Någonstans inom sig visste hon att det här antagligen var sista gången hon besökte torpet, det var som om hon tog avsked av den platsen hon älskade mer än något annat. Hennes föräldrar hade bråkat i två år nu och tänkte inte behålla torpet längre än sommaren. Många gånger hade hon gått och lagt sig tidigt för att slippa höra deras gräl om kvällarna men när man låter en tystnad hägra färdas ljuden långt och vad hon än gjorde hörde hon deras upprörda röster. Innerst inne hoppades hon att de verkligen skulle skilja sig, hon orkade inte med att skydda sig och sina småsyskon från sina föräldrars ständiga gräl. Men antagligen skulle de bara börja gräla om vårdnad i ett år innan något verkligen skedde.
Hon hade satt sig upp nu och slagit armarna kring knäna som om hon frös trots solens heta trålar. Nu när hon äntligen var själv lät hon tårarna falla.

– Erika! Någon ropade på henne men hon var alldeles för insjunken i sina tankar för att lägga märke till sin omgivning
– Erika, Erika? Sakta började hon bli medveten om vad som hände omkring henne. Panikartat torkade hon bort tårarna medan hon förgäves försökte komma på vem som skulle kunna komma hit, nu? Hon hade inte sagt till någon annan än sina föräldrar vart hon gett sig av, ändå hörde hon fotsteg som kom allt närmare på grusvägen förbi den sorgsna skylten.
I samma stund som mannen klev ut på gräsmatten kom hon på vem det var och hennes hjärta hoppade över ett slag.
Adam.
Naturligtvis var det Adam, det var bara han som visste var hon var, ja i alla fall i hennes bekantskapskrets. Hon ville inte ha honom här, inte nu. Men nu kom han emot henne med det där underbara leendet som alltid gav henne fjärilar i magen. En miljon tankar snurrade i Erikas huvud men hon samlade sig nästan omänskligt snabbt och gjorde några graciösa flickisar över gräsmattan rakt in i Adams famn.
– Surprise! Adam höll henne hårt i sin famn.
– Vad gör du här? undrade Erika
– Jag kunde inte vara utan dig så länge, och i ärlighetens namn har vi inte kunnat vara tillsammans särskilt mycket under våren heller. Jag saknade dig.
– Ja, men du vet ju vad det beror på, försvarade sig Erika.
– Jo, jag vet, det är dina föräldrar som förbjudit dig att träffa mig, det är din skola som sätter så mycket press, det är dina syskon som du måste ta hand om och alla andra som inte får se oss tillsammans! Hans röst sprack av den frustration som han inte lyckades dölja helt.
– Men allt sådant lämnade du hemma eller var det inte det du sa?
– Jo, höll Erika med och skruvade lite på sig. Här finns inte en levande själ inom en timme…
– Precis, Adam log stort mot henne. Precis, inte en levande själv inom en timme, och där bor jag.
Erika stelnade till och tittade förfärat på honom, vad var det här?
Adam skrattade åt hennes förfärade uttryck och kysste henne innan hon hann ställa några frågor.
– Johansson hyr ut stugan den här månaden, förklarade han. Du vet väl att de är i Grekland och båtluffar?
Hon hade ett svagt minne av det och lät sig lugnas även om hon insåg att hennes tid för sig själv genast hade lösts upp till stoft och drivit bort i vinden. Men istället för att ge luft åt sina tankar frågade hon lite oroligt hur länge han skulle stanna.
Innerst inne hoppades hon att svaret skulle vara några dagar men en allt starkare känsla sa henne att det skulle vara betydligt längre. Bara han inte tänkte stanna mer än två veckor tänkte hon, för då skulle hennes föräldrar komma med hennes syskon.
Så fort hon hade tänkt tanken skämdes hon. Adam hade rätt. Det här var deras enda chans att få vara tillsammans utan att oroa sig för att bli störda, men samtidigt kunde hon inte låta bli att känna sig bestulen på sin tid.
– Vill du ha något? undrade hon istället och slog alla obehagliga tankar åt sidan.
– Lite kaffe kanske.
– Vänta här då, jag kommer ut med en kopp.
Erika skyndade sig in i torpet och satte på en kastrull med vatten på den ensamma gasolplattan i det lilla köket med blommiga tapeter. Hon stod och såg ut mot trädgården och funderade på Adam medan vattnet kokade upp i kastrullen bredvid henne.
När hon kom ut låg han i gräset och såg ut att trivas mitt bland alla solkatter som lekte på ängen. Han satte sig upp på armbågarna och log mot Erika som plötsligt slogs av hur starkt hon kände för honom, det var det där underbara leendet som alltid gav henne fjärilar i magen, det där halvlånga mörkbruna håret som alltid doftade av mystik och hårfärg samt de där fantastiska havsblå ögonen som hon kunde drunkna i. Bredvid honom låg hans skinnjacka som luktade fränt av rök och Adam. Med ens glömde hon bort att han hade kommit och väckt hennes sommar och inkräktat på hennes barndom. Vad brydde hon sig om svalorna när han var här?
Hon ställde ner kaffet i gräset och kysste honom passionerat.

