Hedonistisk Utilitarism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Att hitta en universell allmängiltig grund att bygga moraliska resonemang på har sysselsatt mänskligheten under lång tid. För att kunna påstå att någonting objektivt sätt är rätt eller fel måste man ha någon fast grund att bygga på. Det räcker inte med att jag råkar tycka att det är principiellt fel att döda, det måste finnas en förklaring till varför. För att kunna avgöra vad som i grunden är rätt och fel kan man gå till väga på tre sätt. (1) Hävda att vi har en naturlig medfödd moral. (2) Hänvisa till en högre makt som givit oss ett antal okränkbara moraliska lagar. (3) Konstruera en egen oberoende moralisk grund med hjälp av logik.

Somliga menar att det inte finns något absolut rätt och fel. Allting är bara sociala konventioner, kultur, miljö, arv och tillfälligheter. Det håller jag delvis med om rent praktiskt. I det vardagliga livet kommer vi aldrig att kunna resonera oss fram till något absolut rätt eller fel. Att i varje given situation med hjälp av någon etiklära försöka resonera sig fram till vad man bör göra är en omöjlighet. Men detta innebär inte att en objektiv sanning om vad som är rätt och fel inte skulle existera alls.

I denna text diskuterar jag utilitarismen (speciellt hedonistisk utilitarism) – ett försök att med enbart förnuftet resonera sig fram till en moral – och fråga mig om den verkligen är en rimlig grund för ett moraliskt resonemang.



Frågeställningar

Vad innebär egentligen utilitarismen och vilka olika inriktningar finns? Hur ser debatten ut kring klassisk hedonistisk utilitarism? Vilka problem finns? Är de praktiska konsekvenserna av tillämpad utilitarism förenliga med utilitarismen själv?



Metod och material

För att kunna sätta mig in i fråga har jag börjat med att läsa några böcker om normativ och praktisk etik. Jag har undersökt hur Torbjörn Tännsjö försvarar utilitarismen in i absurdum och tagit del av kritiken mot honom. Jag har använt NE, några internetsidor om utilitarism samt två högskoleuppsatser. Efter som ämnet är rent filosofiska resonemang så är ingen noggrannare källanalys nödvändig.



Utilitarismen

Utilitarismen formulerades först av den brittiske filosofen Jeremy Bentham. Tanken är att vad som är rätt och fel kan bedömas uteslutande genom att titta på om konsekvenserna av våra handlingar bidrar till att maximera det goda i världen. För att avgöra om en handling objektivt sätt är rätt eller fel måste man titta på alla möjliga handlingsalternativ och värdera dem efter hur goda konsekvenserna blir. Endast det bästa handlingsalternativet ses som rätt, allt annat är moraliskt förkastligt. Att slösa 20 kr på en godispåse är alltså orätt då man skulle ha kunnat rädda livet på ett svältande barn för samma summa.1

Utilitarismen kan delas upp i två huvudinriktningar, regel- respektive handlingsutilitarism. Regelutilitarism innebär att man för att kunna avgöra huruvida en handling är rätt och fel måste räkna på konsekvenserna av att upphöja handlingen till allmän lag. Att tillåta sjukvården att avliva en patient för att med organens hjälp rädda livet på två döende är ur regelutilitarismen synvinkel oacceptabelt då konsekvenserna av att lagliggöra mord är alltför negativa. Handlingsutilitaristen skulle hålla med men påpeka att den enskilda handlingen, att döda en för att rädda två är rätt, dock borde det hela genomföras i smyg för att eliminera eventuella negativa sidoeffekter.2

Nästa stora fråga är vad som ska maximeras? För att kunna svara på det måste man definiera vad det goda egentligen är. Utilitarismen kan delas in i 3 inriktningar med delvis olika svar på frågan.



