Ola Hansson - Lyrik och essäer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sverige har genom tiderna lyckats uppbringa en stor mängd poeter, inte sällan av internationella mått, men en av dem som av olika anledningar hamnat i skymundan är skånske Ola Hansson. Född år 1860 i Hönsinge, ett par mil från Lund, gjorde Hansson sig tidigt ett namn med sina känslostarka diktsamlingar. Kritikerna var inte sällan skoningslösa och hans senare produktion resulterade i ren svartmålning. Hans unika språkkonst och dekadenta estetik upprörde en mängd människor, som inför denna nya typ av poesi var totalt främmande. Inte helt olik den situation som Strindberg befann sig i under samma tidsperiod i och med "Giftasmålet", bröt Hansson mot sociala konventioner och sedligheter inom konstvärlden. Efter sig lämnade han en personligt särpräglad prosa som i dag anses vara guldskatter inom svensk poesi. Svenska Akademien utgav tillsammans med förlaget Atlantis år 1997 en samling innehållande "Dikter", "Notturno", "Sensitiva amorosa" och blandade essäer.

Dikter

Inspirerad av Charles Baudelaire och Edgar Allan Poe, spinner Hansson fram en väv av prosavisor som manar fram dunkelt lysande sinnesstämningar under höstliga stormar och nattliga själsvandringar. Versmåttet är inte längre utgångspunkten, utan är fritt anpassat efter innehållet. I Hanssons poesi är ordens klangfärg och den inre musikaliska rytmen det primära. Nästan maniskt framkallas de skånska slättlandskapen och bygderna, ibland med drag av romantisk idyll, men minst lika ofta dränkta i regn och oväder. Den stormiga omgivningen smälter sedan långsamt in i poetens egen själ.

Hansson förenar individ och miljö genom att sudda ut den absoluta distinktionen mellan det fysiska objektet och det abstrakta subjektet. Således får läsningen en parallell dimension; en slaskig åker under höstnattens svartgrå himmel blir både utgångsplats som den omgivande miljön och en psykologisk reflektion av poetens innersta sinnestämning. De sista stroferna i en dikt kan markera en total övergång från ett medium till ett annat och därmed försöka påvisa en inre organisk balans mellan vad som finns utanför och inom oss själva, oundvikligt sammanlänkade genom sinnena i Poes och de franska symbolisternas anda.

Därifrån härstammar också den dekadens som Hansson impregnerar sin poesi med. Det är inte tal om livets skörhet, utan om dess lurande avgrunder, dess hopplöshet, misär och långsamma förfall. Med denna dekadens följer även de ensamma betraktelserna som gör djupdykningar i människans omedvetna, primitiva drifter och vansinnigheter: maran som rider den dömda själen, döden som blottar sitt anlete bakom åskmolnen och den utstötta, bortkastade som söker värme och liv i naturens skönhet och obarmhärtighet.

Men inte alla betraktelser blir de av ensamhet; Hansson, likt Strindberg, ställer sig bakom den enkla arbetaren och skildrar dennes tillvaro med en underliggande sympati för hur livet går hårt åt den fattiga. Svikna kärleksdrömmar kokar i samma kittel som den rika överklassens torftiga tillvaro, och sjuder upp till en skånsk häxbrygd, uppblandad med naturmotiv och esoteriska stunder mitt uppe i livets vardaglighet. En vårblomma som letar sig fram ur den porösa jordens täcke, moln som skingrar sig och avslöjar solstrålarnas hopp och tro - men även de fasliga nätter då de döda hemgästar sina efterkommande för att beklaga sina förlorade liv.

En annan viktig inspiration visar sig vara Darwin och det på ett mycket speciellt sätt. Hanssons poesi är för det första en organisk poesi; den skildrar tillvaron utifrån människan som en organism med samma levnadsvillkor som dess naturliga omgivning. Detta blir både en estetisk avsats och en rent filosofisk utgångspunkt, med människosjälen ständigt utsatt för det naturliga urvalet. Det hela förstärks med en nietzscheansk misstro till moralen och materialismen, som Hansson ser som en kluven verklighetsuppfattning: existensen är en organisk kontinuitet och kan inte reduceras till rent materiella omständigheter. I stället beskrivs människans gång som både primitiv och genialisk; sammansättningen berättar om våra djuriska instinkter, men även om hur vi möjligtvis kan komma över dem och därmed återfinna vår mänskliga sida, som är kapabel till transcendens.

Notturno

I "Notturno", eller "Notturnocykeln" som den även kallats, övergår Hansson till en mer nattlig och observerande ton. Nästan i stil med den tyska expressionismens undergångsvisionära konst, målas äggulliknande månskäror, svartfärgade skogar och mystiska hembygder upp i en oas av känsloupplevelser. På en och samma gång personlig och folklig, beger sig poeten ut till Öresunds hägrande hamnkust och in i de skånska skogarnas täta beskydd för att slutligen sjunka djupt i trans bredvid den brinnande brasan i stugan. Estetiken fulländas till det yttersta genom ett ständigt distansförhållande till det älskvärda, och som påminner om Karlfeldts kärleksskildringar, men skiljer sig markant från allting annat inom svensk poesiproduktion i och med det organiska språket och den otroligt intensiva närvaron av existensförhållanden. Värmen skildras som bävande celler, själen omvandlas till atomer som rinner in i naturen och den isande midvinternattens snötäcke påminner om tidens evighet.