Som vanligt väcktes hon av de första solstrålarna och steg upp innan morgondiset försvunnit. Det var fem dagar sedan hon hade slutat skolan och Adam hade i princip flyttat in i hennes torp, hans motorcykel stod sedan flera dagar parkerad vid sidan av grusvägen en bit från torpet, men just nu var hon bara glad över att han sov djupt nog för att inte vakna när hon tyst gled ur sängen för sin morgonträning. Idag skulle hon behöva träna ännu hårdare än hon brukade, Adam hade övertalat henne att äta kvällsmat och hon var tvungen att bli av med allt fett innan han hann se det. Om han frågade varför hon tränade skulle hon säga att hon var tvungen att lära sig programmet till en tävling snart, vilket i alla fall var nästan sant.
Den svala morgonluften gjorde henne klarvaken och hon började sakta dansa till den musik som naturen erbjöd. Hennes innersta önskan var att kunna dansa som svalorna bland molnen, hon ville bli fjäderlätt och kunna sväva bort från sina bekymmer, sina föräldrar, sin skola och sina så kallade vänner där hemma.
Uppslukad av sin dans märkte hon inte hur solen vandrade över himmelen och världen runt omkring henne började vakna upp. Det var först när hennes ben inte orkade bära henne längre som hon handlöst föll framåt och hon kände ett par starka armar hålla om henne som hon insåg hur mycket tid som hade förflutit.
– Du skrämde mig där, viskade ägaren till armarna i hennes öra när hon öppnat ögonen. Jag har inte kunnat få kontakt med dig på flera timmar, vad var det som hände? Hade du inte vaknat nu hade jag kört dig till närmaste sjukhus!
– Jag vet inte, allt blev bara svart.
Hon visste att det var en lögn. Egentligen visste hon att hon hade ätit för lite och överansträngt sig men hon kunde verkligen inte förmå sig att säga hela sanningen och göra honom ännu oroligare.
– Jag svimmade antagligen, påstod hon istället och till hennes lättnad verkade Adam vara nöjd med svaret.
– Du får inte skrämma mig så i fortsättningen. Ligg kvar här medan jag går och hämtar något att dricka, du ser ut att behöva det.
Det var när han sa det som Erika märkte att hon inte längre var ute på ängen utan låg i sin säng i torpet. En kall och fuktig handduk låg bredvid henne och hon skämdes lite när hon förstod att Adam måste ha burit in henne medan hon var medvetslös. Sedan kom rädslan, Självklart skulle Adam lämna henne nu, han måste ha märkt hur mycket hon vägde! Hur skulle han kunna älska henne nu?
Varför skulle det hända just nu? Det hade varit mycket bättre om han inte varit där, hon ville verkligen inte att han skulle se hur svag hon egentligen var. Hon förbannade sig själv för att hon hade låtit sig själv brista men avbröts i sina tankar av att Adam kom in i rummet med ett stort glas källvatten och en ostmacka.
- Här, älskling.
Han satte sig på en stol bredvid henne och gav henne vattnet. Erika lät det kalla vattnet skölja bort alla otillåtna tankar och hon kände återigen ett litet sting av hunger när hon såg ostmackan, och det skulle säkert inte spela så stor roll om hon åt den, hon skulle träna lite extra imorgon tänkte hon sömnigt innan hon åter dåsade till.

Det var nästan kväll när knastret från bildäck på den lilla skogsvägen nådde Erikas öron och hon kände hur hennes hjärta sjönk som en sten. Hade tiden gått så fort? Hon kunde bara minnas åtta dagar men litade verkligen inte på sin tidsuppfattning längre. Adam hade åkt iväg för att utföra något ärende för, vad hon trodde, några dagar sedan men hon visste att hon hade svimmat flera gånger och kunde inte vara säker på hur länge hon varit medvetslös någon av gångerna och när Adam inte varit där och kunnat tala om för henne hur länge hon varit borta hade hon verkligen ingen aning.
Hon gick motvilligt ut för att se vem det var som kom och hennes mod sjönk ännu mer när hon såg den lilla mörkgröna Fiat Punton som hon hatade så mycket. Obehags känslan förstärktes när hon insåg att hennes syskon omöjligt kunde vara med eftersom bilen saknade baksäten.
Något måste ha hänt! Rädslan grep tag i henne och hon började springa mot bilen som nu var prydligt parkerad vid sidan om vägen. Hennes mamma klev ur bilen och hennes ansiktsuttryck fick Erika att stanna upp. Vad var det som hade hänt?
– Hur är det? frågan lät ansträngd och stressad när hennes mamma sa den. Har du haft det bra?
Erika brydde sig lika lite om att svara som hennes mamma brydde som om ifall hon gjorde det, istället väntade hon avvaktande på en förklaring till varför hon kommit och hon behövde inte vänta länge.
– Jag är ledsen att vi måste be dig komma hem redan efter nio dagar, men din far och jag har äntligen beslutat oss för att sälja torpet, och…
– Vad! Erika stod och stirrade på sin mamma som om hon var ett spöke. Du… Ni… Ni kan inte göra det! Ni får inte!
– Men Gumman då, det är för allas bästa.
– Sedan när bryr du och Anton er om vad som är bäst för mig? Eller för Fabian och Elly? Sedan när har ni brytt er om någon annan än er själva? Sluta ljug för mig hela tiden!
– För Guds skull Erika, lugna ner dig!
– Fan heller! Ni har sålt Lugnet utan att tala med mig först, och du säger åt mig att lugna ner mig?
Tårar av ilska och besvikelse hade börjat falla nerför Erikas kinder men hon brydde sig inte. Hon brydde sig inte om något just nu, sommaren var redan förstörd, hennes liv var redan i bitar. Vart var Adam när hon behövde honom?
– Erika, lyssna på mig först.
– Varför skulle jag? Du har aldrig lyssnat på mig tidigare, Felicia, och du vet hur mycket jag älskar det här torpet, alla vet det, Fabian vet det, Elly vet det, Anton vet det, till och med Adam vet det…
– Dra inte in Adam i det här, röt Felicia. Vi sa ju åt dig att bryta all kontakt med honom. Han är farlig och det är inte bra för dig att umgås med män som är så mycket äldre än du.
– Du vet ju för i helvete ingenting om honom! Du känner honom inte ens…
– Jag bryr mig inte om det nu! Felicia hade tappat tålamodet och hennes röst var hård som sten. Nu sätter du sig i bilen och följer med hem, vare sig du vill eller inte!
– Och om jag vägrar?
– Det gör du inte.
Erika blängde argt på sin mamma medan hon tyst förbannade henne. Hon hatade att bråka med sina föräldrar och dem visste om det. Hon kände sig alltid illamående och värdelös när det hände och visste att det var värdelöst att fortsätta argumentera. Motvilligt gick hon mot bilen där Felicia stod och höll upp dörren åt henne.
– Jag hatar dig! spottade hon ur sig när hon klev in i den nu ännu mer avskydda bilen.
Felicia suckade djupt och stängde dörren.
– Jag vet, muttrade hon till den tysta dörren som skilde henne från sin dotter innan hon skyndade sig till torpet och låste ytterdörren.