Hedonism

Den klassiska hedonistiska3 utilitarismen utgår ifrån att lyckan (det allmänna välbefinnandet) ska maximeras. ”Största möjliga lycka åt största möjliga antal.” Lycka är något som teoretiskt sett kan mätas. Man kan föreställa sig en lycko-mätare med skalan 1 till 100. Vid varje givet ögonblick befinner du dig på en viss nivå av välbefinnande. När du äter en chokladkaka ökar mätaren med några snäpp och om du slår dig sjunker den. Om du utsätts för riktigt svåra lidanden kan mätaren visa på minus. Då är livet inte längre värt att leva. Observera att man med en individs lyckostatus menar det sammanlagda välbefinnandet där både positiva och negativa känslor räknas ihop.4



Preferentialism

Denna variant utvecklades på 1920-talet av Richard Hare och John Harsanyi. Att maximera välbefinnandet ersätts här med preferenstillfredställelse. Tanken är att alla människor har egna individuella mål. Det värdefulla är målen i sig, lyckan är bara en god biprodukt man eventuellt får på vägen.5



Perfektionism

Perfektionismen går ut på att man antar att alla människor har ett antal gemensamma intressen. Man gör upp en slags ”objektiv lista” över kriterier som innebär ett lyckat liv. Det kan vara kunskap, självständighet, självförverkligande och konst men även välbefinnande och lycka. Tanken är att allt detta och mycket mer har ett egenvärde och utgör ”det goda” som ska maximeras.6



Kritik mot prefentialism och perfektionism

I Sverige råder ingen stor debatt om de två senare inriktningarna. De avfärdas i förbifarten av Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms universitet, när han argumenterar för hedonismen. Perfektionismen avfärdas med att människor generellt önskar de saker som står på den ”objektiva listan”. Därmed övergår perfektionismen till en sorts preferentialism, önskeuppfyllande. Preferentialismen är i sin tur bara ett oreflekterat förstadium till hedonismen. Det finns en anledning till att människor har vissa mål, de är ute efter välbefinnande och lycka. Dessutom kräver preferentialismen något så orimligt som att man ska uppfylla döda människors önskemål.7



Kritik mot hedonistisk utilitarism

Den klassiska hedonistiska utilitarismen har många förespråkare och är flitigt omdebatterad. Den vanligaste kritiken ser ut på följande sett: (1) Utilitarismen tar ej hänsyn till mänskliga rättigheter, feminism och jämlikhet (2) Utilitarismen är omöjlig att tillämpa och är ett hot mot vänner och relationer. (3) Utilitarismen kräver för mycket av oss och kan användas till oacceptabla slutsatser. Nedan följer en sammanfattning av hur debatten kan se ut.

Invändning (1): Kritikern menar att utilitarismen inte tar hänsyn till några som helst rättigheter och jämlikhetsresonemang. Enligt utilitarismen skulle det vara bättre att ge alla pengar till förnuftiga människor som klarar av att utvinna maximal lycka ur dem istället för till fattiga enkla personer.8

En utilitarist skulle svara att rika i allmänhet inte skulle få ut mer lycka ur pengarna än fattiga. Dessutom kommer oftast utilitarismen fram till de mänskliga rättigheterna, jämlikhet och feminism. Dock bör man inte följa principer till vilket pris som helst. Råkar en man vara mer lämplig för arbetsuppgiften så anställer man honom, även om ingen kvinna haft posten tidigare. Varje fall måste prövas individuellt. Ett liknande resonemang tillämpas på mänskliga rättigheter. Det skulle vara fel att ge en grupp fattiga/handikappade/sjuka enorma resurser till ingen eller liten nytta som istället skulle ha kunnat användas till en mycket större lyckoökning för andra.9

Kritikern kan invända att människor måste garanteras ett existensminimum. Det måste vara något fel med ett lyckobegrepp som inte tar hänsyn till sådant. Ökad lycka för dem som har det riktigt dåligt borde vara mer värd än samma mängd ökad lycka för dem som redan har det bra. Liknande tankar framfördes först av John Stuart Mill. Han skiljer mellan bättre och sämre lycka, kvalitet kan uppväga kvantitet. 10

Utilitaristen skulle svara att man omöjligen kan påstå att någons lycka är mer eller mindre värd än någon annans. Att värdera olika sorts lycka på det viset skulle få katastrofala följder. De där riktiga glädjestunderna, den där extra lilla kicken som man lever för måste då rimligen klassas som högkvalitativ lycka och vara mycket mera värd än en stor mängd ”sämre” lycka till fattiga. Man skulle även kunna resonera sig fram till att förståndshandikappade, sjuka och mindre intelligenta personers lycka inte skulle vara lika mycket värd. Som Mill själv sa: ”Det är bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd dumbom.”11

Invändning (2): Utilitaristisk moral är omöjlig att tillämpa i praktiken då konsekvenserna av våra handlingar är omöjliga att överblicka. Dessutom är den kalkylerande hållningen ett hot mot vänner och relationer.

