Han som får örfilarna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Paul Beaumont är en hittills okänd vetenskapsman i Paris. Han ägnar sin tid åt tunga forskningsstudier för att försöka klarlägga hemligheten bakom mänsklighetens ursprung. Uppbackad av sin vackra hustru Maria och sin rika vän baron Regnard, finner Paul en kväll den sista pusselbiten som fulländar hans teoretiska verk. Överlycklig förbereder han sig inför dagen då hans vetenskapliga upptäckt ska presenteras av baronen inför akademin. Men när den stora dagen äntligen kommer och professorerna har samlats, grips Paul plötsligt av panik: baronen har i hemlighet stulit hans papper och hävdar nu egenrätt på arbetet. Förgäves försöker Paul att övertyga åhörarna om sanningen. I stället utskrattas han inför människorna han hade hoppats skulle skänka honom ära och berömmelse.

Tragiken växer när Maria förklarar att det är hon som har gått bakom ryggen på Paul och stulit nyckeln till kassaskåpet där pappren låg gömda. I raseri förklarar hon sitt hat mot honom, en ynkrygg och en dåre, som hon nu tänker lämna för baronen, mannen hon verkligen älskar. Pauls liv slås i spillror över en dag; tacken för hans arbete blir hans bästa väns svek och en örfil från sin egen hustru. Ensam och utlämnad till sitt öde flyr han in i cirkusens värld, där han blir vida berömd som människornas favoritdåre: Han som får örfilarna.

Filmen bygger på en pjäs skriven av Leonid Andreyev och blev Metro-Goldwyn-Mayers allra första filmproduktion. Victor Sjöström har här utarbetat ett gediget hantverk som verkar på flera plan. Själva berättarstrukturen är noggrant upplagd som en grekisk tragedi, där en ensam individs livsöde sakta men säkert avslöjas, bit för bit, och till sist slutar i ett dramatiskt upplösningstillstånd av tragisk styrka. Kören är utbytt mot korta filmsekvenser där Paul - företrädd av sitt alter ego, clownen Han - hemlighetsfullt kommenterar föregående händelser med en obehaglig likgiltighet.

Arkitekturen i handlingens mönster följer ett intrikat schema av detaljer, som ledmotiviskt vägleder oss genom kalkylerade uppbrott och sammanstötningar. Flera olika symboler förekommer i filmen: nyckeln, som representerar ödesmakten; jordgloben, som följer livets gång; clownen, som jämställs med dåren - det missförstådda geniet; och hjärtat, som lustigt nog får en parallell innebörd, då det både kan sys på som skygglapp för omvärlden, men även svara för människans sanna kärlek och värdighet.

Även rent filmtekniskt höjer sig filmen till skyarna. Vackra metamorfoser bildar visuella övergångar från en scen till en annan, humoristiska miniclowner framträder i mellansekvenserna, och talande kameraperspektiv breddar både livet och tomrummet mellan individ och omgivning. Skådespelsprestationerna är utomordentliga, särskilt vad gäller Lon Chaneys roll som Paul; effektivt och gripande samlar han den ensamma människans resignation och apati inför livets hänsynslöshet. Norma Shearer spelar den sköna Consuelo, cirkusartisten som mot sin vilja blir bortgift med den mäktiga baronen. Hennes älskare, Bezano, framförs av John Gilbert i en serie lyckliga kärleksscener, där den mardrömslika tyngden i filmen får ett nyanserat perspektiv.

Men lyckan och glädjen till trots, är Han som får örfilarna en makabert mörk och dunkel skildring av människans handfallenhet inför sitt eget livsöde. Paul upptäcker befrielsen i att kunna gömma sina inre plågor bakom en ytlig fasad av den humoristiska och hopplösa dåren. Men till sin förvåning finner han att människor i hans omgivning fungerar likadant: genom att göra narr av dem som befinner sig i underläge, skingras tankarna kring deras egna misslyckanden. Vår egen förödmjukelse underlättas i samkväm med andra människor som döljer samma motiv - det gemensamma offret blir den som först avslöjar sin svaghet.

Paul tar på sig rollen av en clown för att uthärda sin egen vardag. Han identifierar sig med hånskratten och den missförstådda uppmärksamheten som påminner honom om dagen då hans hustru och vän svek hans förtroende. Men bakom det sönderlappade hjärtat dunkar ett riktigt hjärta som vägrar att sluta slå. Kärleken och den ljuva hämnden blir de oöve...