Bilresan hem hade varit allt annat än angenäm och så fort Erika hade kommit hem hade hon låst in sig på sitt rum och vägrat komma ut igen. Hennes föräldrar hade förgäves försökt få kontakt med henne på alla möjliga tänkbara sätt tills de trode att hon somnat. Då hade de istället börjat gräla om vad Felicia hade sagt när hon hade hämtat Erika och hon hatade dem bara ännu mer. Adam hade ringt flera gånger men Erika vägrade svara och efter sju avslagna samtal hade hon helt resolut stängt av mobilen. Tio minuter senare hade någon ringt på hemtelefonen. Då var klockan halv tre.

– Erika, öppna, vi behöver prata.
Det var Anton som stod utan för hennes dörr den här gången.
– Inget blir bättre av att du är tyst, om vi ska kunna lösa det här så måste du kunna diskutera det med oss. Det hjälper inte att tjura.
– Låt mig bara vara!
– Varför kan du inte ge oss en chans att förklara innan du dömer ut oss? Snälla, öppna nu, mamma har gjort te om du vill ha.
Fortfarande med tårar i ögonen och en mörk blick låste hon upp och klampade förbi sin pappa utan att ägna honom så mycket som en ögonkast. Anton lät henne passera och följde efter sin dotter ut i köket där Felicia satt med tre koppar te. Erika satte sig argt ner vid matbordet och började studera duken framför sig i väntan på att hennes föräldrar skulle säga något.
– Som Felicia berättade så har vi bestämt oss för att sälja torpet, började Anton förklara, men vi har inte hittat någon köpare än. Vi har faktiskt inte ens kontaktat någon mäklare, vi visste att du ville veta det så fort som möjligt.
– Det var inte bara därför jag hämtade hem dig, fortsatte Felicia. Det har varit inbrott i Johanssons torp, så vi var oroliga för din säkerhet.
– Vi vet att du kan ta hand om dig själv, försäkrade henne Anton. Men vi kände ändå att vi ville ha dig hemma.
– Jag kan bara inte fatta hur fan ni kan ta det så lätt att sälja torpet, utbrast Erika hätskt.
– Du har nog märkt att pappa och jag grälar en hel del den senaste tiden.
Erika fnös ljudligt.
– Hur gammal tror du att jag är, Felicia?
– Inte gammal nog att klara dig helt på egen hand, svarade hennes mamma.
– Lugn båda två nu, vi vill inte ha fler bråk den här natten.
– Kom till sak då!
– Som sagt, Anton och jag tänker skilja oss och vi kommer inte längre ha råd att ha kvar torpet. Vi har inget annat val än att sälja det.
– Och det har tagit er ett helt år att räkna ut? Ett helt år och sedan kan ni inte vänta fem dagar med att hämta hem mig? Tack så jävla mycket. Jag går och upp igen, ni borde förresten ha skilt er redan i höstas.
Erika reste sig upp för att gå men hennes pappa tog tag om axlarna och satte henne ner igen.
– Det var inte allt, sa han. Felicia berättade att du hade tagit upp Adam när hon pratade med dig tidigare idag. Du vet vad vi tycker om det.
Tystnad.
– Vet du vem som ringde förut? pressade Felicia henne.
Tystnad.
– Det var Adam, upplyste hon Erika om. Men du kanske vet varför han ringde?
Tystnad.
– Han var orolig för dig, du vägrade svara på din mobil och värst av allt, torpet var låst!
Tystnad.
– Jag hade faktiskt förväntat mig att du skulle lyda oss när vi sa åt dig att bryta all kontakt, fortsatte Anton lugnt. Minns du inte alla åtgärder vi tog för att du skulle få vara i fred? Jag är djupt besviken på dig.
Tystnad.
– Du måste förstå att vi gjorde det för ditt eget bästa. Han är tio år äldre än dig!
– Ni känner honom inte! utbrast Erika förtvivlat och ställde sig upp så tvärt att hon råkade välta ut den orörda koppen te över matbordet. Hon brydde sig inte om att ens försöka torka upp det.
– Ni känner inte honom, och ni känner för i helvete inte mig heller! Varför bryr ni er ens? Den enda som någonsin brytt sig om vad jag känner är Adam, och först tar ni honom ifrån mig, nu tar ni Lugnet. Är ni verkligen säkra på att det är bäst för mig?
Felicia hade ställt sig upp innan Erika hade pratat klart.
– Nu sätter du dig ner och lyssnar.
– När ska du lyssna på mig då? Jag är snart 17, sluta behandla mig som om jag vore 5! Jag kan ta egna beslut så sluta lek dagismamma och försök fatta att jag också har ett liv och en egen vilja. Jag tänker inte sluta träffa Adam bara för att ni är tjockskalliga och överbeskyddande, bara så att ni vet!
Med det vände hon sig om och stormade upp på sitt rum där hon åter igen låste dörren. Vad fan hade Adam tänkt när han ringde hem till henne?
– Erika, kom ut igen! Nu stod Felicia på andra sidan dörren och skrek på henne. Du får fem minuter på dig att välja hur du vill ha det. Har du inte öppnat då får du utegångsförbud resten av sommaren! Har du hört mig?
Erika struntade helt enkelt i att svara, hon var helt förblindad med ilskan mot sina föräldrar, sig själv och Adam att det inte spelade någon roll vad som hände, lämna rummet tänkte hon i alla fall inte göra i första taget.