Utilitaristen skulle svara att vi inte kan göra mer än vårt bästa. Vi får i varje given situation beakta den kunskap vi har och handla efter den förväntade nyttan. Det kommer i det långa loppet leda till att världen blir bättre. Vad beträffar relationer så bör vi avstå att kalkylera i vänners sällskap så länge det bidrar till ökad lycka.

Kritikern svara att eftersom man omöjligen kan ha koll på tillräckligt många faktorer så kommer man alltid att handla fel om man försöker tillämpa logiska resonemang i konkreta moraliska situationer. Kan man inte lika gärna exempelvis singla slant, eller helt enkelt gå på magkänslan? 12

Invändning (3): Utilitarismen kräver för mycket av oss. Vi kan omöjligen leva upp till de höga förväntningarna och kommer alltid att handla fel vad vi än gör. Det är orimligt att följa en morallära som inte går att efterleva. Dessutom kan man med utilitaristisk logik bevisa nästan vad som helst. Borde det inte vara vår moraliska plikt att föda massor med barn så länge de nya människornas lycko-mätare fortfarande visar plus och på så vis bidra världens ”lyckokapital”? Detta kallas för den motbjudande och har diskuterats flitigt.13

Utilitaristens svar är att alla moralläror är ouppnåeliga och ställer höga krav. Vi kan bara göra så gott det går. Utilitarismen säger inte att ska skänka allt du äger till svältande barn i tredjevärlden. Du ska skänka ända tills du själv genom att fortsätta givandet skulle hamna i en sämre situation än dem du försöker hjälpa. Detta är svårt, men inte orimligt. Vad gäller den motbjudande slutsatsen om barnafödande finns inget bra svar. Utilitaristen Peter Singer säger att han förbryllats över problemet i flera år och nu gett upp hoppet om att finna en lösning.14 Tännsjö argumenterar istället för att den motbjudande slutsatsen inte är särskilt motbjudande.15

Diskussion

Den klassiska hedonistiska utilitarismen är på många sätt obekväm Jag har intuitivt svårt att acceptera tanken på livets mening som rent kemisk lyckokänsla. En drog fri från biverkningar som gör oss konstant lyckliga vore i så fall det högsta goda. Enligt hedonismen är det bättre att vara en välmående mussla än en otillfredsställd filosof som aldrig finner sanningen. I valet mellan ett 30 år långt kreativt och fantastiskt liv som sprudlar av glädje och ett 300 år långt liv med en konstant men lägre lyckokänsla (som att ligga i ett varmt, skönt bad) så skulle hedonisten välja det senare. Liten lycka under mycket lång tid är bättre än stor lycka under kort tid. Är detta en acceptabel slutsats? Många med mig skulle intuitivt föredra ett kort mänskligt liv framför ett evigt halvljummet liv. Har då lycka ingen mening alls? Här kommer utilitarismens övriga inriktningar in. Sanning, kunskap och skapande kan ha ett egenvärde; det finns ett antal ”högre mål” mål som vi bör sträva efter. Detta är perfektionismens lösning: en objektiv lista med saker som är meningsfulla och eftersträvansvärda. Problemet är vem som bestämmer innehållet. Här finner jag Tännsjös argument övertygande; individen själv avgör vad som är viktigt och därmed övergår perfektionismen i preferentialism. Nästa fråga blir då om människors mål i sig verkligen kan vara viktiga? Nej, och Tännsjö är minst lika övertygande här. Vi har aldrig mål för målens egen skull utan för att vi vill uppnå något: vi hoppas på lycka. Nu är vi tillbaka där vi började. Kan Mills tankar om att lite lycka av hög kvalitet inte kan vägas upp av en oändlig mängd ”sämre” lycka hjälpa oss? Mill skulle utan tvekan välja ett kort men lyckligt liv. Dessutom löser vi problemet med barnafödande eftersom ett litet samhälle med mycket lyckliga individer enligt detta synsätt är värt mer än ett jordklot fullt av knappt levnadsvärda liv. Men som vi sett tidigare finns många invändningar; synsättet skapar fler problem än det löser. Tanken att somligas lycka skulle vara mer värd än någon annans leder till oacceptabla slutsatser angående bland annat människovärdet. Och föreställer oss en lyckomaskin som skapar en intensiv högkvalitativ lyckokänsla så är vi fast i samma dilemma ännu än gång.16 Alla försök att ”modifiera” utilitarismen för att få den mer ”rumsren” verkar alltså misslyckas. Vi står inför valet att antingen helt och hållet avvisa utilitarismen eller acceptera den med alla dess konsekvenser. Situationen kan tyckas hopplös.