I dikten finns en underliggande trånad efter att finna livets hemligheter i dunkla ögonblick isolerade från omvärlden. Upplevelsen blir motivationen för att kunna stå ut med känslostormarna och när sanningen äntligen är upptäckt, uppstår en njutning i att stinga den med dolken eller låta den sakta men säkert sjunka tillbaka ner i åkermarken under pilträd och svajande säd. Där tillåts den andrum tills samtidens förkastlighet dukat under och en kommande generation med nytt mod åter vågar upptäcka den. Det är Ola Hanssons tilltro till sin egen skapelse, ett ärligt vädjande till oss som nu i efterhand får lov att ta del av hans konstnärskap.

Sensitiva amorosa

I sin samling prosalyriska reseskildringar, "Sensitiva amorosa", skruvas den franska dekadansen och den melodisk-melankoliska sinnestämningen hos poeten upp i högvarv. Darwinismen ger plötsligt vika för en oanad känslobaserad determinism som uppstår i mötet mellan könen. Kärleken visar sig - måhända inspirerad av Strindberg - vara mer ett hemligt psykologiskt krig än en idyllisk realitet. En kontroversiell hållning till kvinnor och kärlek vaskas nervöst fram genom tillbakablickande observationer av förhållanden som slår ut likt blåklockor, för att sedan långsamt sloka som svarta rosor och röja kärlekens inre väsen.

Hanssons känsloliv är otroligt starkt och okontrollerbart, och på grund av detta ledsagas han impulsivt genom de människor han träffar på. Däremot visar sig även detta beteende vara organiskt lagt; känslorna är bara sinnesuttryck för cellernas grupperingar enligt omgivning, och när mannen plötsligt finner en oroväckande detalj i det motsatta könets framträdande, slås kärleken till bitar. En besatthet av kärleken i sig, som ideal, kontrasteras mot kärleken som faktiskt företeelse, och denna klyvning gör att "Sensitiva amorosa" urartar till en sensommarfest där det döende, krossade och sakta försjunkna tillåts kalasa på människans benägenhet att fästa sig vid det lilla och till synes obetydliga.

Det är inte konstigt att denna lyriska samling väckte avsky och missförstånd under sin samtid, och de tankegångar som poeten här framlägger på ett utsökt melodiskt klingande sätt ter sig antagligen än märkligare i dag. Kanske handlar det hela inte så mycket om kärlekens nyckfullhet som en misstro till att finna en individ av samma skrot och korn som en själv, någon som utsänder samma värme på samma våglängd. Samtidigt färgas den fria prosan av en livsångest som sakta närmar sig sekelskiftets. Hjalmar Söderbergs skildringar av ett misslyckat och förstrött medelklassliv i hjärtat av Sverige ger oss en vag uppfattning av det moderna subjektets attack mot sig själv och sin egen tillvaros trygghet, som Hansson nästintill uppslukas av och söker förklaring till i det kosmiskt okända.

Essäer

Poetens storhet växer sig bara större när hans essäer avslöjar en beundransvärd insikt i de livsfilosofier tillhörande stora män som August Strindberg, Friedrich Nietzsche, Edgar Allan Poe och de två bildkonstnärerna Arnold Böcklin och Félix Vallotton. I essän om Strindberg fångar Hansson författarens kaotiska personlighet och hans krig med samtidens moraliska konventioner. Han ställer sig personligen bakom Strindberg och försvarar hans konstnärskap mot illasinnade kritiker, speciellt med tanke på Hanssons egna problem med pressen. Man förnimmer även en djupare relation mellan de båda utöver varandras tycke för den andres konst: Hansson lägger stor vikt på att beskriva Strindbergs litterära och konstnärliga utveckling som en organisk progression, något som genomsyrar innehållet i hans eget författarskap. Slutsatsen blir en Strindberg som markerar könsskillnader men förkastar patriarkatets fördomar, kritiserar demokratins pöbelvälde och ställer sig bakom aristokratin samt kartlägger det moderna samhällets inre cancer och hänger ut dem som vågar sticka upp näsan.

En annan mycket intressant essä är den om Nietzsche, där Hansson åter igen visar sig vara en hängiven beundrare av filosofin. Givetvis hyllar han Nietzsches nattligt spökande aforismer som söker sanningen i evighetens hav, men han knyter även bekantskap med Arthur Schopenhauer och Richard Wagner samt betonar dessa herrars filosofiska betydelse för Nietzsche, inte minst vad gäller hans syn på konst. Judisk-kristendomen och moraliteten får sig en känga precis som i Nietzsches senare verk med fokus på samma ämne, men Hanssons invändningar är samtidigt rasbiologiska, vilket på denna tid var ganska vanligt. Hans beskrivningar av nationalkaraktärer och raskynnen förstärks i den psykologiskt omtumlande essän om Poe, där den germanska konsten kontrasteras mot den galliska.

Till och med den nästintill obligatoriska juden finns med i essän om Vallotton, där antagligen både som en samtidskritik av judarnas ställning i näringslivet, men framför allt en symbol i Europa för den luriga och falska stadsmänniskans andefattighet, i prosan förekommande som en nervositet inför järnvägens inträde och storstadens framväxt. Någon faktisk rasism är det dock knappast tal om, utan Hanssons diskussion om "rasläggningar" blir en naturlig produkt av hans starka darwinism, som utgår ifrån människan som ett deterministiskt och outforskat väsen. Därtill kommer även den romantiskt hägrande folkligheten som vill försvara både det skånska - genom exempelvis danismerna i det poetiska språkbruket - och det svensk-germanska, som både en ur- och förebild för en mystisk och "övermänsklig" ko...