Beeeep… Beeeep… Beeeep… Beeeep…
– Ja?
– Vad fan tänkte du på?
– Va?
– Vad fan tänkte du på när du ringde hem till mina föräldrar igår? Du kan glömma att vi kan ses något mer den här sommaren, tack så mycket.
– Du svarade inte på din mobil.
– Och?
– Och vadå? Jag var orolig för dig, när jag kom tillbaka till torpet var det släckt och ytterdörren var låst. Jag försökte nå dig men ingen svarade. Jag var tvungen att veta om det hänt dig något. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om du hade råkat ut för något när jag var borta.
– Jag har utegångsförbud nu tack vara det.
– Förlåt, jag hade ingen aning om att det skulle bli så illa. Kan du inte ens ta dig ut på natten?
– Det skulle bara göra saker värre, jag är ledsen Adam.
– Kan du inte försöka snacka med dem då? De kanske förstår om du förklarar ordentligt.
Erika skrattade sorgset.
– Driver du med mig? Det skulle verkligen inte förvåna mig om de redan ringt polisen om att du trakasserar mig.
– Va? Har de ringt polisen?
Adams röst lät plötsligt ängslig och lite rädd.
– Jag vet inte, men vad är det med dig egentligen? De kan ändå inte göra något, jag skulle aldrig vittna mot dig, och ärendet är antagligen redan nerlagt vid det här laget.
– Jag måste ta hand om en sak, ledsen Erika men jag kan inte prata mer. Hoppas dina föräldrar sansar sig.
– Adam? Vad händer?
– Jag ringer dig sen älskling, okej?
– Okej…
Beeeep… Beeeep… Beeeep…
– Fan också! Det var ju mycket jag fick ut av det samtalet, muttrade Erika och lade sig tillrätta i sin säng för att fortsätta stirra upp i taket där hon för flera år sedan målat en himmel. Hon föreställde sig att två svalor dansade med vinden och lät molnen röra sig fridfullt över himlen medan hon förgäves försökte förtränga allt som hänt.
Då och då slumrade hon till bara för att vakna ur sin oroliga sömn någon timme senare, hennes tidsuppfattning var återigen ur balans.
Hon hade helt tappat aptiten och vägrade att äta. Om hon nu inte fick dansa fanns det ingen anledning att äta heller, sen var hon nyfiken på om hennes föräldrar verkligen skulle bry sig. Annars ignorerade hon sina föräldrar i ren protest och för det mesta höll hon sig inlåst på sitt rum med Nine Inch Nails, Linkin Park eller Evanescence i högtalarna.
Felicia och Anton hade grälat om hennes beteende en gång men Erika hade slutat bry sig. Det enda som berörde henne nu var hennes småsyskons oroliga frågor om henne som gång på gång letade sig igenom springorna kring dörren. Hon ville bara springa ut och skydda dem från alla gräl som trängdes för att få plats inom villans fyra väggar men kunde inte förmå sig att bryta sin tystnad och ge sina föräldrar rätt.
Efter tre dagars tystnad hade Adam fortfarande inte ringt och Erika började blir orolig för att något hade hänt honom. Hon var less på att ligga och stirra upp i taket och flacka mellan medvetenhet och medvetslöshet och ibland kunde hon höra fragment av sina föräldrars diskussioner, de skrämde henne och hon började hallucinera om att de ville henne illa.
– Jag är orolig för henne.
– Hon har inte ätit sedan hon kom hem
– Vi kanske borde ringa akuten?
– Så allvarligt kan det väl ändå inte vara?
– Jag vet inte… kanske går över… e vad som hän….
Erika rös till när hon tänkte tillbaka på samtalen hon hört. Vad skulle hända om de verkligen ringde akuten? Paniken grep tag om henne och hon fattade snabbt ett beslut.