Min personliga uppfattning är att vi varken bör välja det ena eller det andra. Jag tror på en medelväg. Dilemmat kommer av att vi uteslutande har resonerat logiskt, utan att ta med den praktiska verkligheten och våra känslor. Moraliska tankefigurer och etiska dilemman är till stor del tankespöken. Inför ett moraliskt val i en konkret situation ägnar man sällan tid åt att kalkylera. Moraliska beslut fattas i praktiken på ren magkänsla. Jag tror vi har en delvis medfödd moral som tillsammans med kulturella normer och omedvetna impulser får oss att handla på det ena eller andra sättet. Utilitarismen är därför i praktiken obrukbar i konkreta situationer. En form av vägledande mer pragmatisk moral med fasta principer som ”du ska inte döda” kommer onekligen i det långa loppet att vara till större hjälp även om den inte kan bevisas som ”sann”. Huvudsaken är att det praktiska resultatet bidrar till ökad lycka. Utilitaristisk logik resulterar alltså i slutsatsen att utilitarismen bör överges.

Håller då utilitarismen i teorin? Det beror på. Det är möjligt att komma fram till nästan vilka slutsatser som helst, bara man konstruerar lämpliga premisser. Alla oacceptabla slutsatser vi sett beror på ett antal godtyckliga premisser. Utifrån utilitarismen kan man argumentera för att rädda svältande barn, men också för att inte avliva dem. Svält kombinerat med extrem fattigdom gör att deras lycko-mätare ligger på minus, därför är dem mindre värda. Man kan till och med hävda att det är vår moraliska plikt att avliva dem då detta skulle öka lyckan i världen.17

Så absurda resonemang kan vid en enkel analys av de ”verkliga” konsekvenserna förkastas. Hur är det då med exempelvis slutsatsen om barnafödande? Om man lyckades kartlägga samtliga faktorer och analysera konsekvenserna av alla tänkbara handlingar så skulle man antagligen komma fram till en mängd argument som tillsammans gör att även den ”motbjudande slutsatsen” förkastas. En sådan delförklaring kan vara att människor inte vill ha hur många barn som helst och att konsekvensen av att försöka tvinga dem till detta för den ökade ”världslyckans” skull totalt sett skulle leda till minskad lycka, vilket omintetgör den ”motbjudande slutsatsen”.

Men att göra en sådan omfattande utredning för att kunna bedöma en enskild situation är synnerligen ineffektivt, rent ut sagt omöjligt. Det är alltså inte ens teoretiskt meningsfullt att använda utilitarismen. Man kan säga att utilitarismen både är praktiskt och teoretiskt obrukbar. Betyder det att den är falsk? Jag tror inte det. Utilitarismen kan fortfarande objektivt sett vara giltig.18 Om man bara känner till alla faktorer som kan tänkas påverka så skulle exempelvis ett allvetande väsen med logiska resonemang kunna komma fram till vad som objektivt sett är rätt och fel. Men eftersom vi inte är några gudar så bör vi av utilitaristiska skäl lösa moraliska problem med våra medfödda, pragmatiska och betydligt effektivare samvetskänslor som parametrar.



1Noter:



 Tännsjö, Politik, s. 85–90.



2 Bergström.



3 Klassisk och hedonistisk utilitarism är precis samma sak. Termen klassisk används mest för att betona att det är den ursprungliga och renläriga formen man pratar om. Ordet hedonism kommer från grekiskans ”hedonē” som betyder lust/lycka.