Beeeep… Beeeep… Beeeep… Beeeep… Beeeep…
– Ja?
– Hej.
– Erika? Är det du?
– Ja, du sa att du skulle ringa.
– Förlåt, jag var tvungen att ta hand om en sak. Men det är ordnat nu.
– Okej.
– Hur har det gått med dina föräldrar? Har du snackat med dem?
– Nej. Men jag orkar inte med allt här hemma. Jag vill bort. Tror du att du kan göra mig en tjänst?
– Vad tänker du göra? Adam lät lite avvaktande men samtidigt medlidsam.
– Kan jag inte få bo hos dig några månader?
– Är du seriös? Du tänker väl inte rymma hemifrån? Det skulle bara ge dina föräldrar fler anledningar att hålla oss ifrån varandra.
– Snälla! Jag orkar inte vara här hemma mer. Det dödar mig!
– Jag kan inte hålla dig gömd här, det går inte.
– Snälla Adam, jag kan ta hand om mig själv, jag behöver bara någonstans att bo.
– Dina föräldrar kommer tro att jag har kidnappat dig, de kommer säkert ringa polisen.
– Det löser sig nog. Sluta oroa dig så mycket älskling.
Hon kunde hör hur Adam suckade djupt i den andra änden, det var tydligt at han inte tyckte om idén.
– Du kommer inte sluta tjata förens jag ger med mig, eller hur?
– Nej.
– Okej, jag hämtar dig vid Statoil vid midnatt då.
– Jag älskar dig!
– Jag måste… eh, städa upp lite här först, men vi ses där.
Beeeep… Beeeep…
Erika satt på sängkanten och för första gången på länge log hon. Snart skulle hon vara fri igen.

Den svala kvällsluften tycktes ge Erika vingar, hon hade smugit ut ur huset när hennes föräldrar somnat och var nu på väg till Statoilmacken som låg bara någon kilometer ifrån villan. Den friska vinden fick henne att känna sig flygande och hon kunde inte låta bli att skratta av lycka. Adam stod och väntade vid med sin MC vid vägen när hon kom fram.
– Har du väntat länge? Frågade hon honom.
– Inte särskilt, hoppa upp där bak, jag vill inte vara här längre än nödvändigt.
Han kysste henne lätt och gav henne en stora svarta hjälm innan hon satte sig bakom honom.
– Håll om mig hårt nu, uppmanade han henne.
– Va?
– Håll om mig hårt, upprepade han lite högre den här gången och lade hennes armar kring sin midja.
– Okej!
Adam körde försiktigt ut från kvarteret för att inte väcka onödig uppmärksamhet men när de kom ut ur villaområdet lade han gasen i botten och drog på rejält. Det var en härlig känsla och Erika kände ett sådant pirr i magen som man alltid får när man åker en hjärtskärrande berg-och-dalbana och hon kunde knappt hålla tillbaka ett leende. Hon skulle äntligen få slippa sina föräldrar nu, allting skulle bli bra. Hon hade Adam och hon var äntligen fri, vad mer kunde hon begära?

Allt för snart saktade Adam in och stannade mitt i ett lugnt och beskedligt höghusområde typiskt för gamla pensionärer med sina små terriers. Hon visste att Adam hade flyttat för inte så länge sedan men det som hon nu såg passade inte alls in med vad Erika hade förväntat sig men sen var det ju också inte världens enklaste sak att hitta en lägenhet i Lund.
Hon klev av motorcykeln lite för snabbt och kände sig plötsligt yr och höll på att tappa balansen. För någon sekund var allt svart men hon lyckades få tillbaka medvetandet igen. Adam såg dock oroligt på henne.
– Hur är det med dig egentligen?
– Jag mår bra.
– Är du säker?
– Ja.
Adam verkade inte tro på henne men lät ändå saken bero och parkerade istället motorcykeln på avsedd plats. Erika lutade sig mot en lyktstolpe samtidigt som hon studerade Adam lite eftertänksamt. Han tittade uppfodrande på henne.
– Kom då så ska jag visa var jag bor.
Erika skyndade efter honom, den upprymdhet hon hade känt för bara några minuter sedan var som bortblåst, hon kände sig fortfarande yr och började tvivla på om det verkligen hade varit en bra idé att rymma hemifrån. Vad skulle hon ta sig till om hennes föräldrar ringde polisen? Hon skulle kanske inte kunna lämna Adams lägenhet utan någon förklädnad, Lund var visserligen stort men det gjorde inte att hon kände sig säkrare.
Adam sneglade på henne då och då som om han var orolig för att hon skulle falla ihop vilken sekund som helst.
Plötsligt stannade Erika abrupt, de hade kommit in i ett litet, illa upplyst trapphus. Den nedre delen av väggarna var målade i en ful persikofärg som skar sig förfärligt med den hiskeliga limegröna nyans i vilken den övre delen av väggarna var målad. Från taket hängde svaga glödlampor utan lampskärmar och trappan som ledde uppåt i huset hade höga betongtrappsteg och var knappt bred nog för två personer. Hon hade räknat till sju våningar tidigare och bara tanken på att gå uppför de trapporna gjorde henne illamående. Hon tittade hjälplöst på Adam.
– Inte särkilt hemtrevligt, va?
– Nej… Inte direkt, nej… Hur högt upp ska vi?
– Två våningar.
– Okej.
Erika tog ett stadigt tag om ledstången och började ta sig uppför trappan, det var till och med svårare än hon hade trott. Hennes ben verkade inte vilja bära henne och yrseln tilltog men hon tvingade sig uppåt och ansträngde sig för att verka oberörd. Adam fick inte märka något!
– Är du verkligen säker på att allt är som det ska? Undrade Adam som stannat halvvägs uppför den andra trappan och studerade henne bekymrat.
Erika tittade förvånat upp.
– Öh, ja, svarade hon utan att blinka men det var tydligt att hon inte var särskilt övertygande för Adam skyndade sig ner till henne och lade handen på hennes panna.
– Sluta ljug för dig själv, du är alldeles blek och har feber. Jag bär upp dig.
Erika försökte protestera men orkade inte, hon var helt utmattad och föll ihop i Adams armar. Förfärat insåg han att flickan som han höll i famnen inte var mer än skinn och ben.

Det första Erika såg när hon slog upp ögonen var ett kritvitt tak och greps omedelbart av skräck. Men sen kom minnena långsamt tillbaka hon andades djupt, hon var hos Adam nu, hon var fri, hon hade rymt hemifrån. Adam hade gått med på att låta henne bo hos honom, hon mindes hur kan körde iväg med henne på motorcykeln. Sen mindes hon hur hon fallit ihop i trappuppgången och fick tårar i ögonen. Varför hände det alltid när Adam var med?
Hon blundade igen.

Nästa gång hon vaknade till såg hon en kvinna med svart, rakt hår, nit halsband och en kort svart klänning gå omkring och vifta med en dammvippa på ett sätt som aldrig kunde vara effektivt. Erika antog att det mest var för att fördriva tiden som hon gjorde det eftersom när kvinnan märkte att hon hade vaknat la hon snabbt ifrån sig sitt städredskap och kom glatt fram till Erikas säng.
– Hej du. Adam kunde inte stanna och ta hand om dig dygnet runt, så han bad mig att hålla koll på dig så gott jag kunde.
Erika kände ett sting av besvikelse, Adam hade övergivit henne, igen.
– Jag heter Miriam, men du kan kalla mig My, det gör alla andra.
My lade handen på Erikas panna som i förbifarten medan hon fortsatte förklara situationen för flickan.
– Adam har berättat mycket om dig ska du veta. Det är roligt att äntligen få träffa dig, synd bara att det skulle vara under de här omständigheterna. Men just ja, jag höll nästan på att glömma, vill du ha något att äta, dricka?
Erika skakade på huvudet och mötte två nötbruna ögon som inte verkade märka hennes huvudskakning.
– Jag ska hämta ett glas vatten och, lite glass kanske? Det är bra om man inte ätit på länge.
My försvann snabbt ut genom en dörr i den lavendelfärgade väggen till höger om henne, strax där efter kunde Erika höra ett svagt mummel av en röst innan My kom tillbaka med ett glas vatten och en liten skål med den utlovade glassen. Miriam hjälpte henne att dricka och äta lite och Erika var för trött för att kämpa emot så hon svalde glassen utan att säga någonting.
– Jag ringde Adam, tillade hon milt.
– Var är han?
– Han är på väg hit så fort han kan. Tror du att du kan sitta upp själv?
Erika nickade och gjorde ett försök, det gick alldeles utmärkt, nöjt log hon för sig själv och kunde nästan känna Mys stolta blick. Men bara den lilla kraft ansträngningen tycktes göra henne trött så med en suck och ett falnande leende lade Erika sig ner igen och kände sig om möjligt ännu mer hjälplös och övergiven.
My som verkade märka hur Erika kände sig skyndade sig att leta reda på några kuddar att stötta Erika med och sen satt de och spelade yatzy tills Adam kom. My vann nästan hela tiden men det gjorde ingenting, Erika var bara glad över att inte behöva ligga själv och känna sig bortglömd medan hon väntade.
När Adam väl steg in i lägenheten brydde han sig inte om att ta av sig varken skor eller jacka utan kom genast in till Erika.
– Hur känner du dig?
– Det är okej.
– Jag blev så lättad när My ringde och sa att du vaknat, fortsatte han. Har hon ätit något? frågade han sedan vänd mot My.
– Lite glass, hon måste börja äta försiktigt.
Det hettade lite på Erikas kinder när My berättade att hon ätit. Vad skulle Adam tycka? Hon skulle gå upp ännu mer nu och han skulle inte älska henne längre.
– Bra, svarade han och vände sig åter mot Erika. Du gjorde mig verkligen orolig igår, Sen var jag tvungen att gå till jobbet på morgonen. Jag hade tur att My kunde komma hit och hålla ett öga på dig!
Adam hade tagit av sig sin jacka och ställt fram en stol medan han pratade, nu satt han bredvid sängen och såg oroligt på Erika innan han varsamt kysste henne på pannan.
– Jag var rädd att jag skulle förlora dig! Men jag har skaffat en peruk och My har nog lite kläder du kan få låna om du vill gå ut senare. Men först ska du äta och sova så att du får tillbaks din ork.

Redan dagen därpå var hon på benen igen. My och Adam turades om att ta hand om henne och försökte se till att hon åt och drack. Bortsett från maten, som Erika ändå aldrig behöll var hon överlycklig. Friheten steg henne till huvudet och gav henne ny energi, energi som hon egentligen inte hade. Fem dagar efter att hon gett sig av hemifrån Hade de tagit en rätt lång promenad alla tre, en vänlig granne hade låtit dem gå ut med hennes hund, Tracy. När Erika och Tracy dansade omkring på gräsmattorna i parken de hade gått till fick hon känslan av att nästan kunna flyga.
Samma kväll stupade Erika i säng och somnade genast medan My och Adam lät dagen sjunka in med ett glas vin.
– Jag är orolig för henne Adam. Även om hon äter en del räcker inte det så som hon rör på sig. Hon måste få vård!
– Jag har lovat att ta hand om henne, att hon ska få bo här. Dessutom skulle hon hamna i klorna på sina föräldrar igen om hon kom till ett sjukhus.
– Hon behöver hjälp, du vet det lika väl som jag, det är bara en tidsfråga innan det blir livsviktigt för henne.
– Det måste ändå få bli hennes beslut om hon vill läggas in eller inte.
– Du gör henne verkligen inte någon tjänst om du låter henne stanna. Lita på mig för en gångs skull.
– Vad kan jag göra då? Kör jag henne till sjukhuset måste jag stanna tills polisen kommer, du vet väl att hennes föräldrar har efterlyst henne?
– Jo, jag vet. Men jag skulle kunna hjälpa dig, om det nu är det som är problemet.
– Jag ska prata med henne imorgon.