4 Tännsjö, Grundbok, s. 28.



5 Bergström.



6 Sandberg, ”Värdeteorier”.



7 Eftersom målen i sig är viktiga enligt preferentialismen så spelar det ingen roll huruvida den som har önskningen lever eller ej. Det viktiga är att personers når sina mål. En persons sista önskningar vid dödsbädden har precis lika stor moralisk relevans som levande personers önskningar. Se Tännsjö, Grundbok, s. 31.



8 Nordling.



9 Rawls.



10 Gibbard; Samuelsson.



11 Tersman, s. 92–94; Mills citat från s. 91.



12 Tännsjö, Grundbok, s. 34.



13 Stridbeck. Uttrycket ”den motbjudande slutsatsen” (the Repugnant Conclusion) formulerades av Derek Parfit 1984.



14 Ahlenius.



15 Stridbeck, med hänvisning till Tännsjös bok Göra barn: En studie i reproduktionsetik (Sesam Special nr. 6. Sesam, Stockholm, 1991).



16 Dilemmat kan behöva definieras lite tydligare. Det dilemma vi pratar om gäller utilitarismens syn på hur vi bör handla, som krockar med vår egen intuitiva känsla av hur vi bör handla. De flesta människor skulle inte vilja gå på en biverkningsfri lyckodrog hela livet, eller koppla in sig till en upplevelsemaskin som garanterar lycka av högsta kvalitet. Men detta är som sagt oundvikliga konsekvenser om vi rådfrågar utilitarismen.



17 För att riktigt belysa de oacceptabla slutsatser som går att komma fram följer här några exempel:

När man omöjligen kan säga att någons lycka är mer värd än någon annans borde vi införa lika hårda straff på att döda djur som på att döda människor. En invändning skulle kanske vara att ett djur inte kan öka lyckan för andra lika bra som en människa. Men en människa är betydligt bättre på att kränka andra och ställa till med hemskheter. Det är betydligt enklare att genomföra dåliga handlingar än goda. Antalet hemska, vidriga kränkningar människor dagligen utsätts för är betydligt fler än antalet goda handlingar. Vår maximala lyckokick kan inte jämföras med människors förskräckliga lidande, som ofta når gräsliga nivåer. Följaktligen borde inte livet vara värt att leva alls och det är vår moraliska plikt att avliva mänskligheten, den sammanlagda lyckan ligger ju i själva verket på minus.

Man skulle även kunna vända på hela steken och med hjälp av lämpliga fakta påstå att vi i den rika världen har det sämst. Vi rör vid varandra i genomsnitt 3 ggr per dag, i tredje världen ca 100 ggr per dag. Vi umgås för lite, vi pratar för lite, vi har redan allt vi behöver. I tredje världen kämpar man sida vid sida för sin överlevnad. Gemenskapen är mycket större, utmaningarna ger människor kraft att handla. Allt pekar på att de är lyckligare än oss. Dessutom har människan genom hela evolutionen kämpat för sin överlevnad och levt med våra mått mätt under gräsliga förhållanden. Det är människans naturliga miljö då vi mår som bäst. För att maximera lyckan bör vi alltså under spränga våra samhällen i luften så vi får något nytt att kämpa för.

Observera att allt detta är möjligt att komma fram till endast när man inte känner till alla relevanta fakta. Om vi bara hade kapacitet att ta reda på alla möjliga omständigheter och konsekvenser så skulle logiken aldrig föra oss in i dessa återvändsgränder. För fler mer eller mindre upprörande resonemang se Tännsjös bok Politik och filosofi.



18 Bara för att utilitarismen möjliggör oacceptabla slutsatser så kan den inte sägas vara falsk. Inte ens sådant som vid en först anblick kan tyckas vara en logisk fallgrop är möjligt att komma fram till när utilitarismen tillämpas korrekt. Ta till exempel den ofrånkomliga slutsatsen att man kan offra några få individer bara för att massan ska få en knappt märkbar lyckoökning. Med det resonemanget kan man fånga in och avrätta oskyldiga för att lugna ett folk. Men betänk noga alla konsekvenser av att handla så. Om bara alla faktorer räknades in så är jag helt övertygad om att detta sätt att offra oskyldiga för en minimal lyckoökning hos massan i slutändan med alla sidoeffekter inräkn...