Erika och Adam hade precis nått fram till Mys lägenhet dagen därpå när Världen började snurra för Erika. Blicken blev suddig och mörk, hon skakade av köld trots den varma sommaren. Långt borta hörde hon Adam förtvivlat ropa på My innan allt blev tyst och stilla.

Erika räknade stjärnor i natthimlen, det tändes fler och fler för varje ögonblick som gick, hon föreställde sig att det var lyckan som lös igenom natten och för varje sekund som gick letade sig mer glädje sig in i hennes liv. Sakta men säkert blev det ljusare och ljusare.

– Jag tror att hon har vaknat nu.
Kvinnorösten lät avlägsen och obekant, drömde hon?
– Ni kan få tala med henne nu om ni vill.
Där var rösten igen, vad var det här?
– Tack, syster.
Den här gången var det en man som talade.
En dörr öppnades och stängdes. Hon hörde fotsteg över golvet och ett litet knarr som från när någon sätter sig i en stol.
– Hur känns det?
Erika öppnade ögonen med ett ryck, rösten hade varit så verklig.
– Du har sovit i en vecka.
Med fasa insåg hon att någon verkligen satt bredvid sängen och försökte förtvivlat rulla iväg men hennes kropp vägrade lyda.
– Lugn, det är ingen fara längre. Vi hann dit i tid.
Erika lyckades vrida på huvudet och studerade mannen som hade talat. Han såg ut att vara i 30 års ålder och hade ett vänligt, välrakat ansikte och vänliga ögon. Av hans kläder att döma var han en polis. Hon andades djupt för att få tillbaka kontrollen över sig själv men en miljon frågor snurrade i huvudet på henne. Vart var hon? Vad ville en polis henne? Vad hade hänt? Vart var Adam? Hade det hänt honom något? Sen såg hon att det stod några bakom polismannen, Anton och Felicia, lite längre bort vid dörren stod en ljushårig kvinna i en lång vit rock.
Nyfiken såväl som misstänksam studerade hon sina föräldrar, de såg faktiskt rätt oroliga ut, men det kanske bara var en fasad? Hennes tankar avbröts av polisen när han presenterade sig.
– Jag heter Samuel, berättade han. Du måste vara full av frågor just nu och jag ska snart göra mitt bästa för att svara på dem men först ska du få någonting att äta och dricka.
Hon hade inte lagt märke till det tidigare men hennes mun var torr som fnöske och det kändes som om hon hade sandpapper i halsen när hon andades så hon nickade tacksamt åt mannens erbjudande att hämta någon dryck. Han reste sig upp.
– Bra, jag är tillbaka om någon minut. Ni kan ju hälsa på varandra så länge, ni har ju inte setts på flera veckor.
När han hade lämnat rummet hade Erika fått tillbaka en hel del kontroll över sin kropp och började se sig om i rummet, trots sin nyfiken het låtsades hon inte om sina föräldrar. Rummet var inte särskilt stort, väggarna var lika vita som taket och så gott som kala, en liten blek tavla hängde på väggen mittemot henne och såg så felplacerad ut att det nästan var löjligt. En halvt genomskinlig glasdörr prydde väggen till höger medan någon hade sågat ut två stora fönster i väggen till vänster om henne men tydligen glömt bort att placera ut några gardiner. Hon konstaterade ointresserat att det var mörkt ute innan hon återgick till att studera rummet. Stolen som mannen använt stod allt jämt kvar tillsammans med ett litet nattduksbord och en hiskeligt ful rosa plastblomma till höger om sängen, till vänster stod en hög ställning med en liten genomskinlig plastpåse hängande. En tunn slang gick från plastpåsen ner till hennes arm vilket bekräftade alla hennes farhågor.
Hon låg på sjukhus.
Frågan var nu varför? Och vad som hade hänt.
Anton satte sig försiktigt på sängkanten och det var inte förens då som hon insåg att hon var iklädd ett vit och blårandigt nattlinne, hon rös, allt var så sterilt.
– Hur är det? frågade han med äkta oro i rösten. Nej, du behöver inte svara, vi har varit så oroliga för dig.
– Jag är så glad att du äntligen är i säkerhet, förklarade Felicia lite från bakgrunden.
Mer än så hann de inte säga innan polismannen kom tillbaka bärandes på en bricka full med mat och olika drycker. Han ställde ner brickan på nattduksbordet och Erika sträckte sig girigt efter ett stort glas med vatten men var fortfarande för svag för att kunna hålla det stilla. Mannen gav henne ett sugrör och hjälpte henne dricka några klunkar. Men hon skakade bara på huvudet när han erbjöd henne någon mat.
– Du har inte druckit något på en vecka, började han förklara. Du måste börja försiktigt så att kroppen vänjer sig.
– Var är jag? kraxade Erika med en nästan ohörbar röst.
– Du är på Sankt Lars Sjukhus i Lund, svarade han. Du har varit medvetslös i en fyra dagar så det är en lättnad att se dig vaken igen.
– Varför? Försökte hon få fram
– Jag ska förklara allt så spara rösten.
Erika nickade trött mot honom och han gick och hämtade en annan stol från korridoren utanför och ställde bredvid sängen, Felicia satte sig i den ena och polisen i den andra.
– För en och en halv vecka sedan dagar sedan ringde dina föräldrar till polisen och anmälde dig försvunnen, började Samuel sin berättelse. Du hade då varit borta i knappt ett dygn och de hade börjat bli oroliga. De sa ni nyligen hade bråkat men att de misstänkte att du blivit bortförd och pekade ut en man som misstänkt, Adam Axelsson.
Han studerade Erika för att se om hon reagerade på namnet, men hon tvingade sig själv att verka oberörd. Hon skulle aldrig låta sina föräldrar få fast Adam!
– Han har tidigare varit delgiven misstanke om inbrott, rån, grova narkotika brott och misshandel, fortsatte Samuel och slutade inte att observera Erikas reaktioner. Men det har aldrig funnits tillräckligt med bevis mot honom för att få honom fälld. Vid förhör berättade han hur du kontaktat honom och frågat om du fick bo hos honom ett tag tills det var bättre mellan dig och dina föräldrar.
Åter igen gjorde han en kort paus, den här gången för att hjälpa Erika att få i sig några klunkar vatten till. Medan hennes föräldrar skruvade på sig och verkade känna sig obehagliga tillmods när polismannen berättade vad som hade hänt när hon rymt hemifrån enligt Adam.
När han var klar harklade han sig och erbjöd henne lite mer vatten men Erika bara stirrade på honom, oförmögen att förstå vad han hade sagt om Adam. Det kunde inte vara sant, eller kunde det? Hon var inte helt säker längre.
– Du borde dricka lite mer.
Hon tog emot glaset och drack några klunkar med hans hjälp bara för att få höra resten av berättelsen, kanske fanns det en bra förklaring!
– För fyra dagar sedan fick larmcentralen ett akut samtal från en ung man. Du hade förlorat medvetandet och din andning väldigt svag när ambulansen anlände. Du hade tur som överlevde. Det var Adam som hade ringt, vi tog naturligt vis in honom direkt.
Erika ville bara protestera men hennes röst tillät det inte. Hon vägrade acceptera att Adam hade råkat illa ut på grund av henne. En sjuksköterska hade kommit in i rummet och tyckte tydligen att besökstiden var över.
– Det kommer att dröja ytterligare några dagar innan läkarna låter oss förhöra dig. Sen får vi se hur länge du får stanna innan du är stark nog att skrivas ut.
Samuel reste sig upp och tittade på Erikas föräldrar som följde hans exempel.
– Vi ska reda ut det här ordentligt, så oroa dig inte. Jag kommer komma och se hur du mår senare, så krya på dig!
Samuel vände sig om och gick mot dörren och lämnade Erika ensam med sina föräldrar.
– Jag sa ju att han var farl…! började Felicia men Anton avbröt henne snabbt med en varnande blick.
– Vi är verkligen glada att du mår så här pass bra redan. Läkarna sa att det inte var säkert att du skulle vakna på någon vecka.
Anton gjorde en liten paus innan han fortsatte.
– Det är verkligen tomt i huset när du inte är hemma, Fabian och Elly frågar efter dig jämt.
– Får jag träffa dem? frågade Erika hoppfullt.
– När du mår bättre, och förhoppningsvis skrivs du ut snart. Vi kommer och hälsar på dig så ofta vi kan, gumman.
Innerst inne visste Erika att hon aldrig ville skrivas ut, hon skulle behöva komma hem, och hennes hem var en mardröm. Hon lät dem gå utan ett ord.

Det dröjde inte många timmar innan hon lärde sig att hata sjukhuset. Varje timme kom en sjuksköterska för att se till att hon åt, och hon hade snabbt lärt sig att det inte var lönt att vägra. Hon hatade rutinerna, hon hatade sjukhussängen, hon hatade de där vita väggarna med den bleka tavlan och hon saknade sin klarblåa himmel med de två dansande svalorna bland molnen. Efter en vecka hatade hon sig själv lika mycket som hon hatade sin omgivning, det var som om den tvingade på henne mer och mer fett och hon gjorde inget för att hindra det. Hon kände sig patetisk och värdelös.
Samuel hade förhört henne om vad som hänt när hon rymt hemifrån och hon hoppades innerligt att de skulle släppa Adam fri, han hade ju inte gjort något. Samuel brukade komma förbi då och då för att se hur hon hade det och hon hade nästan börjat uppskatta hans besök. Till skillnad från hennes föräldrar som också hälsade på då och då så lyssnade han på henne och tycktes förstå när hon berättade om Adam. Allt det fick dock ett tvärt slut när han berättade för henne att ett gammalt mål mot Adam återupptagits. Polisen hade nämningen hittat stora mängder narkotika i hans lägenhet vid en husrannsakan som gjorts på hennes föräldrars begäran. Efter det hade hon vägrat att tala med sina föräldrar mer, de få gångerna de hälsade på låg hon bara och stirrade i taket.
Så småningom började hon i alla fall få tillbaka lite av sin forna styrka i armar och ben kunde börja g...